Harald Blåtand (cirka 958/64–985/986) - Sägenomspunnen vikingakung
Harald Blåtand (cirka 958/64–985/986) - Sägenomspunnen vikingakung
Halvbrakteat, u.å. (975–980). Hedeby. Silver, 0,26g, ca 18mm. Kvalitet 01, ett vackert välpräglat exemplar med full lyster. Referenser: Hauberg 1. Brita Malmer KG 9b (CE III:C/DIII:C2b). Detta tekniskt ocirkulerade exemplar med vacker kabinettspatina framstår som endast präglat på ena sidan, vilket gör det till en ensidig "halv"-brakteat. Typen imiterar Karl den stores Dorestad-myntning.
Harald Blåtand, eller Harald Gormsson (runor: ᚼᛅᚱᛅᛚᛏᚱ haraltr), dog omkring år 985 och var kung av Danmark från 958/964 samt av Norge från 970. Han var son till Gorm den gamle och Tyra Danebot, och är historiskt mest känd som den regent som införde kristendomen i Danmark. För en modern publik lever hans namn vidare globalt genom 2000-talets trådlösa kommunikationsstandard Bluetooth (på svenska Blåtand). Logotypen för denna teknik är en stiliserad kombination av runorna H och B, vilket representerar hans initialer. I dagens Sverige uppmärksammas hans historiska närvaro i de södra landskapen bland annat genom att Skånetrafiken har gett ett av sina pågatåg namnet Harald Blåtand.
Faderns arv och det tidiga styret
Enligt Haralds barnbarns barn, kung Sven Estridsson, var fadern Gorm fientligt inställd till kristendomen; han beskrevs för Adam av Bremen som en "gruvlig orm" som fördrev präster och lät döda kristna under tortyr för att utrota religionen i Danmark. Harald var dock av en annan åsikt och ställde sig välvillig till de kristna. Redan år 948 vigde ärkebiskop Adaldag av Hamburg/Bremen tre biskopar för Danmark (i Slesvig, Ribe och Århus), vilket indikerar att Harald rimligtvis måste ha regerat redan då, med tanke på faderns uttalade kristendomshat. Enligt Sven Estridsson regerade Harald i femtio år och var ålderstigen vid sin död, vilket placerar hans trontillträde till omkring år 940.
Den stora gravhögen i Jellinge, som uppkastades 958–959, uppfördes möjligen av Harald för att gravlägga fadern Gorm. Dock visar skriftliga källor att Harald måste ha varit kung senast år 954, då han tog emot den norske kungen Erik Blodyx änka Gunhild och hennes barn efter Eriks död i England. Det är därför troligt att Harald och Gorm under en period fungerade som samregenter, vilket inte var ovanligt i det samtida Norden.
Sveariket och maktens äktenskap
Under vikingatiden var giftermål storpolitik. Harald var gift med Tove, dotter till den vendiske fursten Mistivoj, vilket runstenen DR 55 från Sønder Vissing vittnar om. Men kungen ska även ha haft andra hustrur. Av särskilt svenskt intresse är de starka band Harald knöt österut. Enligt den danske historikern Saxo var Harald gift med Gyrid, en syster till den svenske stormannen Styrbjörn från Sveariket. Harald hade flera kända barn:
Sven Tveskägg: Senare dansk kung.
Håkon: Härskade i Samland.
Tyra: Blev först gift med den svenske kungasonen Styrbjörn, och senare med den norske kungen Olav Tryggvason.
Gunhild: Blev gift i England.
Iring (Hiring): Omtalas av Adam av Bremen som utsänd med en här till England, där han mördades.
Kristnandet och allianser i söder
På 960-talet pågick en aktiv kristningsprocess i slavernas områden söder om Östersjön, där Haralds svärfar Mistivoj härskade över obodriterna och säkrade överhögheten över stammen wagierna. Slavernas territorium var vidsträckt; obodriternas land sträckte sig från Kiel till Warnowfloden, ranerna fanns på Rügen, och i öster fanns liutizierna fram till floden Oder. Mistivoj blev kristen och avslutade sina dagar i klostret Bardowiek.
Haralds dop ägde troligen rum i samband med äktenskapet med Tove under 960-talet. Medan gravhögarna i Jellinge, uppförda 958–959 och kort efter 963, bär vittnesbörd om hedniska traditioner, visar den stora Jellingestenen och kyrkan mellan högarna en kristen kung. På stenen proklameras att Harald "vann Danmark alla och Norge och gjorde danerna kristna".
