Johannes Bureus (1568–1652) utgiven av Svenska Akademien 1908 - Runornas och fornminnenas återupptäckare
Johannes Bureus (1568–1652) utgiven av Svenska Akademien 1908
Silver, 14.59g, 31mm, slät rand. Kvalitet 1+. Graverad av Erik Lindberg för Svenska akademien 1908. Referenser: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:334, Bo Svensén, sid 246 (Ärans och minnets valuta, Svenska akademiens minnespenningar 1786-2009). Ulla Ehrensvärd 77.
Åtsida
Motivet utgörs av Johannes Bureus bröstbild, avbildad snett framifrån med långt skägg och tidstypisk dräkt. I fältet på ömse sidor om porträttet står inskriften "JOH" till vänster och "BUREUS" till höger. I det nedre högra fältet återfinns gravören Erik Lindbergs monogram "EL" samt årtalet "1908".
Frånsida
Fältets centrum domineras av en mäktig runsten försedd med ett inristat kors och runor, stående i ett lummigt landskap omgiven av träd. Längs den övre kanten löper den latinska omskriften "FACIT INTERPRES SAXA VEL IPSA LOQUI", vilket översätts till "Han låter, som tolk, stenarna själva få ett tungomål". Texten utgör pentametern i ett distikon hämtat från historikern och professorn Johannes Loccenius latinska gravningsdikt över Bureus. I den nedre avskärningen står inskriptionen "VIR ANTIQUITATIS NOSTRAE / PERITUS OB· MDCLII", vilket betyder "Den i våra fornminnen kunnige mannen avled 1652".
Sveriges första riksantikvarie och språkforskare
Johannes Bureus, den latiniserade formen av Johan Thomasson Bure, föddes 1568 i Uppland och kom att bli en av Sveriges mest betydelsefulla lärdomsmän under stormaktstidens inledning. Trots att han tidigt blev föräldralös lyckades han, med hjälp från sin omgivning, skaffa sig en exceptionell utbildning och lärde sig på egen hand bland annat hebreiska, vilket han senare undervisade i för att finansiera sina fortsatta studier. Hans stora begåvning ledde honom in i hertig Karls tjänst som kanslist, och han kom sedermera att agera lärare åt den blivande kungen Gustav II Adolf. År 1630 utnämndes Bureus till Sveriges förste riksantikvarie, och han innehade även posten som landets förste riksbibliotekarie. Han betraktas idag som den svenska grammatikens fader och var den förste som studerade det svenska språket med en utpräglat vetenskaplig utgångspunkt.
Runornas och fornminnenas återupptäckare
Bureus växte upp i en trakt som var rik på runstenar, vilket sannolikt lade grunden för hans livslånga passion för runologi och fornforskning. Han reste outtröttligt runt i landet för att se och avteckna omkring 200 runstenar, och gav år 1599 ut sin allra första tryckta skrift i ämnet, den stora kopparstickstavlan Runakänslanes lärespån eller Elementa runica. Genom sitt idoga arbete lade han den fasta grunden för 1600-talets antikvariska strömning och hyllas som runkunskapens återuppväckare. Medaljens frånsida med runstenen syftar direkt på denna banbrytande insats som tolkare av de historiska stenarna. Utöver detta var han Sveriges första borgerliga släktforskare och skapade en monumental genealogisk utredning över den så kallade Bureätten, vilken kartlade hela 1 900 ättlingar.
Mystiker i renässansens anda
I likhet med många andra av renässansens stora lärdomsmän var Bureus djupt fascinerad av ockultism, drömmar och profetior. Han var väl insatt i kabbala och blev senare en aktiv rosencreutzare. Detta brinnande esoteriska intresse fick honom att uppfinna de så kallade "adalrunorna" (eller adelrunor) – runor som tillskrevs andliga dimensioner och krafter, vilka Bureus trodde kunde ge honom tillträde till översinnliga världar. Han förutsade jordens undergång vid flera tillfällen, och det var troligen endast tack vare de svenska furstarnas starka beskydd som han undgick att rannsakas för kätteri. På sin dödsbädd i oktober 1652 förklarade han faktiskt att det var just detta grubblande arbete inom mystikens område som han själv ansåg vara det viktigaste han åstadkommit under sitt långa liv.
