Hugo Hamilton (1849–1928) av Erik Lindberg 1920 - Politiker, ämbetsman och den "röde greven" - Sällsynt
Hugo Hamilton (1849–1928)
Sällsynt silverplakett 93.1g, 46x63mm, randprägling: "1920 SILVER". Kvalitet 1+/01. Graverad av Erik Lindberg 1920. Ulla Ehrensvärd (Medaljgravören Erik Lindberg 1873-1966) 197. Numismatiska meddelanden XXIV (Axel Wahlstedt 1925) sid 198.
Åtsida
Motivet utgörs av greve Hugo Hamiltons högervända bröstbild i profil. I en försänkt list längs plakettens nedre kant återfinns inskriften "HUGO · HAMILTON" i tydliga versaler. Enligt referenslitteraturen finns även gravörens signatur "ERIK | LINDBERG" formgiven på åtsidan.
Frånsida
Frånsidans centrala motiv utgörs av en fyllig eklövskrans. Ovanför denna krans är den latinska inskriften "PATRIAE / ET · AMICIS · AEQVE / PROBATUS" placerad på tre rader, vilket på svenska fritt kan översättas till "Lika uppskattad av fäderneslandet som av vännerna". Inuti själva kransen står datumet för Hamiltons sjuttioårsdag angivet med romerska siffror: "DIE · XXI / MENS · AUG · / MCMXIX".
En stressig tillkomstprocess
Denna silverplakett beställdes ursprungligen av riksdagens första kammare genom universitetskansler Carl Swartz. Gravören Erik Lindberg mottog beställningen den 27 februari 1919 med kravet att plaketten skulle vara helt klar till Hugo Hamiltons 70-årsdag den 21 augusti samma år. Lindberg meddelade att tidsramen var för knapp och att han endast skulle hinna färdigställa ett gjutet porträtt till själva födelsedagen. Greve Hamilton satt modell för porträttet under ett par timmar per dag med start den 11 juni 1919. Efter fyra sittningar och noggranna studier av fotografier kunde Lindberg gjuta ett bronsporträtt, vilket högtidligt överlämnades till jubilaren den 23 augusti av Carl Swartz, Arvid Lindman och Herman Lamm. Modellerna till plakettens frånsida utfördes därefter under september, men stamparna blev färdiga först i januari 1920. Då präglades omedelbart ett guldexemplar till Hamilton, varefter de resterande silver- och bronsplaketterna slogs och delades ut till gratulanterna. Erik Lindberg erhöll ett totalt arvode på 4000 kronor för sitt krävande arbete.
Politiker, ämbetsman och den "röde greven"
Hugo Hamilton hade en djupt rotad humanistisk bildning med rötter i den Geijerska kretsen, men han valde den juridiska banan delvis för att nå samhällelig framgång och – som han själv humoristiskt uttryckte det i ett brev – för att öka sina chanser att bli serafimerriddare. Han inledde sin politiska karriär som en frihandelsvänlig och liberal reformist, vilket under 1890-talet gav honom det beryktade smeknamnet "röde greven". Med tiden orienterade han sig dock alltmer åt högerbranten, med den politiska parollen "Försvar och reformer" som ledstjärna.
Hamilton hade en sällsynt lång och inflytelserik karriär. Bland annat tjänstgjorde han som landshövding i Gävle under nära två decennier, där han blev omåttligt populär och lade ner stor personlig kraft på länets utveckling. År 1907 övertalades han att tillträda som civilminister i Arvid Lindmans regering, en befattning han innehade under den mycket anspända storstrejken 1909. Hans orubbliga vägran att kompromissa om lag och ordning under strejkens akuta skede bidrog till konfliktens avveckling, men drog samtidigt på honom skoningslös kritik från den politiska oppositionen och arbetarrörelsen.
Respekterad talman och sällskapsmänniska
Från och med år 1916 fungerade Hamilton som talman i riksdagens första kammare. I denna roll åtnjöt "herr greven och talmannen" en enorm respekt över alla partigränser tack vare sin djupa politiska erfarenhet, sitt osvikliga formsinne och sitt hjärtliga umgängessätt. Under de täta regeringsskiftena och den stora författningskrisen hösten 1918 spelade han en avgörande roll som kung Gustaf V:s främste rådgivare, och han banade vägen för en fredlig uppgörelse som avvärjde hotet om revolution.
Utöver sin tunga gärning som politiker var Hugo Hamilton en sällsynt rikt begåvad och utåtriktad person. Han var en bländande talare, skicklig tecknare och tillfällighetspoet, samt förde historiskt ovärderliga dagböcker från 1911 ända fram till sin död 1928. Trots bittra ekonomiska motgångar på äldre dar – inte minst när Svenska lantmännens riksförbund, som han själv varit med och startat, kraschade 1923 och kostade honom stora delar av hans personliga förmögenhet – bibehöll han sin ljusa livssyn och orubbade inre balans. När han gick ur tiden 1928 sörjdes han djupt som en generös, godhjärtad och sprudlande centralgestalt.
