Johan Erik Johansson (1862-1938) av Erik Lindberg för Kungliga vetenskapsakademien 1952 - Fysiologens blick och Nobels testamente

Johan Erik Johansson (1862-1938) av Erik Lindberg för Kungliga vetenskapsakademien 1952
Silver, 14.78g, 31mm, Ulla Ehrensvärd 459, 375 exemplar präglade + 2 exemplar till KMK, kvalitet 1+

På åtsidan möter vi Johan Erik Johansson i profil, vänd åt vänster. Porträttet visar en man med hög panna, mustasch och ett samlat, nästan strängt ansiktsuttryck, klädd i kavaj och hög krage. Gravyren fångar karaktären hos en vetenskapsman präglad av exakthet. Omskriften lyder "JOHAN ERIK JOHANSSON PROF PHYSIOLOGIAE", vilket identifierar honom som professor i fysiologi. Nedanför porträttet, till vänster, står födelse- och dödsåren angivna med romerska siffror: "N: MDCCCLXII" (född 1862) och "OB: MCMXXXVIII" (död 1938). Längst ner till höger Erik Lindbergs monogram.

Frånsidan pryds av en latinsk inskription fördelad på fem rader som lyder: "MUSCULI QUA RATIONE CONTRAHANTUR ET RELAXENTUR SAGAX ILLUSTRABAT". Översatt till svenska betyder detta: "Han förklarade skarpsinnigt på vilket sätt musklerna dras samman och slappas av." Textraderna avdelas av tre stiliserade blommor eller rosetter. I den nedre delen, under de tre rosetterna, finns dedikationen "SOCIO MERITISSIMO R. AC. SCIENT. SUEC.", vilket uttyds "Till den mest förtjänstfulle ledamoten av Kungliga Svenska Vetenskapsakademien". Längst ner står årtalet för medaljens prägling: "MCMLII" (1952).

Fysiologens blick och Nobels testamente
Att hålla denna silvermedalj i handen är att hålla ett stycke svensk vetenskapshistoria som sträcker sig långt utanför laboratoriernas väggar. Medaljen, präglad 1952, är en postum hyllning till en man som gick ur tiden 1938, men vars gärning var så betydande att Vetenskapsakademien fann skäl att hedra honom som en "socio meritissimo" – en synnerligen förtjänstfull ledamot. Porträttet på åtsidan visar Johan Erik Johansson, en man med en blick som verkar van att granska detaljer, oavsett om det gällde en mätning i en respirationskammare eller en formulering i Alfred Nobels testamente.

Från storebror till vetenskapsman
Johan Erik Johanssons väg till vetenskapens finrum började med ansvar. Som äldst av elva syskon fick han tidigt axla rollen som ledare och lärare för den stora syskonskaran. Denna tidiga fostran i ansvarstagande skapade en stark familjekänsla som följde honom livet ut; han förblev ungkarl men gjorde sitt hem i Stockholm till en fast punkt för syskonbarnen under deras utbildningstid. Det är lätt att föreställa sig att den disciplin och omsorg han visade sin familj var samma egenskaper som senare gjorde honom till en mästare på exakta mätningar inom fysiologin. När han i Uppsala gav privatlektioner i fysik för att finansiera sina medicinstudier, lades grunden till hans vetenskapliga synsätt: fysiologi var inte bara biologi, det var fysik och kemi tillämpad på den levande organismen.

Mötet i Paris och priset som formades
En av de mest fascinerande episoderna i Johanssons liv, som man kanske inte anar när man ser den strama profilen på medaljen, är hans relation till Alfred Nobel. Efter sin disputation 1890 reste Johansson till Paris. Där, i laboratoriet vid Sévran, mötte den unge fysiologen den världsberömde uppfinnaren. Deras samtal kretsade kring experimentell medicin och blodtransfusioner. Nobel, som sökte en vetenskaplig partner, föreslog till och med ett gemensamt forskningsinstitut med orden: "Jag sörjer för det ekonomiska, vi samarbeta och dela äran!" Även om institutet aldrig blev verklighet då Nobel ständigt var på resande fot, satte mötet djupa spår. Johanssons inflytande bidrog sannolikt till att Nobel i sitt testamente specifikt inkluderade "fysiologi" i medicinpriset. Som senare ordförande i Nobelkommittén blev Johansson en garant för prisets vetenskapliga integritet, med en stränghet som gjorde att han hellre röstade för "ingen utdelning" än att sänka kraven.

