Jenny Lind (1820–1887) – Minnesgärd av tonkonstens vänner i Stockholm - Den svenska näktergalens uppgång
Produkten är tyvärr slut i lager. :(
Jenny Lind (1820–1887) – Minnesgärd av tonkonstens vänner i Stockholm
Grandios bronsmedalj graverad av Pehr Henrik Lundgren efter en modell av Carl Gustaf Qvarnström. Brons, 247.1 gram, 78 mm. Kvalitet 01. Referenser: Numismatiska meddelanden XVII (Hyckert, 1905) II:202:9.
Åtsida
Sångerskans vänstervända bröstbild, framställd med framvänd skuldra i klädningsveck och elegant draperi. I omskriften står hennes namn i stor stil: "JENNY LIND.". Vid den nedre kanten återfinns gravörernas signaturer: "C. G. QVARNSTRÖM INV. – P. H. LUNDGREN FEC.". Kanten är omgiven av en ornerad och pärlad rand.
Frånsida
Ett allegoriskt motiv i hög relief. Centralt sitter en lagerkrönt sångmö på en upphöjd tron och spelar på sin lyra. Hon omges av tre kvinnogestalter: Till vänster står Välgörenheten, myrtenkransad med ett barn på armen. Till höger står Fosterlandskärleken, krönt med eklöv, hållande en lagerkvist och med vänster hand vilande mot en svensk sköld. Framför tronen knäböjer Tacksamheten, bärande en krans av eterneller, i färd med att rista in två datum på tronens fot: "3 DEC. 1847. | D. 12 APRIL 1848.".
Kring medaljens kant löper en krets av lyror och lagerkransar sammanbundna med fladdrande band. Inuti kransarna står namnen på några av hennes mest berömda roller: "NORMA", "LUCIE", "AGATHA", "AMINA", "SUSANNA", "ALICE", "MARIE", och "ADINA". I avskärningen nedtill finns inskriptionen på tre rader: "MINNESGÄRD / AF TONKONSTENS VÄNNER / I STOCKHOLM.".
Den svenska näktergalens uppgång
Historien om Jenny Lind är en saga om en enorm naturbegåvning som reste sig ur mörka och svåra förhållanden. Född 1820 av sammanboende men ogifta föräldrar – en självförsörjande, grälsjuk mor och en ansvarslös far – präglades hennes tidiga barndom av otrygghet och bortlämning. Hennes liv förändrades dramatiskt när en dansös från Kungliga teatern råkade höra den nioåriga flickan sitta i fönstret och sjunga för sin lilla katt. Uppvisningen för operachefen resulterade i att nioåringen, rörande ung, omedelbart antogs som elev vid teatern.
Det slutgiltiga genombrottet på operascenen kom när hon som sjuttonåring den 7 mars 1838 debuterade i rollen som Agata i Friskytten – ett ögonblick då hon själv kände att hon funnit sin styrka och sitt sanna kall. Hennes repertoar fylldes snart av de oskuldsfulla, romantiska hjältinnor som kom att bli hennes signum och som förevigats i kransarna på denna medaljs frånsida: Amina i Sömngångerskan, Marie i Regementets dotter, Lucia di Lammermoor och Norma. Utbildningen fulländades under 1841 i Paris hos Europas främste sångpedagog, Manuel Garcia d.y., vilket lade grunden till hennes exceptionella och omvittnat briljanta röstteknik.
Världsberömmelse och inre tvivel
Efter fantastiska triumfer i Berlin, Wien och övriga Tyskland nådde Jenny Lind-febern hysteriska höjder när hon i maj 1847 debuterade i London. Hon blev över en natt den engelska publikens okrönta idol, vars fläckfria karaktär och anspråkslösa väsen gav hennes konstnärskap en nästan sakral glans.
Men bakom den osannolika internationella karriären fanns en djupt självkritisk och religiöst sökande kvinna. Teaterlivets enorma press, publikens bottenlösa krav och hennes egna skyhöga ideal skapade en brutal inre konflikt. Redan under sina framgångsår uttryckte hon ofta förtvivlan inför att gå upp på scenen, och hon närde en brinnande längtan efter stillhet långt bortom operahusens rampljus.
Ett storslaget avsked i Stockholm
Det är just denna brytningstid som medaljen vackert manifesterar. Den beställdes och slogs 1849 av "Tonkonstens vänner i Stockholm" och bär två specifika datum: den 3 december 1847 och den 12 april 1848. Dessa datum inramar hennes allra sista framträdanden på Kungliga teaterns scen i hemlandet. Under denna vintersäsong hade hon återvänt från sina triumfartade konstresor i utlandet för att uppträda inför stockholmspubliken en sista gång. Därefter, 1849, lämnade hon operascenen för alltid.
Frånsidans allegoriska figurer speglar Jenny Linds sanna eftermäle. Fosterlandskärleken påminner om hennes starka och djupa band till Sverige, medan Välgörenheten lyfter fram den gränslösa generositet som präglade resten av hennes liv. Efter sitt avsked från operascenen fortsatte hon att tjäna astronomiska summor genom bejublade konsertturnéer, inte minst i Amerika tillsammans med P.T. Barnum. Merparten av dessa enorma intäkter skänktes bort för att grunda stipendier och hjälpa behövande. Medaljen förblir därmed en bestående hyllning till en konstnär som inte bara trollband en hel värld med sin röst, utan som i slutändan värderade sin själsliga frid och oegennyttiga filantropi allra högst.
