Johan Tobias Sergel (1740-1814) - Från Kunglig Dröm till Nationens Museum
Massiv bronsmedalj, 70mm, kvalitet 01/0, graverad av Leó Holmgren. Årsmedalj 1980, utgiven av Sporrongs samlarsällskap
Nationalmuseums själ är äldre än dess väggar från 1866. Rötterna finns i 1700-talets upplysta ambitioner, kungliga samlingar och de visionära individer vars passioner lade grunden för dagens offentliga museum. Berättelsen om dess tillkomst är en väv av storslagna visioner och konstnärlig briljans, med fyra centralgestalter: samlaren Carl Gustaf Tessin, monarken Gustav III, organisatören Carl Fredrik Fredenheim och skulptören Johan Tobias Sergel. Med Carl Gustaf Tessin (1695–1770) tog idén om en svensk samling av yppersta klass form. Denne aristokrat och kulturpersonlighet byggde, med osviklig blick för kvalitet, upp en privat samling utan motstycke i Norden. Även om Tessins livsstil ledde till ekonomisk ruin, räddade försäljningen av hans skatter till kungafamiljen samlingarna åt nationen och skapade museets grundplåt.
Gustav III som undervisats av Tessin, axlade manteln som konsternas beskyddare med stor glöd. Uppfylld av upplysningens ideal och drömmen om ett "Nordens Rom", såg han konsten som ett verktyg för nationell förfining. Han förvärvade modern Lovisa Ulrikas samlingar med statliga medel och under sin berömda italienska resa 1783–84 köpte han, via agenter som Piranesi, en imponerande antiksamling – Apollon, muserna, Endymion. Dessa juveler var tänkta för ett storslaget museum vid Haga, men projektet avbröts vid kungens död 1792.
Gustav III:s plötsliga död kunde ha inneburit slutet för museidrömmen. Men Carl Fredrik Fredenheim (1748–1803) trädde fram. Denne hovman och konstrådgivare, med erfarenhet från Rom, blev den avgörande kraften som förverkligade idén. I ett oroligt Sverige argumenterade Fredenheim skickligt för ett museum som både monument över kungen och som en publik institution. Han blev chef för Konglig Museum och lyckades få det inrymt i Slottets norra logårdsflygel. Museet öppnade 1794.
Detta nyöppnade museum förevigas av Pehr Hilleström (professor vid Konstakademien) i hans målning från ca 1795. Målningen visar ett av de långa gallerierna; ljus från höga fönster lyser upp det rutiga stengolvet och de välvda taken. Antika skulpturer står tätt längs väggarna och på piedestaler – byster, större figurer som Endymion, och urnor. Några elegant klädda besökare – kanske konstnärer, lärda eller hovfolk – vandrar genom salen och betraktar marmorföremålen.
Johan Tobias Sergel, Gustav III:s vän och skyddsling, Sveriges ojämförlige skulpturmästare vars namn var känt över Europa, är inte explicit avbildad av Hilleström, men hans närvaro är påtaglig. Sergel hade tillbringat många år i Rom, insupit antikens formspråk och skapat verk som kunde mäta sig med de gamla mästarna. Han var Gustav III:s rådgivare under den italienska resan och hjälpte välja ut skulpturer nu uppställda i Fredenheims gallerier. Som centralfigur i Konstakademien var han den gustavianska tidens ledande konstnärliga representant, en oomtvistad ställning. Man kan föreställa sig Sergel vandra genom salarna Hilleström målat, kanske med en blandning av stolthet och frustration.
En talande anekdot rör hans temperament: efter återkomsten från det inspirerande Italien till det kalla, i hans ögon provinsiella Sverige, drabbades han ofta av melankoli och "mjältsjuka". Han klagade över det gråa klimatet och svårigheten att upprätthålla den konstnärliga eld han känt i Rom. Trots att han kunde vara stormig drevs han av en kompromisslös hängivenhet till sin konst. Att se de antika mästerverken i Stockholm måste ha varit både en påminnelse om Roms härlighet och en sporre. Han, som med lera och gips formade gestalter fyllda av liv – Mars och Venus, Amor och Psyke, Faunen – kunde nu se sina antika förebilder i en permanent svensk samling.
Även om Konglig Museum under Fredenheims ledning främst fokuserade på antikerna och äldre måleri, markerade just Sergel en framtida riktning. Drygt tio år efter Fredenheims död, 1815, skulle museet göra ett av sina viktigaste förvärv: en stor samling av Sergels egna skisser i gips och terrakotta. Ett särskilt Sergelrum inrättades, och plötsligt fanns den samtida, inhemska konsten representerad på högsta nivå. Sergel blev bryggan mellan det universella klassiska arvet och den nationella konsthistorien.
Johan Tobias Sergel, den gustavianske mästaren, bidrog med den konstnärliga själen och pekade mot museets framtida roll för både arv och svensk konstutveckling. Hans centrala inflytande och verk i Nationalmuseums samlingar hyllades långt senare; en bronsmedalj från 1980 (gravör Leó Holmgren) 'knyter ihop säcken' genom att på frånsidan allegoriskt framställa hans mest kända skulpturer och därmed sammanfatta hans livsgärning. Det museum som föddes ur dessa mäns samverkande insatser i en slottsflygel 1794, bär än idag deras outplånliga prägel.