Jonas Alströmer (1685-1761) av Gustaf Ljungberger - Den industriella revolutionens förgrundsfigur i Sverige
Jonas Alströmer (1685-1761) av Gustaf Ljungberger - Den industriella revolutionens förgrundsfigur i Sverige
Präglad och utgiven på uppdrag av kungliga vetenskapsakademien 1775, silver, 12.5g, 33mm, kvalitet 1+/01, Hyckert I:197:3
Åtsida
Alströmers högervända bröstbild, under bilden gravörens namn: "LIUNGBERGER". I omskriften: "ION•ALSTRÖMER CONSIL•COMM•ET EQV•AVR•"
Frånsida
Pan med herdestav och pipan bredvid sig, sittande på en klippa invid ett träd. Till höger står en annan klippa, till vänster en stubbe. I omskriften: "CURAT OVES OVIUMQVE MAGISTROS•" och i avskärningen: "SENIOR MERITISS• / ACAD•R•SC•SV•". Omskriften översatt lyder: "Han vårdar får och herdar"
Jonas Alströmer, innan han adlades känd som Alström, född den 7 januari 1685 i Alingsås och avliden den 2 juni 1761 i Stockholm, var en framstående gestalt under den industriella revolutionens framväxt i Sverige. Han spelade en betydande roll i att importera teknologi och kunskap från utlandet och grundade flera företag, inklusive Alingsås manufakturverk.
Jonas Alströmer var en av de sex grundarna av Kungliga Vetenskapsakademien år 1739. Han är mest känd för sitt djupa intresse för jordbruk. Han populariserade användningen av potatis som en livsmedelskälla och utvecklade nya metoder inom jordbruket. Han är även känd som grundaren av de svenska slöjderna.
Jonas Alströmer var son till borgaren Tore Karlsson (1652–1702) och Annika Gislesdotter (1666–1739), som gifte sig 1683. Både Alströmers föräldrar var ekonomiskt mindre bemedlade, vilket tvingade honom att lämna hemmet i unga år och försörja sig själv. Han fick därför begränsad skolundervisning. Han började som bodgosse i Eksjö och arbetade även som renskrivare och i Ryssgården. År 1707 reste han till London tillsammans med sin vän Alberg för att hjälpa honom starta en affär. År 1710 tog han över verksamheten och ledde den med framgång.
År 1709 blev han en brittisk medborgare och noterade den stora skillnaden mellan Storbritanniens och Sveriges industriella utveckling. Det var då han började tänka på att Sverige borde ta efter eller återuppliva de ekonomiska näringar som var avgörande för landets framsteg.
Efter Karl XII:s återkomst från Turkiet, år 1715, begav sig Alströmer till Göteborg och erbjöd sig att arbeta för kungen. Han tillbringade två år här och använde tiden till att resa runt i bergslagerna och de främsta städerna för att förstå landets förutsättningar och produkter. Han fortsatte sedan till norra Tyskland och Nederländerna och bodde två år i Amsterdam för att studera landets handel och industriella strukturer. År 1719 återvände han till England och reste till de viktigaste industriområdena i norra England. Han fick även uppdraget att hämta de pengar som Storbritannien hade åtagit sig att betala till Sverige enligt de nyligen ingångna fredsfördragen.
År 1723 återvände han till Sverige via Frankrike och grundade sedan ett manufakturverk i Alingsås. De första vävarna anställdes i Frankrike och Nederländerna. Trots strikta förbud mot export av maskiner, redskap och råmaterial, lyckades han lasta ett skepp i Nederländerna med sådana varor. Efter många utmaningar med myndigheter och konkurrerande fabriker som försökte hindra exporten, lyckades han även skaffa maskiner från England.
Alströmer nästan misslyckades på grund av brist på kapital, men med finansiellt stöd, främst från värmländska bruksägare, lyckades han år 1725 grunda ett företag. Vid riksdagen 1726 fattades flera beslut som var avgörande för företagets framgång. Kung Fredrik gick till och med med som delägare i företaget. Under ett besök i Alingsås när verksamheten var i full gång, lät han hela sitt hov klä sig i de nya produkterna från Alströmers företag.
Detta lade grunden för den svenska industrin. I Alingsås, där befolkningen snabbt ökade från 300 till 1 800 invånare, skapades klädes-, frisör-, och ylleväverier, bomullsspinnerier, vaddfabriker, ull-, kamelhår-, silke-, linne- och bomullsspinnerier, stora färgerier för ylle och silke, och tryckerier för kattunstyg, bland annat. De utländska mästarna som Alströmer hade fört med sig började utbilda ett stort antal svenska lärlingar, och yrkeskunskapen spreds till andra städer.
Alströmer stötte på motstånd i samband med hans textila ambitioner, inte bara i England och Nederländerna utan också från köpmännen i Göteborg. De fruktade att deras lönsamhet skulle minska om Sverige kunde producera många varor på egen hand och därmed minska importen. Köpmännen i Göteborg gjorde allt de kunde för att bekämpa Alströmer.
Industrin växte snabbt, och år 1754 var 14 000 människor sysselsatta vid väverierna. Exportvärdet av hantverksprodukter uppgick till 50 tunnor guld, varav två tredjedelar gick till staten. En viktig faktor för framgången var att Alströmer i möjligaste mån använde inhemska råvaror. För att säkerställa detta, ägnade han särskild uppmärksamhet åt fårfarmen och införde avelsfår från England och Spanien. På Kungsgården Höjentorp startade han ett stamschäferi. En minnesvärd dag för Alströmer var den 7 augusti 1754, då han fick visa upp sitt schäferi för kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika under deras resa genom Västergötland. I ett brev till sina söner beskrev han hur kungaparet