John Ericsson (1803-1889) av Lea Ahlborn för Kungliga vetenskapsakademien 1893 - Pansarfartyget Monitors konstruktör
Silver, 14.93g, 31mm, KVA 194, märken, kvalitet 1+
På åtsidan möter vi ett porträtt av en åldrad John Ericsson i profil, vänd åt höger. Han avbildas med sina karaktäristiska polisonger, en hög panna och ett bistert, sammanbitet ansiktsuttryck som speglar hans kända karaktärsfasthet. Gravyren är signerad "L.A." vid axelpartiets avskärning. Runt porträttet löper den latinska omskriften "JOHANNES ERICSSON MACHINARUM INVENTOR", vilket översatt betyder "John Ericsson, maskinernas uppfinnare". Nederst står födelse- och dödsåren angivna som "N. 1803 O. 1889", förkortningar för de latinska orden Natus (född) och Obiit (död).
Frånsidan visar pansarfartyget Monitor under gång till sjöss. Fartyget, med sitt extremt låga skrov och det revolutionerande vridbara kanontornet, klyver vågorna medan tjock rök bolmar ur skorstenen. I aktern vajar den amerikanska flaggan. Ovanför motivet löper texten "INGENIO ARTEM ET MARTEM DIREXIT", en fras som kan översättas till "Genom sitt snille styrde han tekniken och kriget". Till höger syns signaturen "LEA AHLBORN". I avskärningen finns dedikationen "SOCIO INCLUTISSIMO REG. ACAD. SCIENT. SUEC. MDCCCXCIII", vilket uttyds "Till den mest frejdade ledamoten av Kungliga Svenska Vetenskapsakademien, 1893".
Snillets och krigets mästare
Det vilar ett dovt allvar över denna silvermedalj från 1893. Porträttet på åtsidan visar inte en man som söker behaga, utan en man som formats av kamp. Lea Ahlborn har i John Ericssons profil lyckats fånga den "slägga" han själv talade om när han beskrev sin livsgärning till sonen Hjalmar: "Jag får helt simpelt förklara, att släggan är mitt vapen". Att hålla denna medalj är att hålla minnet av en värmlänning som ritade om världskartan, inte med diplomati, utan med järn och ånga.
På medaljens åtsida ser vi "maskinernas uppfinnare" på ålderns höst. Det är en lång resa från gruvmodellerna av björkstickor och knappnålar i barndomens Värmland till det spartanska huset på Beach Street i New York, där han levde sina sista decennier bakom madrasserade väggar för att stänga ute gatans larm. Gravyren avslöjar en man som beskrevs som eldig, djärv och självständig intill svårighet att underordna sig andra. Texten Machinarum Inventor är nästan en underdrift för en naturkraft som Ericsson. Han tävlade med lokomotivet "Novelty" i England, konstruerade den första direktverkande propellerångmaskinen och skapade varmluftsmaskiner som fascinerade en hel värld. Men det var i krigets tjänst hans geni skulle bli odödligt, vilket medaljens frånsida så dramatiskt illustrerar.
Vänder vi på medaljen möts vi av en av sjökrigshistoriens mest ikoniska silhuetter: Monitor. Lea Ahlborn har med stor detaljrikedom återgivit det fartyg som hånfullt kom att kallas "en ostkupa på en flotte". Det låga fribordet, som gjorde fartyget svårt att träffa, och det revolutionerande vridbara kanontornet är tydligt framträdande i reliefen. Detta är inte bara en bild av ett skepp; det är en bild av ett ögonblick som förändrade allt. Den 9 mars 1862, vid Hampton Roads, mötte Ericssons Monitor sydstaternas pansarfartyg Merrimac. Träfartygens era gick i graven den dagen. Även om striden slutade oavgjort, räddade Ericsson nordstaternas blockad och säkrade i förlängningen unionens seger. Inskriptionen om att han "styrde kriget genom sitt snille" är sällsynt träffande. Ericsson hade, trots motstånd från de konservativa "skeppsgossarna" inom officerskåren, tvingat in krigskonsten i den industriella tidsåldern.
I medaljens avskärning läser vi att den är tillägnad "den mest frejdade ledamoten". John Ericsson dog den 8 mars 1889, med orden "Denna vila är underbar". Det gamla hemlandet, som han lämnade 1826 och aldrig återsåg i livet, glömde honom aldrig. När denna medalj präglades 1893 hade Ericssons stoft redan gjort sin sista resa. Inte på Monitor, som sjönk i en storm utanför Cape Hatteras, utan på den amerikanska pansarkryssaren Baltimore. Kistan, svept i stjärnbaneret, fördes till Sverige och togs emot under dånande salut i Stockholm 1890 för att slutligen vila i den värmländska jorden i Filipstad. Medaljen är ett fysiskt bevis på den länk som aldrig brast mellan uppfinnaren i New York och hans fosterland. Den påminner oss om att bakom den kalla metallen och de tekniska triumferna fanns en människa som, trots att han vägrade läkarhjälp och sydde sina egna västar av gul piké, i grunden drevs av en vilja att gagna sitt land. Det är en medalj över en man som med sitt snille byggde broar av stål mellan två kontinenter.