Jakob Albrekt von Lantinghausen (1699-1769) av Gustav Ljungberger 1770 - Ståthållare på Stockholms slott
Jakob Albrekt von Lantinghausen (1699-1769) - Ståthållare på Stockholms slott
Född i Reval den 4 november 1699. Svensk adelsman 1743. Friherre 1760. Landshövding i Göteborgs och Bohus län; Generallöjtnant; Kommenderande general och chef i Pommern; Överståthållare i Stockholm och ståthållare på Stockholms slott; Riddare och kommendör av Kunglig Maj:ts Orden. En härlig bronsmedalj i utsökt skick, präglad i hög relief med fullt bevarad präglingsglans och endast obetydliga kontaktmärken. Graverad av Gustav Ljungberger 1770. Utgiven på uppdrag av Stockholms magistrat. Hyckert I:218:1, 57.13g, 52mm, kvalitet god 01.
Åtsida
Lantinghausens högervända bröstbild, under bilden gravörens namn: "G LIUNGBERGER.". I omskriften: "I A BARO v.LANTINGSHAUSEN ARCIS URB Q.STOCKH. PR R O EQ"
Frånsida
Text på sex rader inom en lagerkrans: "LEVIS HAEC MERITIS REFERATUR GRATIA TANTIS A SEN STOCKH". Den latinska texten kan översättas till: "Det är lätt att belöna så stora förtjänster till ståthållaren i Stockholm"
Mer om Lantingshausen
Jakob Albrekt von Lantingshausens var den ende sonen av två barn till generaladjutanten Gotthard Henrik Lantingshausen, som ägde flera gods i Reval och var gift med Jakobina Staël von Holstein, en äldre syster till Jakob Axel Staël von Holstein. Fadern stupade i slaget vid Punitz när Jacob Albrekt var fem år gammal och han blev då huvudman för ätten, som hade blivit adlad i Sverige.
Deltog i fälttåget mot Norge 1718–1719
Jakob Albrekt von Lantingshausen började sin militära karriär som volontär vid livgardet år 1717. Året därpå befordrades han till kornett och löjtnant vid Hallands infanteri. Han deltog i fälttåget mot Norge 1718–1719 och utmärkte sig särskilt i träffen vid Ljung, där han med endast sjuttio man tillbakadrev de vida överlägsna danskarna. När hans regemente indrogs år 1722, avslutade han sin militära tjänst och studerade krigsvetenskap hos sin morbror, överste Staël von Holstein, i två år. Därefter gick han med i den franska armén år 1724, men på grund av fredliga förhållanden begränsades hans tjänst till garnisonstjänstgöring.
I den franska armén
Under sin tid i den franska armén fortsatte han att studera och utmärkte sig som en skicklig officer. År 1736 kallades han till Zweibrückens unga hertig Kristians och hans yngre broders guvernör och ledde deras uppfostran. Under flera år besökte han tillsammans med prinsarna olika universitet i Holland och Tyskland. Han försökte övertyga prinsen att göra anspråk på den svenska tronen, men planen kunde inte förverkligas vid riksdagen 1742–1743, trots Lantingshausens ansträngningar. Han återvände till den franska armén och deltog i österrikiska tronföljdskriget. Han återvände till Sverige för att bearbeta opinionen, men återvände sedan till krigsskådeplatsen och befordrades till brigadgeneral i den franska armén år 1745.
Organiserade försvaret mot hot från Ryssland
År 1746 återvände han till Sverige och deltog i riksdagen 1746–1747, där han framträdde som en ledande figur inom hattpartiet. Han utsågs till generalmajor och sändes till Finland för att organisera försvaret mot hot från Ryssland. Två år senare blev han chef för ett värvat regemente i Göteborg, von Lantingshausens regemente, och tjänstgjorde även som landshövding.
Deltog i det pommerska kriget 1757
I riksdagen började han ta en alltmer aktiv roll och gjorde sig bemärkt inom hattpartiet. Vid riksdagen 1751–1752 var han en av hattpartiets kandidater till lantmarskalk och spelade en betydande roll i beslutsfattandet. Han var emot hovets planer på att stärka kungens makt, vilket gjorde honom impopulär vid hovet. Han deltog också i det pommerska kriget 1757 och var en av få som stod emot fienden. Han blev generallöjtnant 1757 och överbefälhavare 1758.
Överståthållare i Stockholm
Han avsade sig sin post som överbefälhavare 1761 för att bli överståthållare i Stockholm, en position han hade fått erbjudande om redan 1759. Han var en ansedd och respekterad ämbetsman och gjorde stora insatser för att förbättra polisväsendet. Han drogs efterhand bort från politiken men deltog ändå i riksdagen i Norrköping 1769. Han blev friherre år 1760 och serafimerriddare år 1764. Han var gift med grevinnan Anna Sofia von Fersen och tillsammans fick de två barn, Carolina Sophia och Albrekt von Lantingshausen.