Grandios bronsmedalj graverad av Pehr Henrik Lundgren efter en modell av Carl Gustaf Qvarnström. Brons, 247.1 gram, 78 mm. Kvalitet 01. Referenser: Numismatiska meddelanden XVII (Hyckert, 1905) II:202:9.
Åtsida
Sångerskans vänstervända bröstbild, framställd med framvänd skuldra i klädningsveck och elegant draperi. I omskriften står hennes namn i stor stil: "JENNY LIND.". Vid den nedre kanten återfinns gravörernas signaturer: "C. G. QVARNSTRÖM INV. – P. H. LUNDGREN FEC.". Kanten är omgiven av en ornerad och pärlad rand.
Frånsida
Ett allegoriskt motiv i hög relief. Centralt sitter en lagerkrönt sångmö på en upphöjd tron och spelar på sin lyra. Hon omges av tre kvinnogestalter: Till vänster står Välgörenheten, myrtenkransad med ett barn på armen. Till höger står Fosterlandskärleken, krönt med eklöv, hållande en lagerkvist och med vänster hand vilande mot en svensk sköld. Framför tronen knäböjer Tacksamheten, bärande en krans av eterneller, i färd med att rista in två datum på tronens fot: "3 DEC. 1847. | D. 12 APRIL 1848.".
Kring medaljens kant löper en krets av lyror och lagerkransar sammanbundna med fladdrande band. Inuti kransarna står namnen på några av hennes mest berömda roller: "NORMA", "LUCIE", "AGATHA", "AMINA", "SUSANNA", "ALICE", "MARIE", och "ADINA". I avskärningen nedtill finns inskriptionen på tre rader: "MINNESGÄRD / AF TONKONSTENS VÄNNER / I STOCKHOLM.".
Den svenska näktergalens uppgång
Historien om Jenny Lind är en saga om en enorm naturbegåvning som reste sig ur mörka och svåra förhållanden. Född 1820 av sammanboende men ogifta föräldrar – en självförsörjande, grälsjuk mor och en ansvarslös far – präglades hennes tidiga barndom av otrygghet och bortlämning. Hennes liv förändrades dramatiskt när en dansös från Kungliga teatern råkade höra den nioåriga flickan sitta i fönstret och sjunga för sin lilla katt. Uppvisningen för operachefen resulterade i att nioåringen, rörande ung, omedelbart antogs som elev vid teatern.
Det slutgiltiga genombrottet på operascenen kom när hon som sjuttonåring den 7 mars 1838 debuterade i rollen som Agata i Friskytten – ett ögonblick då hon själv kände att hon funnit sin styrka och sitt sanna kall. Hennes repertoar fylldes snart av de oskuldsfulla, romantiska hjältinnor som kom att bli hennes signum och som förevigats i kransarna på denna medaljs frånsida: Amina i Sömngångerskan, Marie i Regementets dotter, Lucia di Lammermoor och Norma. Utbildningen fulländades under 1841 i Paris hos Europas främste sångpedagog, Manuel Garcia d.y., vilket lade grunden till hennes exceptionella och omvittnat briljanta röstteknik.
Världsberömmelse och inre tvivel
Efter fantastiska triumfer i Berlin, Wien och övriga Tyskland nådde Jenny Lind-febern hysteriska höjder när hon i maj 1847 debuterade i London. Hon blev över en natt den engelska publikens okrönta idol, vars fläckfria karaktär och anspråkslösa väsen gav hennes konstnärskap en nästan sakral glans.
Men bakom den osannolika internationella karriären fanns en djupt självkritisk och religiöst sökande kvinna. Teaterlivets enorma press, publikens bottenlösa krav och hennes egna skyhöga ideal skapade en brutal inre konflikt. Redan under sina framgångsår uttryckte hon ofta förtvivlan inför att gå upp på scenen, och hon närde en brinnande längtan efter stillhet långt bortom operahusens rampljus.
Ett storslaget avsked i Stockholm
Det är just denna brytningstid som medaljen vackert manifesterar. Den beställdes och slogs 1849 av "Tonkonstens vänner i Stockholm" och bär två specifika datum: den 3 december 1847 och den 12 april 1848. Dessa datum inramar hennes allra sista framträdanden på Kungliga teaterns scen i hemlandet. Under denna vintersäsong hade hon återvänt från sina triumfartade konstresor i utlandet för att uppträda inför stockholmspubliken en sista gång. Därefter, 1849, lämnade hon operascenen för alltid.
Frånsidans allegoriska figurer speglar Jenny Linds sanna eftermäle. Fosterlandskärleken påminner om hennes starka och djupa band till Sverige, medan Välgörenheten lyfter fram den gränslösa generositet som präglade resten av hennes liv. Efter sitt avsked från operascenen fortsatte hon att tjäna astronomiska summor genom bejublade konsertturnéer, inte minst i Amerika tillsammans med P.T. Barnum. Merparten av dessa enorma intäkter skänktes bort för att grunda stipendier och hjälpa behövande. Medaljen förblir därmed en bestående hyllning till en konstnär som inte bara trollband en hel värld med sin röst, utan som i slutändan värderade sin själsliga frid och oegennyttiga filantropi allra högst.