Henric Schartau (1757–1825) av Erik Lindberg för Svenska Akademien 1913 - Den stränge herden och nådens ordning
Henric Schartau (1757–1825) av Erik Lindberg för Svenska Akademien 1913
Silver, 14,85 g, 31 mm. Kvalitet 1+. Ingen randprägling. Referenser: Ulla Ehrensvärd 124, Bo Svensén s. 256. Upplaga: 120 exemplar + 1 referensexemplar till KMK.
Åtsida
Porträttet visar en bröstbild av Henric Schartau i profil, vänd åt vänster. Han avbildas med en stram och allvarlig uppsyn, bärande prästkappa och den traditionella prästkragen (elvan). Håret är långt och samlat i nacken, en frisyr som speglar det sena 1700-talets mode. Reliefen är tydlig och karaktärsfull. Omskriften lyder: "H. SCHARTAU NAT. MDCCLVII OB. MDCCCXXV". Utläsning: Henricus Schartau Natus 1757 Obiit 1825. Översättning: Henric Schartau, född 1757, död 1825.
Porträttet visar en bröstbild av Henric Schartau i profil, vänd åt vänster. Han avbildas med en stram och allvarlig uppsyn, bärande prästkappa och den traditionella prästkragen (elvan). Håret är långt och samlat i nacken, en frisyr som speglar det sena 1700-talets mode. Reliefen är tydlig och karaktärsfull. Omskriften lyder: "H. SCHARTAU NAT. MDCCLVII OB. MDCCCXXV". Utläsning: Henricus Schartau Natus 1757 Obiit 1825. Översättning: Henric Schartau, född 1757, död 1825.
Frånsida
Motivet är en allegorisk scen som knyter an till den bibliska herdesymboliken. Till höger står en herde (en symbol för prästen/själasörjaren) klädd i mantel och hatt, lutad mot sin stav. Han blickar ut över sin hjord av får som betar vid foten av en klippa i ett kargt landskap. Omskriften lyder: "PASTOR SEDULUS ILLE GREGIS VERUSQUE MAGISTER". Översättning: Han var en trogen herde för hjorden och en rätt lärare. Texten bildar en hexameter och sammanfattar Schartaus dubbla gärning: den omsorgsfulle själasörjaren (pastor sedulus) och den dogmatiskt korrekte läraren (verus magister).
Motivet är en allegorisk scen som knyter an till den bibliska herdesymboliken. Till höger står en herde (en symbol för prästen/själasörjaren) klädd i mantel och hatt, lutad mot sin stav. Han blickar ut över sin hjord av får som betar vid foten av en klippa i ett kargt landskap. Omskriften lyder: "PASTOR SEDULUS ILLE GREGIS VERUSQUE MAGISTER". Översättning: Han var en trogen herde för hjorden och en rätt lärare. Texten bildar en hexameter och sammanfattar Schartaus dubbla gärning: den omsorgsfulle själasörjaren (pastor sedulus) och den dogmatiskt korrekte läraren (verus magister).
Den stränge herden och nådens ordning
Det vilar ett djupt allvar över Erik Lindbergs silvermedalj från 1913. På frånsidan ser vi en herde som vakar över sin hjord i ett kargt landskap. Det är en klassisk biblisk allegori, men i fallet Henric Schartau är den mer än bara en bild; den är en beskrivning av en livsgärning som formade den västsvenska folksjälen i över ett sekel. Inskriptionen Pastor sedulus ille gregis verusque magister – "Han var en trogen herde för hjorden och en rätt lärare" – fångar kärnan i den väckelse som bär hans namn. Schartau var inte en man av stora gester eller känslosamma utbrott, utan en man av ordning, prövning och trohet.
Från ruin till väckelse
Vänder vi på medaljen möter vi en profil som utstrålar stränghet. Henric Schartaus väg till prästämbetet var kantad av förluster. Född i Malmö 1757, förlorade han tidigt sin mor, och fadern dog ruinerad efter politiska förföljelser i samband med Gustav III:s statskupp. Denna tidiga utsatthet kan ha lagt grunden till det sökande som utmynnade i hans andliga genombrott fastlagssöndagen 1778. Under läsning av en andlig bok insåg han sin egen förtappelse men fick samtidigt "nåd att taga emot den avkunnade förlåtelsen såsom Jesu ord".
Detta ögonblick blev startpunkten för en teologisk resa som först förde honom nära herrnhutismen – en rörelse känd för sin varma Jesuskärlek och betoning på känslan. Men Schartau bröt sig loss. Han fann herrnhutarnas "känningar" bedrägliga och deras etik slapp. Han sökte en fastare grund, en lära som inte vilade på människans flyktiga känslor utan på Guds orubbliga ord och lagens krav på omvändelse.
Nådens ordning och det andliga laboratoriet
Som komminister vid Lunds domkyrka utvecklade Schartau den lära som skulle bli hans signum: Nådens ordning. Det var en strikt, närmast vetenskaplig kartläggning av själens väg till Gud. Kallelsen, upplysningen, omvändelsen, rättfärdiggörelsen och helgelsen – varje steg analyserades med psykologisk skärpa. Han lärde att människan genom "andens fattigdom" måste inse sin totala oförmåga att tro av egen kraft, för att först då kunna ta emot nåden utifrån.
Hans predikningar saknade all retorisk utsmyckning. Hans röst var inte ens behaglig; J.H. Thomander beskrev det som att "man märker att man har en man framför sig, vilken förtäljer vad han själv sett och hört". Ändå fylldes kyrkbänkarna. På fredagarna höll han sina berömda katekesförhör där professorer och biskopar satt sida vid sida med tjänstepigor och "antecknade den vises ord". Det var inte teater; det var undervisning. Han var, som medaljens text säger, en Verus Magister – en sann lärare som vände sig till förståndet för att nå hjärtat.
En herde för det fördolda
Schartaus inflytande var paradoxalt. Han publicerade nästan ingenting under sin livstid, ändå blev hans cirkulerande predikoutkast "stilbildande" för generationer av präster. Han reste sällan, ändå spreds hans lära, särskilt till Göteborgs stift och västkusten, där den formade en kyrkokristendom prägad av plikttrohet, ämbetsvördnad och en djup men återhållsam fromhet.
Han betonade kallelsen – tanken att varje människa tjänar Gud på den plats hon blivit satt, vare sig det är som biskop eller dräng. Detta gav värdighet åt det strävsamma vardagslivet och kom att prägla den sociala strukturen i de bygder där "schartauanismen" slog rot. Han var en herde som inte lät fåren springa vind för våg; han höll dem inom kyrkans hägn, skeptisk till fria sällskap och lekmannapredikanter.
Graven och arvet
När Schartau dog 1825 var han en legend i det tysta. Vid begravningen i Lund, i bitande vinterkyla, ville några vända om vid stadsporten. Då fällde skalden och biskopen Esaias Tegnér de berömda orden: "Den mannen följer man ända till graven."
När Svenska Akademien lät Erik Lindberg prägla denna medalj 1913, var det en hyllning till en man som visade att väckelse inte måste vara bullrig. Medaljens herde, stilla lutad mot sin stav, påminner oss om Schartaus ideal: den tålmodiga själasörjaren som leder sin hjord inte med yviga gester, utan med sanningens ord och en orubblig tro på att "endast den ogudaktige blir rättfärdiggjord". I silvret lever minnet av den stränge men trygge läraren kvar.