Johan III - Mark 1592 - Tekniskt ocirkulerat TOPPEXEMPLAR - Slutet på en era och början på en storm

Johan III - Mark 1592 - Tekniskt ocirkulerat TOPPEXEMPLAR
Ett rysansvärt vackert exemplar för typen med skarp utprägling och nästan fullständig silverglans. Myntet är helt utan slitage och uppvisar endast obetydliga spår av hantering samt en liten plantspricka. För typen en exceptionellt hög kvalitet som saknas i de flesta samlingar.

Marken 1592 förekommer i två undertyper: Typ IIIa (detta exemplar) har linjerna bakom vasen lutande åt vänster, medan Typ IIIb har linjer lutande åt höger. Typ IIIa är betydligt sällsyntare; under de senaste 20 åren har endast tre försäljningar noterats av Typ IIIa, jämfört med elva av Typ IIIb. Ett sällsynt tillfälle för specialisten!

Referens: SMB 50 (Sveriges Myntbok, Delzanno 2020).
Vikt: 7.62g. Diameter: 32mm. Kvalitet: 01. (#2475)

På myntets åtsida, som pryds av den krönta Vasakärven, lyder omskriftens latin IOHANNES 3 D G SVECIE GOT VA REX. Detta är en förkortning av Iohannes III Dei Gratia Sueciae Gothorum Vandaliqve Rex, vilket på svenska betyder: Johan III, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes konung.

Frånsidan, som visar de tre kronorna och årtalet 1592, bär texten MONETA NOVA REGIS SVECIE. Det utläses som Moneta Nova Regis Sueciae och kan översättas till Konungariket Sveriges nya mynt. I mittfältet återfinns årtasl och valörbeteckningen.


Slutet på en era och början på en storm
Året 1592 markerar en dramatisk vändpunkt i den svenska historien. Det var året då Johan III, den bildade men temperamentsfulle renässansfursten, drog sitt sista andetag efter tjugofyra år på tronen. För Sverige innebar detta år slutet på en lång period av teologiska experiment och arkitektonisk blomstring, men också kulminationen på en djupgående statsfinansiell och politisk kris som skulle kasta in riket i en osäker framtid.

En monark i fysiskt och politiskt förfall
När 1592 inleddes var Johan III en bruten man. Efter att ha regerat sedan upproret mot brodern Erik XIV år 1568, var han nu märkt av över ett halvårs sjuklighet, troligen orsakad av en hjärtåkomma. Hans sista tid vid makten präglades av en bitterhet över att hans stora livsverk – den religiösa enheten genom liturgin – höll på att rämna.

Johan hade under hela sin regeringstid envist hållit fast vid den så kallade "Röda boken", en liturgi som sökte förena luthersk tro med katolskt gudstjänstbruk och ceremoniel. Men under 1591 och början av 1592 bröt motståndet ut på allvar. Prästerskapet i Växjö stift bad om att få slippa liturgin och krävde ett allmänt kyrkomöte. På sin dödsbädd tvingades den stolte konungen ge efter för oppositionen. Han förklarade med grämelse att han inte var "deras samvetes kung" och nekade till att vara "papist", trots sina tidigare djupa kontakter med jesuiterna och kurian i Rom.
Det ekonomiska bottenläget

Finansiellt var Sverige 1592 ett rike på randen till konkurs. Johan hade ärvt en tom statskassa och spenderat enorma summor på sina praktfulla slottsbyggen i Stockholm, Uppsala och Kalmar, samt på det utdragna kriget i öster. Den statsbudget som upprättats under 1580-talet visade en skrämmande bild: kronans skulder till krigsfolk och köpmän översteg en miljon daler, en astronomisk summa i förhållande till de ordinarie inkomsterna.

För att finansiera kriget mot Ryssland och betala av skulderna hade Johan och hans bror hertig Karl tvingats till en kraftig myntförsämring som inleddes 1589. När Johan dog 1592 var myntets silverhalt så låg att inflationen skapat stor oro i riket. Denna ekonomiska desperation var fonden till den politiska instabiliteten; konungen hade under sina sista år agerat alltmer nyckfullt, likt sin bror Erik före honom, och dömt förtroendemän till döden på lösa grunder.

Maktkampen och den personliga tragiken
Relationen till högadeln och riksrådet nådde en fryspunkt under åren kring 1592. Efter det misslyckade Revalmötet 1589, där rådet vägrat låta Johans son Sigismund återvända till Sverige, hade Johan hållit flera av landets främsta adelsmän, däribland Erik Sparre och Hogenskild Bielke, i husarrest. Han anklagade dem för att ha förhävt sig mot sin konung och för att ha stämplat mot kungamakten.

Paradoxalt nog fann Johan under sina sista år ett stöd i sin tidigare rival, brodern hertig Karl. De två bröderna, som tidigare legat i ständig fejd om maktbefogenheter och religion, enades i en gemensam misstänksamhet mot riksrådet. Karl deltog aktivt i regeringsarbetet under 1592 och lyckades genom hårda metoder och myntförsämringar bringa viss ordning i de omedelbara skulderna till utländska köpmän.

Unionen med Polen och dödsfallet
I centrum för 1592 års politiska drama stod Johans son, Sigismund, som sedan 1587 var kung av Polen. Johans död den 17 november 1592 innebar att Sverige och Polen nu förenades i en personalunion. Detta skapade en omedelbar kris: Sigismund var katolik och befann sig i Polen, medan hertig Karl var en strikt lutheran som befann sig i Sverige med kontroll över krigsmakten.

Johans frånfälle lämnade ett vakuum. Hans andra hustru, drottning Gunilla Bielke, hade in i det sista försökt medla mellan konungen och de fängslade rådsherrarna. På sin dödsbädd gick Johan med på en förlikning med adeln, men han hann aldrig skriftligen bekräfta den. Han lämnade efter sig ett land som var arkitektoniskt vackrare än någonsin – med spetsbågiga fönster och italienska loggior – men politiskt och religiöst djupt splittrat.

Arvet efter Johan III
När man blickar tillbaka på 1592 ser man en monark som missförståtts av sin samtid. Han beskrevs ofta som inkonsekvent och slösaktig, men nyare forskning visar på en man med en exklusiv teologisk profil och en diplomatisk aktivitet som sökte nya utvägar för Sverige i Europa. Hans intresse för arkitektur och estetik gav Sverige dess första verkliga renässansslott, men kostnaden i form av mänskligt lidande och ekonomisk utmattning var enorm.

Dödsåret 1592 blev startskottet för den maktkamp mellan Sigismund och hertig Karl som skulle leda till inbördeskrig, Uppsala möte 1593 och slutligen Karl IX:s trontillträde. Johan III:s begravning markerade slutet på "liturgiens tid" och början på den ortodoxa lutherdomens och stormaktstidens Sverige. Hans 24-åriga regeringstid avslutades i ett stilla sjukrum, men vågorna efter hans beslut skulle skölja över riket i decennier framöver.