Johan Olof Wallin (1779–1839) - Från fattigdom till ärkebiskopsstol
Johan Olof Wallin (1779–1839)
En härlig tennmedalj med frostaktigt porträtt i hög relief. 29,64 g, 42 mm. Slät rand. Kvalitet 1+/01, med mindre hanteringsmärken. Graverad av Carl Magnus Mellgren år 1835. Referenser: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:103. Medaljen ingick ursprungligen i en hyllningsserie över svenska skalder, vetenskapsmän och konstnärer.
Åtsida
Ett kraftfullt skulpterat profilporträtt av Johan Olof Wallin. Runt den övre kanten löper omskriften "JOH. OL. WALLIN". Längs den nedre kanten anges hans födelsedatum med romerska siffror: "NAT. D. XV. OCT. MDCCLXXIX." (Född den 15 oktober 1779). Omedelbart under bröstbildens avskärning framträder gravörens initialer: "C M".
Frånsida
Ett djupt symboliskt och vackert motiv. I centrum vilar en stor strängad harpa. Ovanför harpan gnistrar stjärnbilden Stora björnen (Karlavagnen) med sina sju stjärnor. I omskriften längs den övre kanten läses den klassiska kristna hyllningen: "GLORIA IN EXCELSIS DEO" (Ära vare Gud i höjden). Längst ner till vänster, precis ovanför marklinjen, återfinns återigen gravörens initialer "C M". Enligt den numismatiska litteraturen syftar detta motiv direkt på den av Wallin mästerligt omarbetade svenska psalmboken, samt på det hedersepitet han bar i sin samtid: "Davidsharpan i Norden".
Ett djupt symboliskt och vackert motiv. I centrum vilar en stor strängad harpa. Ovanför harpan gnistrar stjärnbilden Stora björnen (Karlavagnen) med sina sju stjärnor. I omskriften längs den övre kanten läses den klassiska kristna hyllningen: "GLORIA IN EXCELSIS DEO" (Ära vare Gud i höjden). Längst ner till vänster, precis ovanför marklinjen, återfinns återigen gravörens initialer "C M". Enligt den numismatiska litteraturen syftar detta motiv direkt på den av Wallin mästerligt omarbetade svenska psalmboken, samt på det hedersepitet han bar i sin samtid: "Davidsharpan i Norden".
Från fattigdom till ärkebiskopsstol
Historien om Johan Olof Wallin är en genomsyrad klassisk, svensk bildningsresa. Han föddes i oktober 1779 i Yttre Skomsarby i Dalarna som son till en fältväbel. Uppväxten var ekonomiskt mycket knapp, och under sin tid vid Västerås gymnasium tvingades han upprepade gånger avbryta sina egna studier för att arbeta som lärare åt yngre barn, enbart för att kunna finansiera sitt uppehälle. Trots dessa tuffa förutsättningar lät han sig inte nedslås. Hans skarpa intellekt och enorma flit bar honom hela vägen till Uppsala universitet, där han 1799 skrevs in som student med absolut högsta betyg.
Efter att ha promoverats till filosofie magister prästvigdes Wallin 1806 och inledde en osedvanligt snabb kyrklig och akademisk karriär. Han började som huspredikant och teologie adjunkt vid Karlbergs krigsakademi, blev teologie doktor, kyrkoherde i Solna och sedermera i Stockholm. Hans teologiska inriktning var kristet nyhumanistisk, där lojalitet och fosterlandskärlek var utmärkande drag.
Svenska Akademiens guldgosse
Parallellt med den kyrkliga banan trädde Wallin fram som en av sin tids absolut största litterära begåvningar. Vid universitetet hade han tagit starkt intryck av den tyska förromantikens estetik. Redan 1803 vann han Svenska Akademiens andra pris, men hans verkliga genombrott kom 1805 då han fullkomligt sopade banan med den litterära eliten och vann inte mindre än tre priser på en och samma gång – däribland det stora priset för sin lärodikt Uppfostraren.
När han 1808 belönades med den största prissumma som Akademien dittills delat ut (200 dukater) för sin högstämda diktning i samband med avtäckandet av Gustav III:s staty, var hans position som en nationell skald säkrad. Hans verk inspirerade den framväxande götiska rörelsen, och det storslagna och högstämda i hans poesi kom med tiden att uppfattas som typiskt svenskt. År 1810 tog han plats på stol nummer 1 i Svenska Akademien.
1819 års psalmbok – Ett odödligt livsverk
Trots att Wallin prisades för sin vitterhet, vilar hans eviga berömmelse framför allt på hans monumentala insats som psalmdiktare. När en kommitté tillsattes för att utarbeta en ny svensk psalmbok, blev Wallin omedelbart dess starkast lysande och ledande kraft. Han nöjde sig inte med det förslag som lades fram 1814, utan utarbetade på egen hand ett nytt, som stadfästes av Karl XIII år 1819.
I denna utgåva – som kom att kallas just Den Wallinska psalmboken – hade han själv författat 128 psalmer och omarbetat eller översatt närmare hundra till. Av bokens totalt 500 psalmer bar över hälften hans tydliga signatur. Hans förmåga att foga samman teologiskt djup med poetisk skönhet saknade motstycke, vilket också är anledningen till varför Carl Gustaf Mellgren valde att pryda denna medaljs frånsida med en harpa och himlavalvet; Wallin var i sanning "Davidsharpan i Norden". Hans allra sista religiösa dikt, den mörka och majestätiska Dödens ängel, läses och beundras än i dag.
Vältalaren och reformatorn
Men Wallin var inte bara en ordets man i skrift. I sin samtid var han minst lika beryktad och beundrad som predikant. Det sades att hans mäktiga stämma och mästerliga, uttrycksfulla framförande hade en oemotståndlig makt över åhörarnas hjärtan. Han överhopades med uppdrag; han satt som riksdagsman i prästeståndet, var fullmäktig i Riksgäldskontoret och engagerade sig djupt i uppfostrings- och undervisningsfrågor. Bland annat var han den drivande kraften bakom grundandet av Wallinska skolan i Stockholm, en banbrytande institution för flickors undervisning.
År 1837 nådde bruks- och fältväbelsonen från Dalarna den svenska kyrkans absoluta topp när han vigdes till ärkebiskop i Uppsala. Tiden på posten blev dock kort. Bara två år senare, den 30 juni 1839, avled Johan Olof Wallin. Nyheten sände en våg av sorg genom hela nationen. Författaren och vännen Erik Gustaf Geijer befann sig vid hans dödsbädd och formulerade eftermälet som ekar genom historien: "Ett ljus är släckt i Svea rike men ett oroligt, kanske allt för oroligt bröst även kommet till evig ro. Han är lycklig."