Ivar Afzelius (1848-1921) av Erik Lindberg 1919 - jurist, rättspolitiker och talman
Silvermedalj, 95.76g, 45x62mm, Ulla Ehrensvärd 191, kvalitet 1+. Afzelius tilldelades ett exemplar i guld, för vännerna och initiativtagarna i silver och brons. En större bronsmodell 232x173 mm skuren finns även i familjen Lindbergs ägo.
Åtsida
Ivar Afzelius' vänstervända bröstbild. Inskrift över bilden: "VIRO DE PATRIA BENE MERITO | AMICI | CIVES". (Till mannen som väl gagnat fäderneslandet av vänner, medborgare). I fältet på sidorna om bilden: "D. XV | M OCTA | MCM | XVIII". Nederst på en platta under bilden: "IVAR AFZELIUS".
Frånsida
Slät. Längst ned i högra hörnet: "SILVER 1919"
Johan Fredrik Ivar Afzelius – jurist, rättspolitiker och talman
Johan Fredrik Ivar Afzelius föddes i Uppsala den 15 oktober 1848 i en akademisk miljö som skulle prägla hela hans liv. Efter studentexamen 1867 följde juridiska studier vid Uppsala universitet, där han tog examen i både romersk och svensk rätt. En viktig vändpunkt blev studieåret i Leipzig, där han mötte den moderna kontinentala synen på romersk rätt – inte som en historisk kuriositet, utan som ett levande system för samtida problem. Denna metodiska skola kom att prägla hela hans juridiska tänkande.
Tillbaka i Sverige gjorde Afzelius snabb karriär. Han blev docent och senare professor i processrätt, och fick flera uppdrag i domstolar och kommittéer. Genom studieresor till Tyskland och Frankrike fördjupade han sina kunskaper om europeiska rättssystem, särskilt processrätten och sjörätten. Som ledamot och senare ordförande i lagberedningen var han drivande bakom reformer som 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom och 1912 års regler om exekution i fast egendom.
Hans bana förde honom vidare till höga ämbeten: revisionssekreterare, justitieråd och slutligen president i Svea hovrätt 1910. Han var också Sveriges representant i den permanenta skiljedomstolen i Haag – ett uppdrag som vittnade om hans internationella anseende. Men Afzelius var inte enbart jurist. Han engagerade sig djupt i politiken som moderat högerman och satt i första kammaren i nästan två decennier. Han blev snabbt en av riksdagens mest respekterade talare, känd för sitt klara språk och sin övertygande logik. 1912 valdes han till talman, en roll där han utmärkte sig för både fasthet och smidighet.
Som politiker förenade han konservatism med reformvilja. Han kämpade mot införandet av prygelstraff och hävdade att staten inte fick möta våld med brutalitet: ”Rättvisan bär svärdet, men icke rotting eller riset.” Han stödde reformer för utomäktenskapliga barns arvsrätt, rätten till rättegångsbiträde och villkorlig frigivning. Han var också positiv till arrendelagstiftningen som skulle förbättra villkoren för norrländska bönder. I rösträttsfrågan uttalade han sig tidigt för allmän rösträtt med proportionella val, och han stod helhjärtat bakom reformen 1909.
Afzelius hedrades under sin livstid med en rad ordnar och hedersuppdrag. Han blev ledamot av Svenska Akademien 1907 och juris hedersdoktor i Kristiania 1911. Hans insatser hyllades även med en särskild plakett utförd av gravören Erik Lindberg. När beställningen först kom i mars 1918 fick Lindberg avböja av arbetsbördeskäl, men under hösten återkom förfrågan genom häradshövding K. Herlitz och professor O. Montelius. Den 23 januari 1919 satt Afzelius för första gången modell, och under februari–mars färdigställdes arbetet. Stampen levererades till Myntverket den 18 augusti samma år, och två veckor senare överlämnades ett guldexemplar till Afzelius. Han hade redan tidigare beställt två gipsavgjutningar för eget bruk. Lindberg erhöll 1 500 kronor i arvode, samt ytterligare 300 kronor ur subskriptionens överskott. Plaketten blev en varaktig symbol för den respekt Afzelius åtnjöt.
Privat gifte han sig 1883 med Anna Sofia Gabriella Richert, dotter till statsrådet Johan Krister Emil Richert. Äktenskapet knöt samman två familjer med stark juridisk tradition, något som ytterligare speglar Afzelius livsgärning: att förena teori och praktik, historia och framtid.
Afzelius hör till de gestalter som formade den moderna svenska rättsstaten – en jurist som såg människan bakom paragraferna och en politiker som förstod att samhällets styrka växer ur både rättvisa och ansvar.