Helena Nyblom (1843-1926) utgiven av Svenska Akademien år 1986 och är formgiven av konstnären Ulf Linde

Helena Nyblom (1843-1926) utgiven av Svenska Akademien år 1986 och är formgiven av konstnären UIf Linde

Silver, 45.84g, 45mm, kvalitet 01, BS, sid 402

Medaljens åtsida pryds av ett djupt stiliserat och minimalistiskt profilporträtt av författarinnan, där ansiktets konturer är dragna med en enda svepande, obruten linje som fångar hennes karaktäristiska profil mot en rå struktur i bakgrunden. På frånsidan, mot samma strukturerade botten, löper texten "Helena Nyblom" i en mjuk, handskriven stil ovanför det latinska valspråket "Ex Toto Corde". Den latinska frasen översätts till svenska som "Av hela mitt hjärta", vilket speglar den passion och innerlighet som präglade hennes liv och gärning. Längst ner på medaljens kant återfinns kontrollstämplar, däribland tillverkaren Sporrong samt årsstämpeln M10 som bekräftar året 1986.

Helena Nyblom – En kulturgestalt av hela sitt hjärta
Helena Nyblom var en kvinna vars liv och verk genomsyrades av en sällsynt förening av estetisk skärpa, varm innerlighet och en orädd frispråkighet. Hennes bana började i Köpenhamn, i ett högborgerligt hem som sjuder av intellektuellt liv. Med en far som var konstprofessor och en litterärt bevandrad mor, blev kulturen hennes modersmål. Redan som ung fick hon en gedigen skolning i att se och förstå konst, en blick som skärptes ytterligare under bildningsresor i Europa. Det var också under en sådan resa, i Rom, som hon mötte sin blivande make, estetikprofessorn Carl Rupert Nyblom.

När paret bosatte sig i Uppsala förvandlades deras hem snabbt till en kulturell brännpunkt i Norden. Det "Nyblomska hemmet" blev ett begrepp – en fristad för det klara förnuftet och de sköna konsterna, långt ifrån den stela akademiska etiketten. Här flödade musiken, och Helenas talang vid pianot var navet i umgänget. Det var en miljö som attraherade såväl konstnärer som kungligheter; prins Eugen blev en nära vän till familjen, och Helena kom att spela en avgörande roll för prinsens möjlighet att få utbilda sig till konstnär. Deras djupa vänskap, dokumenterad i hundratals brev, varade livet ut.

Men livet var inte enbart salongskonversationer. Familjen växte med sex barn och ekonomin var ständigt ansträngd. Det var nöden, snarare än fåfängan, som drev Helena till pennan. Hennes författarskap inleddes med noveller som präglades av humor och poetisk lätthet, men det var i lyriken hon fann sitt mest personliga uttryck. Hennes dikter, ofta inspirerade av en passionerad naturkänsla, var så rytmiska och musikaliska att tidens stora tonsättare, som Wilhelm Peterson-Berger, gärna tonsatte dem.

Helena Nyblom var också en skarp och inflytelserik kulturkritiker. I en tid då många blickade bakåt, var hon en modern röst som hyllade impressionisterna och var ensam om att omedelbart se storheten i Selma Lagerlöfs debut. Hennes kritik var personlig, temperamentsfull och ibland skoningslös – hon avskydde det konstruerade och krävde äkta känsla, vilket gjorde att hon aldrig kunde förlika sig med Ibsens dramatik.

Det stora genombrottet som skönlitterär författare kom dock sent, med sagorna. Efter en omvälvande konversion till katolicismen 1895 fann hon en inre trygghet som frigjorde nya skaparkrafter. I sagoformen blommade hennes fantasi ut fullständigt. Här kunde hon blanda vemod med satir, livsglädje med ilska, och ge utlopp för hela sitt komplexa temperament utan att behöva lägga band på sig. Sagorna blev en ventil för den "främmande fågel" hon ibland kände sig som i det protestantiska och svala Sverige.

Trots makens död och egna hälsoproblem mot slutet av livet, förblev hon in i det sista omgiven av vänner. Helena Nyblom hade en unik begåvning för vänskap, och precis som medaljens inskription antyder, levde och verkade hon alltid Ex Toto Corde – av hela sitt hjärta.