Hans Larsson (1862-1944) - Filosof, författare, av Gunvor Svensson Lundkvist, utgiven av Svenska akademien 1984

Hans Larsson (1862-1944) - Filosof, författare, av Gunvor Svensson Lundkvist, utgiven av Svenska akademien 1984
Silver, 46.87g, 45mm, Bo Svensén, sid 398, kvalitet 01/0

Åtsida
Larssons vänstervända porträtt. Under porträttet står namnet: "HANS LARSSON" i relief, och till höger om huvudet finns årtalen 1862 och 1944. Under bilden finns konstnären Gunvor Svensson Lundkvists initialer: "SGL"

Frånsida
En stående uggla med framvänt huvud överst, en klassisk symbol för visdom, sittande på en kvist. Runt motivet löper den latinska texten: "E COGNITIONE LIBERTAS ET CONSENSIO". Devisen kan översättas till svenska som "Ur kunskap [kommer] frihet och samförstånd" eller "Av insikt frihet och enighet".

Den vise bonden i akademin: En biografi över Hans Larsson
I Lunds akademiska historia finns det få gestalter som så sömlöst har förenat den skånska myllan med den högsta intellektuella rymden som Hans Larsson. Under decennier var han känd under epitetet "Kloke-Hans" – en hederstitel som skvallrade om mer än bara boklig bildning; den vittnade om en livsvisdom som berörde alla från enkla lantarbetare till statsministrar. Hans Larsson, född 1862 på Söderslätt, var bondsonen som blev en av Sveriges mest inflytelserika filosofer, ledamot av Svenska Akademien och en orädd försvarare av humanismen när Europa mörknade.

Från plogen till pulpeten
Hans Larssons livsbana började i Östra Klagstorp, men ödet skulle tidigt rycka bort tryggheten. Redan vid 18 års ålder var han föräldralös. När han två år senare förlorade en bror tvingades släktgården säljas. För en ung man vars rötter var djupt förankrade i jorden var detta en omvälvande förlust. Men där han förlorade det fysiska arvet, byggde han istället ett intellektuellt. Efter studier på Katedralskolan i Lund – där han var klasskamrat med den blivande författaren och sysslingen Ola Hansson – skrevs han in vid universitetet. Det var inledningen på en karriär som skulle göra honom till professor i teoretisk filosofi 1901, en post han innehade till 1927. Men Hans Larsson blev aldrig en elfenbenstornets fånge. Hans bakgrund gav honom en unik profil i den akademiska världen: tystlåten, sävligt betänksam och med en tolerans som blev hans signum. Som Anders Österling uttryckte det var anblicken av Larsson som att se "den skånska hembygden i mänsklig gestalt".

Intuitionens filosofi
Kärnan i Hans Larssons tänkande kretsade kring begreppet intuition. I en tid då vetenskapen ofta ställdes i motsats till konsten och känslan, sökte Larsson en syntes. För honom var intuition inte ett dunkelt känslorus eller en mystisk uppenbarelse frikopplad från förnuftet. Tvärtom menade Larsson att intuitionen var den högsta formen av intellekt – en överblick där kunskap och erfarenhet smält samman till en klarhet som den tröga, steg-för-steg-baserade logiken ("grovlogiken") inte kunde nå på egen hand. I verk som Poesiens logik (1899) argumenterade han för att diktning och vetenskap inte var väsensskilda. Den intuitiva syntesen var konstens kvalitetsmärke. Detta gjorde honom till en brobyggare mellan disciplinerna. Han visade att känslor och logik hänger samman; att det vi upplever som en estetisk stämning ofta är resultatet av en blixtsnabb, omedveten tankeprocess. Denna "Lundafilosofi" kom att prägla generationer av studenter och författare, däribland storheter som Frans G. Bengtsson och Harry Martinson.

En motpol till nihilismen
Hans Larssons filosofi var också en etisk kamp. Han vände sig starkt emot den så kallade värdenihilismen, företrädd av Uppsalafilosofen Axel Hägerström, som hävdade att moraliska omdömen saknade sanningsvärde. Larsson trodde på konvergenstanken. Han menade att även om människor verkar ha motstridiga värderingar på ytan, så strävar vi i grunden mot samma principvärden. Vi delar en gemensam mänsklig kärna. Denna tro på en universell mänsklighet gjorde honom till en naturlig pedagog och folkbildare. Hans tankar inspirerade vännen Oscar Olsson, studiecirkelns fader, och spreds långt utanför universitetets väggar till arbetarrörelsens folkhögskolor.

Det stillsamma motståndet
Kanske är det i den politiska hetluften som Hans Larssons karaktär framträder tydligast. Trots sin meditativa och försiktiga framtoning tvekade han inte att kliva ut i samhällsdebatten när demokratin hotades. Under första världskriget och mellankrigstiden florerade auktoritära strömningar, nationalism och maktdyrkan – de så kallade "1914 års idéer". Larsson gick i polemik mot dessa. Han kritiserade skarpt Oswald Spenglers undergångsstämningar och den irrationalism som banade väg för fascismen. När 1930-talet kom och nazismen växte sig stark i Tyskland, tog Larsson ställning. I tidningsartiklar och i sin sista skrift Minimum angrep han antiintellektualismen och våldsförhärligandet. Tage Erlander, som studerade i Lund under denna tid, vittnade senare om betydelsen av Larssons hållning. I en tid av förvirring blev den "vise bondens" krav på saklighet, tolerans och sanning en fast punkt. Larsson visade att man kunde vara en liberal humanist och samtidigt ha djup förståelse för arbetarrörelsens strävanden, något som gav honom respekt över hela det politiska fältet.

Ett arv av klarhet
Hans Larsson avled 1944, två dagar före sin 82-årsdag, och vilar på Norra kyrkogården i Lund. Han lämnade efter sig ett omfattande författarskap som spände över filosofi, psykologi, essäistik och skönlitteratur. Men hans kanske största arv var den inställning till vetandet som han inpräntade i sin omgivning: att filosofin inte är en lek med ord, utan handlar om personliga livsfrågor. Genom Hans Larsson Samfundet och bokförlaget Doxa (senare Nya Doxa) har hans tankar om "insikt och handling" levt vidare. I en värld som ofta präglas av polarisering och snabba åsikter framstår Hans Larssons ideal – den eftertänksamma syntesen och respekten för andras uppfattningar – som mer aktuella än någonsin. Han var systembyggaren som vägrade bygga murar, bonden som plöjde tankens fält och lärde oss att ur kunskap växer frihet.