Sällsynt silverplakett 93.1g, 46x63mm, randprägling: "1920 SILVER". Kvalitet 1+/01. Graverad av Erik Lindberg 1920. Ulla Ehrensvärd (Medaljgravören Erik Lindberg 1873-1966) 197. Numismatiska meddelanden XXIV (Axel Wahlstedt 1925) sid 198.
Åtsida
Motivet utgörs av greve Hugo Hamiltons högervända bröstbild i profil. I en försänkt list längs plakettens nedre kant återfinns inskriften "HUGO · HAMILTON" i tydliga versaler. Enligt referenslitteraturen finns även gravörens signatur "ERIK | LINDBERG" formgiven på åtsidan.
Frånsida
Frånsidans centrala motiv utgörs av en fyllig eklövskrans. Ovanför denna krans är den latinska inskriften "PATRIAE / ET · AMICIS · AEQVE / PROBATUS" placerad på tre rader, vilket på svenska fritt kan översättas till "Lika uppskattad av fäderneslandet som av vännerna". Inuti själva kransen står datumet för Hamiltons sjuttioårsdag angivet med romerska siffror: "DIE · XXI / MENS · AUG · / MCMXIX".
En stressig tillkomstprocess
Denna silverplakett beställdes ursprungligen av riksdagens första kammare genom universitetskansler Carl Swartz. Gravören Erik Lindberg mottog beställningen den 27 februari 1919 med kravet att plaketten skulle vara helt klar till Hugo Hamiltons 70-årsdag den 21 augusti samma år. Lindberg meddelade att tidsramen var för knapp och att han endast skulle hinna färdigställa ett gjutet porträtt till själva födelsedagen. Greve Hamilton satt modell för porträttet under ett par timmar per dag med start den 11 juni 1919. Efter fyra sittningar och noggranna studier av fotografier kunde Lindberg gjuta ett bronsporträtt, vilket högtidligt överlämnades till jubilaren den 23 augusti av Carl Swartz, Arvid Lindman och Herman Lamm. Modellerna till plakettens frånsida utfördes därefter under september, men stamparna blev färdiga först i januari 1920. Då präglades omedelbart ett guldexemplar till Hamilton, varefter de resterande silver- och bronsplaketterna slogs och delades ut till gratulanterna. Erik Lindberg erhöll ett totalt arvode på 4000 kronor för sitt krävande arbete.
Politiker, ämbetsman och den "röde greven"
Hugo Hamilton hade en djupt rotad humanistisk bildning med rötter i den Geijerska kretsen, men han valde den juridiska banan delvis för att nå samhällelig framgång och – som han själv humoristiskt uttryckte det i ett brev – för att öka sina chanser att bli serafimerriddare. Han inledde sin politiska karriär som en frihandelsvänlig och liberal reformist, vilket under 1890-talet gav honom det beryktade smeknamnet "röde greven". Med tiden orienterade han sig dock alltmer åt högerbranten, med den politiska parollen "Försvar och reformer" som ledstjärna.
Hamilton hade en sällsynt lång och inflytelserik karriär. Bland annat tjänstgjorde han som landshövding i Gävle under nära två decennier, där han blev omåttligt populär och lade ner stor personlig kraft på länets utveckling. År 1907 övertalades han att tillträda som civilminister i Arvid Lindmans regering, en befattning han innehade under den mycket anspända storstrejken 1909. Hans orubbliga vägran att kompromissa om lag och ordning under strejkens akuta skede bidrog till konfliktens avveckling, men drog samtidigt på honom skoningslös kritik från den politiska oppositionen och arbetarrörelsen.
Respekterad talman och sällskapsmänniska
Från och med år 1916 fungerade Hamilton som talman i riksdagens första kammare. I denna roll åtnjöt "herr greven och talmannen" en enorm respekt över alla partigränser tack vare sin djupa politiska erfarenhet, sitt osvikliga formsinne och sitt hjärtliga umgängessätt. Under de täta regeringsskiftena och den stora författningskrisen hösten 1918 spelade han en avgörande roll som kung Gustaf V:s främste rådgivare, och han banade vägen för en fredlig uppgörelse som avvärjde hotet om revolution.
Utöver sin tunga gärning som politiker var Hugo Hamilton en sällsynt rikt begåvad och utåtriktad person. Han var en bländande talare, skicklig tecknare och tillfällighetspoet, samt förde historiskt ovärderliga dagböcker från 1911 ända fram till sin död 1928. Trots bittra ekonomiska motgångar på äldre dar – inte minst när Svenska lantmännens riksförbund, som han själv varit med och startat, kraschade 1923 och kostade honom stora delar av hans personliga förmögenhet – bibehöll han sin ljusa livssyn och orubbade inre balans. När han gick ur tiden 1928 sörjdes han djupt som en generös, godhjärtad och sprudlande centralgestalt.