Silver, 14.59g, 31mm, slät rand. Kvalitet 1+. Graverad av Erik Lindberg för Svenska akademien 1908. Referenser: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:334, Bo Svensén, sid 246 (Ärans och minnets valuta, Svenska akademiens minnespenningar 1786-2009). Ulla Ehrensvärd 77.
Åtsida
Motivet utgörs av Johannes Bureus bröstbild, avbildad snett framifrån med långt skägg och tidstypisk dräkt. I fältet på ömse sidor om porträttet står inskriften "JOH" till vänster och "BUREUS" till höger. I det nedre högra fältet återfinns gravören Erik Lindbergs monogram "EL" samt årtalet "1908".
Frånsida
Fältets centrum domineras av en mäktig runsten försedd med ett inristat kors och runor, stående i ett lummigt landskap omgiven av träd. Längs den övre kanten löper den latinska omskriften "FACIT INTERPRES SAXA VEL IPSA LOQUI", vilket översätts till "Han låter, som tolk, stenarna själva få ett tungomål". Texten utgör pentametern i ett distikon hämtat från historikern och professorn Johannes Loccenius latinska gravningsdikt över Bureus. I den nedre avskärningen står inskriptionen "VIR ANTIQUITATIS NOSTRAE / PERITUS OB· MDCLII", vilket betyder "Den i våra fornminnen kunnige mannen avled 1652".
Sveriges första riksantikvarie och språkforskare
Johannes Bureus, den latiniserade formen av Johan Thomasson Bure, föddes 1568 i Uppland och kom att bli en av Sveriges mest betydelsefulla lärdomsmän under stormaktstidens inledning. Trots att han tidigt blev föräldralös lyckades han, med hjälp från sin omgivning, skaffa sig en exceptionell utbildning och lärde sig på egen hand bland annat hebreiska, vilket han senare undervisade i för att finansiera sina fortsatta studier. Hans stora begåvning ledde honom in i hertig Karls tjänst som kanslist, och han kom sedermera att agera lärare åt den blivande kungen Gustav II Adolf. År 1630 utnämndes Bureus till Sveriges förste riksantikvarie, och han innehade även posten som landets förste riksbibliotekarie. Han betraktas idag som den svenska grammatikens fader och var den förste som studerade det svenska språket med en utpräglat vetenskaplig utgångspunkt.
Runornas och fornminnenas återupptäckare
Bureus växte upp i en trakt som var rik på runstenar, vilket sannolikt lade grunden för hans livslånga passion för runologi och fornforskning. Han reste outtröttligt runt i landet för att se och avteckna omkring 200 runstenar, och gav år 1599 ut sin allra första tryckta skrift i ämnet, den stora kopparstickstavlan Runakänslanes lärespån eller Elementa runica. Genom sitt idoga arbete lade han den fasta grunden för 1600-talets antikvariska strömning och hyllas som runkunskapens återuppväckare. Medaljens frånsida med runstenen syftar direkt på denna banbrytande insats som tolkare av de historiska stenarna. Utöver detta var han Sveriges första borgerliga släktforskare och skapade en monumental genealogisk utredning över den så kallade Bureätten, vilken kartlade hela 1 900 ättlingar.
Mystiker i renässansens anda
I likhet med många andra av renässansens stora lärdomsmän var Bureus djupt fascinerad av ockultism, drömmar och profetior. Han var väl insatt i kabbala och blev senare en aktiv rosencreutzare. Detta brinnande esoteriska intresse fick honom att uppfinna de så kallade "adalrunorna" (eller adelrunor) – runor som tillskrevs andliga dimensioner och krafter, vilka Bureus trodde kunde ge honom tillträde till översinnliga världar. Han förutsade jordens undergång vid flera tillfällen, och det var troligen endast tack vare de svenska furstarnas starka beskydd som han undgick att rannsakas för kätteri. På sin dödsbädd i oktober 1652 förklarade han faktiskt att det var just detta grubblande arbete inom mystikens område som han själv ansåg vara det viktigaste han åstadkommit under sitt långa liv.