Johannes Messenius (1579-1636) av Erik Lindberg för Svenska akademien 1919 - Historieskrivare och dramatiker
Johannes Messenius (1579-1636) av Erik Lindberg för Svenska akademien 1919
Silvermedalj, 42.56g, 45mm, randprägling: "SILVER 1919". Kvalitet 1+, mindre märken. Graverad av Erik Lindberg för Svenska akademien. Präglad i en upplaga av endast 125 exemplar samt ett extra arkivexemplar till Kungliga myntkabinettets samling. Referenser: Bo Svensén sid 268, Ehrensvärd 194.
Åtsida
Fältet pryds av en bröstbild av Johannes Messenius, vänd snett åt höger, iklädd tidstypisk dräkt med krage och med ett långt, karakteristiskt skägg. Längs den yttre kanten löper omskriften "JOHANNES • MESSENIUS • NAT • MDLXXIX • DEN • MDCXXXVI", vilket översätts till "Johannes Messenius född 1579 död 1636". I fältet till höger om porträttet återfinns gravörens initialer samt årtalet för medaljens prägling: "E L / 1919".
Frånsida
Motivet visar Messenius som statsfånge, sittande i profil vid en pulpet och djupt försjunken i skrivandet av sitt stora historieverk. I bakgrunden syns ett fönster försett med kraftiga järngaller, och på kanten av pulpeten står ett timglas. Längs den övre kanten löper den latinska omskriften "PATRIAE • MEMORIAS • COLENTIS • PATRIA • COLET • MEMORIAM", vilket i Svenska Akademiens tolkning betyder "Fosterlandet skall i minnet bevara den, som i hävden hägnat dess minne". Längst ner under golvlinjen syns gravörens sammanflätade initialer "E L".
År 1919 lät Svenska Akademien prägla denna stämningsfulla minnespenning för att hedra Johannes Messenius, en av 1600-talets allra mest inflytelserika svenska historieskrivare och dramatiker. Myntgravören Erik Lindberg har med detta verk fångat den dramatiska spännvidden i Messenius livsgärning. Åtsidan visar den stolte och lärde professorn, medan frånsidan lyfter fram den mörka och tragiska delen av hans liv – de många åren i fångenskap. Som förlaga till det gripande fängelsemotivet lät sig Lindberg med all sannolikhet inspireras av Zacharias Topelius romantiserade skildring av fången på Kajaneborg i den litterära klassikern Fältskärns berättelser.
Messenius levnadsöde dikterades av stormaktstidens intensiva religiösa och politiska slitningar. Han fick sin tidiga utbildning vid det katolska jesuitseminariet i preussiska Braunsberg, där han drillades i en bred humanistisk tradition. Trots denna djupt katolska prägling valde han att återvända till det strängt lutherska Sverige, där han till en början vann Karl IX:s gunst. År 1609 utnämndes han till professor i Uppsala och blev snabbt en oerhört uppskattad, om än kontroversiell, pedagog. Med jesuitisk förebild använde han egna historiska teaterpjäser – såsom Disa och Blanckamäreta – för att öva sina studenter i retorik, samtidigt som han författade banbrytande historiska och topografiska verk. Hans strävan att bygga historieskrivningen på befintliga källor och arkivdokument innebar ett stort kliv framåt för den svenska historieforskningen.
Framgångarna och hans hårda polemik väckte dock ont blod, och Messenius hamnade i bittra konflikter med andra starka viljor vid universitetet. I en nervös tid, präglad av rykten om katolska sammansvärjningar och överhängande polska anfall, anklagades Messenius 1616 för landsförrädiska förbindelser med den polska grenen av Vasaätten. Han dömdes inledningsvis till döden, men straffet omvandlades till livstids förvisning på den ensliga fästningen Kajaneborg i östra Finland.
Det är just denna monumentala isolering som medaljens frånsida levandegör. Trots nästan tjugo år av kalla vintrar, sjukdom och stundtals omänskligt hård behandling från fångvaktarna, bröts aldrig Messenius intellektuella drivkraft. Bakom gallerfönstret, ständigt ackompanjerad av ett timglas som obönhörligt påminde om den utmätta tiden, skrev han oförtrutet vidare. Det var under dessa karga förhållanden som han sammanställde sitt magnum opus, den svenska historien Scondia illustrata.
Den latinska omskriften på medaljens baksida utgör en gripande och försenad upprättelse från ett land som stötte bort honom. Johannes Messenius frigavs slutligen på hösten 1635, men avled redan året därpå. Han fick aldrig uppleva glädjen att se sitt stora historieverk i tryck, men genom denna minnespenning från 1919 befästs hans position som en av den svenska historiografins mest hängivna och fascinerande gestalter.
