Johan Henrik Kellgren (1751-1795) - av Johan Ericsson - Gustav III:s bibliotikarie och en av de arton i Svenska Akademien

Johan Henrik Kellgren (1751-1795)
Ett härligt exemplar, präglat med frostaktig relief och djupt spegelaktiga fält, obetydliga märken. Silver, 12.82g, 31mm, graverad av Johan Edvard Ericsson 1869, utgiven av Svenska Akademien. Hyckert I:320:3, kkvalitet 01

Åtsida
Kellgrens högervända bild, under bilden gravörens initialer: "J.E.". I omskriften: "JOH. HENR. KELLGREN"

Frånsida
Kellgren, klädd i svensk nationaldräkt och sittande på en sten, tar emot en lyra som en av de tre Gracierna, alla stående och nakna, räcker fram till honom. I omskriften: "LIQUIDAM DONANT VOCEM CUM CITHARA" och i avskärningen årtalet för Kellgrens dödsår: "MDCCXCV". Den latinska texten skulle kunna översättas till: "De ger en klar röst med cittran."

Mer om Kellgren
Johan Henric Kellgren föddes som son till prosten Jonas Kellgren i Floby i Västergötland och hans hustru Christina Elisabeth von Wulff. Efter att ha fått goda betyg från Skara gymnasium, där han studerade i fem år, skickades han år 1768 till Kungliga Akademien i Åbo. Där tog han examen som filosofie magister 1772 och anställdes som docent i litteratur 1774. Kellgren blev medlem av Aurorasällskapet i Åbo, en finsk gren av Utile Dulci, och publicerade anonymt flera dikter i dess tidskrift mellan åren 1773 och 1776. Det skaldiska verket "Mina Löjen" lade grunden till hans namnkunnighet.

År 1777 flyttade han till Stockholm, där han började arbeta som privatlärare i generallöjtnant Johan August Meijerfeldts hem. Han fortsatte att visa upp sin talang som poet genom att publicera dikter i Carl Christoffer Gjörwells tidskrift "Samlaren" och även i Vitterhetsakademiens handlingar. Den 29 oktober 1778 startade han tillsammans med sin vän, sekreteraren Carl Peter Lenngren, tidningen "Stockholms-Posten", där han blev Sveriges första teaterkritiker. Han blev känd både som poet och som kvick polemiker i upplysningstidens anda.

Kellgren väckte kung Gustav III:s uppmärksamhet genom att skriva prologen till ett skådespel som sattes upp på Drottningholm i samband med tronarvingens födelse. Han fick en konstnärspension av kungen, som senare ökades när han blev kunglig bibliotekarie och sedan kunglig handsekreterare. Kellgren blev 1777 medlem och sekreterare i Utile Dulci. År 1785 utsågs han tillsammans med Abraham Niclas Clewberg till kunglig hovcensor och blev även en av de första ledamöterna i Svenska Akademien vid dess instiftande 1786.

Kellgren hade svag hälsa, vilket förvärrades av överdrivet arbete. Han avled ogift i Stockholm den 20 april 1795 till följd av lungsjukdom. Under sina sista år i livet ägnade han sig, trots svårigheter, åt att ordna sina skrifter.

Bland Kellgrens dikter märks kärlekslyrik som "Den nya skapelsen" och satirer som "Man äger ej snille för det man är galen" (1787) och "Dumboms lefverne" (1791). Han skrev också förordet till Bellmans "Fredmans epistlar", trots att han tidigare uttryckt aversion mot Bellman. I filosofiska frågor följde han Voltaire och den franska konstuppfattningen.

Kellgren skrev tillsammans med Gustav III texten till operorna "Gustaf Wasa" (1786) och "Gustaf Adolph och Ebba Brahe" (1788). Han var även inblandad i en litterär fejd med Thomas Thorild mellan 1782 och 1792. Efter denna strid utvecklade han dock sin smak och började intressera sig för litteratur från andra länder än Frankrike, särskilt den danska litteraturen.

Johan Henric Kellgren är begravd på Sankt Jacobs kyrkogård, där en minnessten senare restes. Hans ansikte har även förevigats av Johan Tobias Sergel i en medaljong.