Skåne, Halland och erövringarna
Harald bedrev en expansiv politik. I Norge fördrevs Hakon jarl av Erik Blodyx söner, varpå Hakon flydde till Harald i Danmark. Harald samlade en flotta, seglade till Norge och återinsatte Hakon jarl vid makten omkring år 970.
Samtidigt utmanade han den tysk-romerske kejsaren. När Otto I dog 973 gjorde danskarna uppror vid Hedeby och mördade kejsarens sändebud. Året därpå slog Otto II tillbaka upproret efter häftiga strider vid försvarsvallen Wieglesdor, där Hakon jarl hade beordrats att försvara vallen. Otto II segrade och danskarna tvingades sluta fred. Enligt Snorre Sturlasson härjade Hakon jarl på sin hemväg till Norge båda sidorna av Öresund. Denna uppgift tyder på att Skåne och Själland år 974 ännu inte var en del av Haralds rike. Men dendrokronologiska dateringar av de cirkelrunda "trelleborgarna" visar att de uppfördes under slutet av 970-talet. Genom dessa monumentala borgbyggen inkorporerades Själland, Skåne och Halland i det danska riket, vilket lade grunden för Danmarks gränser under lång tid framöver.
Uppror och historiskt eftermäle
Haralds styre fick ett brutalt slut när hans son Sven Tveskägg iscensatte ett uppror omkring år 980. Danerna avsvor sig kristendomen, besegrade Haralds trupper, och den svårt sårade kungen tvingades fly till Jumne i slavernas land. Han avled av sina sår år 986 och fördes tillbaka till Danmark för att begravas i den kyrka i Roskilde han låtit uppföra.
Källorna till Haralds liv består främst av senare isländska sagor, Adam av Bremens krönika från cirka 1070 (baserad på information från Sven Estridsson), samt runstenar och modern dendrokronologi. Legender omgärdar än idag hans person; namnet "Blåtand" har i modern tid tolkats som att han hade svarta tänder, ett tema författaren Frans G. Bengtsson använde i sin roman Röde Orm. Modern forskning pekar dock på att Blåtand snarare kan ha varit namnet på kungens svärd, ett välsmitt vapen med blånad klinga. Oavsett namnets ursprung kvarstår Harald Blåtand som en av Nordens mest centrala riksdanare.
Halvbrakteat, u.å. (975–980). Hedeby. Silver, 0,26g, ca 18mm. Kvalitet 01, ett vackert välpräglat exemplar med full lyster. Referenser: Hauberg 1. Brita Malmer KG 9b (CE III:C/DIII:C2b). Detta tekniskt ocirkulerade exemplar med vacker kabinettspatina framstår som endast präglat på ena sidan, vilket gör det till en ensidig "halv"-brakteat. Typen imiterar Karl den stores Dorestad-myntning.
Harald Blåtand, eller Harald Gormsson (runor: ᚼᛅᚱᛅᛚᛏᚱ haraltr), dog omkring år 985 och var kung av Danmark från 958/964 samt av Norge från 970. Han var son till Gorm den gamle och Tyra Danebot, och är historiskt mest känd som den regent som införde kristendomen i Danmark. För en modern publik lever hans namn vidare globalt genom 2000-talets trådlösa kommunikationsstandard Bluetooth (på svenska Blåtand). Logotypen för denna teknik är en stiliserad kombination av runorna H och B, vilket representerar hans initialer. I dagens Sverige uppmärksammas hans historiska närvaro i de södra landskapen bland annat genom att Skånetrafiken har gett ett av sina pågatåg namnet Harald Blåtand.
Faderns arv och det tidiga styret
Enligt Haralds barnbarns barn, kung Sven Estridsson, var fadern Gorm fientligt inställd till kristendomen; han beskrevs för Adam av Bremen som en "gruvlig orm" som fördrev präster och lät döda kristna under tortyr för att utrota religionen i Danmark. Harald var dock av en annan åsikt och ställde sig välvillig till de kristna. Redan år 948 vigde ärkebiskop Adaldag av Hamburg/Bremen tre biskopar för Danmark (i Slesvig, Ribe och Århus), vilket indikerar att Harald rimligtvis måste ha regerat redan då, med tanke på faderns uttalade kristendomshat. Enligt Sven Estridsson regerade Harald i femtio år och var ålderstigen vid sin död, vilket placerar hans trontillträde till omkring år 940.