Silvermedalj, 42.56g, 45mm, randprägling: "SILVER 1919". Kvalitet 1+, mindre märken. Graverad av Erik Lindberg för Svenska akademien. Präglad i en upplaga av endast 125 exemplar samt ett extra arkivexemplar till Kungliga myntkabinettets samling. Referenser: Bo Svensén sid 268, Ehrensvärd 194.
Åtsida
Fältet pryds av en bröstbild av Johannes Messenius, vänd snett åt höger, iklädd tidstypisk dräkt med krage och med ett långt, karakteristiskt skägg. Längs den yttre kanten löper omskriften "JOHANNES • MESSENIUS • NAT • MDLXXIX • DEN • MDCXXXVI", vilket översätts till "Johannes Messenius född 1579 död 1636". I fältet till höger om porträttet återfinns gravörens initialer samt årtalet för medaljens prägling: "E L / 1919".
Frånsida
Motivet visar Messenius som statsfånge, sittande i profil vid en pulpet och djupt försjunken i skrivandet av sitt stora historieverk. I bakgrunden syns ett fönster försett med kraftiga järngaller, och på kanten av pulpeten står ett timglas. Längs den övre kanten löper den latinska omskriften "PATRIAE • MEMORIAS • COLENTIS • PATRIA • COLET • MEMORIAM", vilket i Svenska Akademiens tolkning betyder "Fosterlandet skall i minnet bevara den, som i hävden hägnat dess minne". Längst ner under golvlinjen syns gravörens sammanflätade initialer "E L".
År 1919 lät Svenska Akademien prägla denna stämningsfulla minnespenning för att hedra Johannes Messenius, en av 1600-talets allra mest inflytelserika svenska historieskrivare och dramatiker. Myntgravören Erik Lindberg har med detta verk fångat den dramatiska spännvidden i Messenius livsgärning. Åtsidan visar den stolte och lärde professorn, medan frånsidan lyfter fram den mörka och tragiska delen av hans liv – de många åren i fångenskap. Som förlaga till det gripande fängelsemotivet lät sig Lindberg med all sannolikhet inspireras av Zacharias Topelius romantiserade skildring av fången på Kajaneborg i den litterära klassikern Fältskärns berättelser.
Messenius levnadsöde dikterades av stormaktstidens intensiva religiösa och politiska slitningar. Han fick sin tidiga utbildning vid det katolska jesuitseminariet i preussiska Braunsberg, där han drillades i en bred humanistisk tradition. Trots denna djupt katolska prägling valde han att återvända till det strängt lutherska Sverige, där han till en början vann Karl IX:s gunst. År 1609 utnämndes han till professor i Uppsala och blev snabbt en oerhört uppskattad, om än kontroversiell, pedagog. Med jesuitisk förebild använde han egna historiska teaterpjäser – såsom Disa och Blanckamäreta – för att öva sina studenter i retorik, samtidigt som han författade banbrytande historiska och topografiska verk. Hans strävan att bygga historieskrivningen på befintliga källor och arkivdokument innebar ett stort kliv framåt för den svenska historieforskningen.
Framgångarna och hans hårda polemik väckte dock ont blod, och Messenius hamnade i bittra konflikter med andra starka viljor vid universitetet. I en nervös tid, präglad av rykten om katolska sammansvärjningar och överhängande polska anfall, anklagades Messenius 1616 för landsförrädiska förbindelser med den polska grenen av Vasaätten. Han dömdes inledningsvis till döden, men straffet omvandlades till livstids förvisning på den ensliga fästningen Kajaneborg i östra Finland.
Det är just denna monumentala isolering som medaljens frånsida levandegör. Trots nästan tjugo år av kalla vintrar, sjukdom och stundtals omänskligt hård behandling från fångvaktarna, bröts aldrig Messenius intellektuella drivkraft. Bakom gallerfönstret, ständigt ackompanjerad av ett timglas som obönhörligt påminde om den utmätta tiden, skrev han oförtrutet vidare. Det var under dessa karga förhållanden som han sammanställde sitt magnum opus, den svenska historien Scondia illustrata.
Den latinska omskriften på medaljens baksida utgör en gripande och försenad upprättelse från ett land som stötte bort honom. Johannes Messenius frigavs slutligen på hösten 1635, men avled redan året därpå. Han fick aldrig uppleva glädjen att se sitt stora historieverk i tryck, men genom denna minnespenning från 1919 befästs hans position som en av den svenska historiografins mest hängivna och fascinerande gestalter.