Musklernas mekanik
Vänder vi på medaljen ser vi kärnan i Johanssons forskning sammanfattad i den latinska sentensen: Musculi qua ratione contrahantur et relaxentur sagax illustrabat – Han förklarade skarpsinnigt hur musklerna arbetar. Det var ingen slump att orden handlar om mekanik. Johansson var en pionjär inom arbetsfysiologin. I en tid då vetenskapen fortfarande trevade, konstruerade han en ergometer och tillbringade timmar i respirationskammare för att mäta ämnesomsättning och energiåtgång med matematisk precision. Hans "Johanssonsche Regel" och formler för indirekt kalorimetri blev internationella begrepp. Han förde in matematiken i medicinen, och hans arbeten präglades av en exakthet som var sällsynt för tiden.

Samhällsbyggaren
Men Johan Erik Johansson var inte en isolerad forskare i ett elfenbenstorn. Medaljens silverglans döljer en varmare, mer stridbar sida. Hans matematiska kunnande togs i anspråk av Medicinalstyrelsen för att införa statistik i folkhälsoarbetet. Han engagerade sig djupt i socialmedicinska frågor, från lungsotsbekämpning till den kontroversiella prostitutionsfrågan. Där många av hans samtida kollegor i Läkarsällskapet höll fast vid gamla moralistiska reglementeringar, stred Johansson för en modernare syn, vilket bidrog till att systemet avskaffades 1918. Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare, kallade denna insats för hans "största livsverk rent mänskligt sett".

När vi betraktar medaljen från 1952 ser vi alltså mer än bara en minnespenning över en professor i fysiologi. Vi ser ett monument över en man som förenade den skarpaste intellektuella analysen med ett djupt socialt patos. Han var länken mellan 1800-talets familjepatriarkat och 1900-talets moderna vetenskapssamhälle, och hans arv lever vidare varje gång ett Nobelpris i fysiologi eller medicin delas ut.


Om Kungliga vetenskapsakademiens medaljutgivning i korthet
Kungl. Vetenskapsakademien grundades 1739 med syftet att främja vetenskaperna och sprida kunskap till nytta för samhället, och redan under dess första decennium föddes traditionen att prägla medaljer. Den första egna medaljen slogs 1747, men det var först 1821 som minnesmedaljerna fick sin nuvarande form under Jacob Berzelius ledning. Tidigare präglades de oregelbundet, men genom reformen infördes en årlig tradition där en ny minnesmedalj över en avliden ledamot presenteras vid Akademiens högtidsdag den 31 mars. Medan man under 1700-talet ibland hyllade levande personer, slogs det nu fast att motivet strikt skulle vara en bortgången ledamot vars gärning förtjänade att förevigas. Personvalet spänner över allt från internationella storheter som Linné till idag mer bortglömda mecenater, vilket gör serien till en unik spegel av svensk vetenskapshistoria.

Funktionellt sett fungerade minnesmedaljerna under de första hundra åren ofta som så kallade premiejettoner i silver, vilka delades ut som belöning för framstående vetenskapliga uppsatser i Akademiens Handlingar. De var ursprungligen inte gratis för medlemmarna, utan intresserade ledamöter fick själva köpa eller "växla till sig" exemplar för sina samlingar. Idag är fördelningen mer ceremoniell; silvermedaljer reserveras för kungahuset, presidiet och den avlidnes anhöriga, medan medaljer i brons delas ut till ledamöter, personal och gäster. Guldexemplar är extremt sällsynta och förekommer endast då en minnesmedalj undantagsvis har använts som en särskild belöningsmedalj.

För en samlare är skiftet i präglingsteknik omkring år 1820 en avgörande detalj för att datera och identifiera objekt. De tidigaste medaljerna präglades utan ring, vilket gav oregelbundna kanter och varierande diameter då metallen flöt ut fritt vid slaget. Efter 1820 infördes en fast ring i präglingsprocessen, vilket garanterade en enhetlig diameter men lät metallmängden avgöra medaljens tjocklek. Upplagorna har genomgående varit begränsade; under 1800-talet låg silverupplagan ofta mellan 150 och 200 exemplar. I modern tid (runt år 2000) har silverupplagan sjunkit (ca 50 st) medan bronsupplagan ökat (ca 350 st).