Den stora gravhögen i Jellinge, som uppkastades 958–959, uppfördes möjligen av Harald för att gravlägga fadern Gorm. Dock visar skriftliga källor att Harald måste ha varit kung senast år 954, då han tog emot den norske kungen Erik Blodyx änka Gunhild och hennes barn efter Eriks död i England. Det är därför troligt att Harald och Gorm under en period fungerade som samregenter, vilket inte var ovanligt i det samtida Norden.
Sveariket och maktens äktenskap
Under vikingatiden var giftermål storpolitik. Harald var gift med Tove, dotter till den vendiske fursten Mistivoj, vilket runstenen DR 55 från Sønder Vissing vittnar om. Men kungen ska även ha haft andra hustrur. Av särskilt svenskt intresse är de starka band Harald knöt österut. Enligt den danske historikern Saxo var Harald gift med Gyrid, en syster till den svenske stormannen Styrbjörn från Sveariket. Harald hade flera kända barn:
Sven Tveskägg: Senare dansk kung.
Håkon: Härskade i Samland.
Tyra: Blev först gift med den svenske kungasonen Styrbjörn, och senare med den norske kungen Olav Tryggvason.
Gunhild: Blev gift i England.
Iring (Hiring): Omtalas av Adam av Bremen som utsänd med en här till England, där han mördades.
Kristnandet och allianser i söder
På 960-talet pågick en aktiv kristningsprocess i slavernas områden söder om Östersjön, där Haralds svärfar Mistivoj härskade över obodriterna och säkrade överhögheten över stammen wagierna. Slavernas territorium var vidsträckt; obodriternas land sträckte sig från Kiel till Warnowfloden, ranerna fanns på Rügen, och i öster fanns liutizierna fram till floden Oder. Mistivoj blev kristen och avslutade sina dagar i klostret Bardowiek.
Haralds dop ägde troligen rum i samband med äktenskapet med Tove under 960-talet. Medan gravhögarna i Jellinge, uppförda 958–959 och kort efter 963, bär vittnesbörd om hedniska traditioner, visar den stora Jellingestenen och kyrkan mellan högarna en kristen kung. På stenen proklameras att Harald "vann Danmark alla och Norge och gjorde danerna kristna".
Skåne, Halland och erövringarna
Harald bedrev en expansiv politik. I Norge fördrevs Hakon jarl av Erik Blodyx söner, varpå Hakon flydde till Harald i Danmark. Harald samlade en flotta, seglade till Norge och återinsatte Hakon jarl vid makten omkring år 970.
Samtidigt utmanade han den tysk-romerske kejsaren. När Otto I dog 973 gjorde danskarna uppror vid Hedeby och mördade kejsarens sändebud. Året därpå slog Otto II tillbaka upproret efter häftiga strider vid försvarsvallen Wieglesdor, där Hakon jarl hade beordrats att försvara vallen. Otto II segrade och danskarna tvingades sluta fred. Enligt Snorre Sturlasson härjade Hakon jarl på sin hemväg till Norge båda sidorna av Öresund. Denna uppgift tyder på att Skåne och Själland år 974 ännu inte var en del av Haralds rike. Men dendrokronologiska dateringar av de cirkelrunda "trelleborgarna" visar att de uppfördes under slutet av 970-talet. Genom dessa monumentala borgbyggen inkorporerades Själland, Skåne och Halland i det danska riket, vilket lade grunden för Danmarks gränser under lång tid framöver.
Uppror och historiskt eftermäle
Haralds styre fick ett brutalt slut när hans son Sven Tveskägg iscensatte ett uppror omkring år 980. Danerna avsvor sig kristendomen, besegrade Haralds trupper, och den svårt sårade kungen tvingades fly till Jumne i slavernas land. Han avled av sina sår år 986 och fördes tillbaka till Danmark för att begravas i den kyrka i Roskilde han låtit uppföra.
Källorna till Haralds liv består främst av senare isländska sagor, Adam av Bremens krönika från cirka 1070 (baserad på information från Sven Estridsson), samt runstenar och modern dendrokronologi. Legender omgärdar än idag hans person; namnet "Blåtand" har i modern tid tolkats som att han hade svarta tänder, ett tema författaren Frans G. Bengtsson använde i sin roman Röde Orm. Modern forskning pekar dock på att Blåtand snarare kan ha varit namnet på kungens svärd, ett välsmitt vapen med blånad klinga. Oavsett namnets ursprung kvarstår Harald Blåtand som en av Nordens mest centrala riksdanare.