Johan Gabriel Oxenstierna (1750-1818) - Ett underbart exemplar i prooflike av Ludvig Persson Lundgren 1836
Silver, 36,3g, 44mm, Hyckert II:45:1, kvalitet 01/0
Johan Gabriel Oxenstierna personifierar mycket av den gustavianska epokens komplexitet, en tid då upplysningens ideal mötte hovlivets krav och nedärvda sociala strukturer. Som framstående gestalt inom både svensk förvaltning och litteratur levde Oxenstierna med en ständig spänning mellan den plikt hans adliga börd och ämbeten krävde, och en inre dragning till poesin och naturen. Hans karriär som diplomat, hovman, kanslipresident och riksmarskalk kontrasterade mot hans roll som framstående förromantisk skald. Denna dualitet fångas väl i den minnesmedalj Kungliga Vitterhetsakademien lät prägla 1836, nästan två decennier efter hans död.
Född 1750 på Skenäs gård i Södermanland in i en anrik adelsätt, var Oxenstiernas bana tidigt utstakad mot statens tjänst. Han fick gedigen klassisk bildning, och hans litterära intresse uppmuntrades av morbrodern, skalden Gustaf Fredrik Gyllenborg. I tonårens dagböcker framträder en känslig, reflekterande naturälskare med stilistisk skärpa, som anade konflikten mellan den förväntade ämbetsmannabanan och längtan efter poetisk frihet. Vid 20 års ålder sändes Oxenstierna till Wien som kommissionssekreterare (ca 1770–1774), en period avgörande för hans litterära utveckling. Här skrev han sina två mest betydande verk: naturskildringen Skördarne och det reflekterande Dagens stunder. Wien blev också platsen för en smärtsam kärleksaffär med den gifta Susanna Frid. Hennes svartsjuke make övervakade henne noga, vilket gjorde deras möten både sällsynta och riskabla. Den omöjliga relationen inspirerade dikten Ode till Camilla vid början av en sjukdom, där starka, personliga känslor och dödslängtan bryter igenom tidens konventionella formspråk, en tidig glimt av romantikens sensibilitet.
Återkallad till Sverige 1774 av Gustav III blev Oxenstierna kammarherre och senare överstekammarherre (1782) och riksråd. Trots närheten till makten vantrivdes han med hovlivet. Denna miljö, som Oxenstierna var en del av, fångas levande i en emulering av Per Hilleströms målning "Lektyr på Drottningholm", där Gustav III, drottning Sofia Magdalena och hovet samlats i en intim men formell scen. Det var just sådana sammankomster Oxenstierna i sina dagböcker kunde beskriva som ett ytligt "konstlat skådespel". Rollen som hovskald, med krav på hyllningstexter, upplevde han som betungande. När Gustav III 1786 utsåg honom till kanslipresident var det sannolikt för att få en lojal men politiskt svagare person på posten. Oxenstierna kände sig ofta förbigången och uttryckte i sin dagbok bitterhet över de "chagriner", de irritationer och kränkningar, kungen utsatte honom för.
Trots höga ämbeten kämpade Oxenstierna hela livet med svåra ekonomiska problem. Han levde över sina tillgångar, var djupt skuldsatt och tvingades ständigt ta ut lön i förskott. Giftermålet 1791 med Lovisa Charlotta Cederström gav ingen varaktig lättnad, och drömmen om Värnberg gick om intet då godset måste arrenderas ut. Diktningen förblev en tillflykt. Vid sidan av allvarliga verk visade han en lättare sida, som i Skaldebrevet Disa (1798), där han blandade fornnordisk saga med gustaviansk salongskultur i en lekfull satir. Verket speglar också Oxenstiernas rykte som kvick sällskapsmänniska, en sida som även framkommer i anekdoten om hur Bellman gjorde honom så road att han hade svårt att somna.
Efter Gustav III:s död 1792 utnämndes Oxenstierna till riksmarskalk (till 1801) och förblev aktiv ledamot av Svenska Akademien och Vitterhetsakademien. Han avled 1818 i Stockholm, fortfarande skuldsatt men respekterad som en av den gustavianska tidens stora kulturpersonligheter.
Vitterhetsakademiens minnesmedalj avbildar på frånsidan den symbolladdade bilden av Melpomene vid en gravobelisk med Oxenstiernas namn och en lagerkrans. Melpomene håller en vördnadsfull krans. Inskriptionen "COELO MUSA BEAT" ("Musan är salig i himlen"), hämtad från latinsk tradition, framhäver hans poetiska gärning som hans väg till odödlighet, trots den långa ämbetsmannakarriären.
Denna medalj är ett historiskt dokument och en berättare som fångar den gustavianska tiden. När du håller den i din hand blir den en tidsmaskin som tar dig tillbaka till 1700-talets Sverige, till en värld av hovintriger, litterär utveckling och brytningen mellan gamla ideal och nya känslor – allt personifierat i Oxenstierna själv. Du blir en berättare som kan fängsla med historien om en man som slits mellan ämbetets plikter och poesins längtan. Du öppnar dörrar till Oxenstiernas komplexa personlighet och kan fascinera vänner och kollegor med inblickar i hans liv och tid. Samlandet av personmedaljer är fortfarande ett relativt outvecklat område med stor potential som ett unikt sätt att skildra och förstå Sveriges kulturella, litterära och politiska arv genom dess centrala gestalter.