Johan Henrik Thomander (1798–1865), biskop, professor och författare av Svenska Akademien 1973, konstnär Gunvor Svensson Lundkvist

2 500 kr

Johan Henrik Thomander (1798–1865), biskop, professor och författare av Svenska Akademien 1973, konstnär Gunvor Svensson Lundkvist
Silver, 57.61g, 45mm, Bo Svensén sid 376, kvalitet 01

 

Åtsidan uppvisar ett kraftfullt och livfullt porträtt av Thomander i profil vänd åt höger. Konstnären har arbetat med en grov, nästan "lerig" yta där spåren av verktygen är tydliga. Thomanders karaktäristiska anletsdrag – det lockiga, ostyriga håret, polisongerna och den skarpa profilen – är återgivna med en dynamik som speglar hans energiska personlighet. Det är inte ett statiskt, idealiserat porträtt utan en bild av en man i rörelse, en polemiker. Namnet JOHAN HENRIK THOMANDER följer den högra kanten, medan årtalen 1798 och 1865 samt konstnärens signatur (GSL) återfinns nertill.

Frånsidan bär ett motiv som fångar Thomanders dubbla natur: två teatermasker, den ena tragisk och den andra komisk, placerade mot en bakgrund som antyder ett kors. Maskerna är djupt modellerade med en rå ytstruktur som harmonierar med åtsidan. Den komiska masken, med sitt breda leende och skägg, och den tragiska, med sitt sorgsna uttryck, symboliserar spännvidden i hans väsen – från den bitande satiren till det djupa predikoallvaret. Under maskerna står den latinska texten INTERPRES MINISTERQVE VERBI ("Ordets tolk och tjänare"), vilket knyter samman hans roll som översättare (tolk) och präst (tjänare).



En genialisk mångfrestare: Biskopen med maskerna
När Gunvor Svensson Lundkvist 1973 fick uppdraget att föreviga Johan Henrik Thomander i silver, stod hon inför utmaningen att fånga en av 1800-talets mest komplexa personligheter. Thomander var en paradox: en biskop som översatte Aristofanes komedier, en konservativ teolog som drev liberal kyrkopolitik, och en man som kunde vara både djupt allvarlig och skoningslöst rolig.

Utomäktenskaplig start och lysande karriär Född 1798 som "oäkta" son till en vice pastor och en adelsbefryndad kvinna, fick Thomander kämpa sig upp. Han växte upp hos sin mormor och tvingades tidigt försörja sig som informator. Men hans begåvning var omöjlig att stoppa. Han slukade litteratur, lärde sig språk och gjorde en kometkarriär inom akademin och kyrkan.

Porträttet på medaljens åtsida, med det vilda håret och den energiska profilen, stämmer väl överens med samtidens beskrivningar. Kollegan Carl Adolph Agardh beskrev honom som en man med "frisk natur, duktig kropp" och en förmåga att "göra sig själv viktig och alla andra till bagateller". Han var en naturkraft som tog plats, vare sig det var i predikstolen, på riksdagen eller i den litterära debatten.

Mellan skämt och allvar Medaljens frånsida med de två maskerna – komedin och tragedin – är en genialisk symbol för Thomanders väsen. Han var en mästare på det talade och skrivna ordet. Som ung översatte han Shakespeare, Voltaire och Aristofanes med en briljans som imponerade på samtiden. Hans satiriska förmåga var fruktad; i striden om domprosttjänsten i Lund (som han inte fick) krossade han sina motståndare med pennan.

Men bakom satiren fanns teologen och kyrkopolitikern. Inskriptionen Interpres Ministerque Verbi påminner oss om att han ytterst var en "Ordets tjänare". Han var en reformivrare som kämpade för religionsfrihet, folkskolan och kyrkans självständighet. Han var den drivande kraften bakom 1800-talets kyrkliga reformer och stod på de frisinnades sida i riksdagen.

Biskopen som byggde broar Som biskop i Lund (från 1856) och ledamot av Svenska Akademien (stol 18) använde han sin position för att ena. Han mildrade motsättningarna i stiftet, engagerade sig i missionen och arbetade för en modernare kyrka. Han var en folktalare av guds nåde, vars humor och värme gjorde honom älskad av många, även om hans "demoniska" sida och respektlöshet skrämde andra.

Gunvor Svensson Lundkvists medalj fångar denna dualitet. Det grova silvret speglar en man som inte var slipad och slät, utan kantig och levande. Maskerna på baksidan viskar om att bakom biskopskåpan fanns en humanist, en översättare och en människa som förstod livets alla skiftningar – från det djupaste allvar till det befriande skrattet.