Kardinal Decio Azzolino - drottning Kristinas förtrogna och mest intima vän i Rom av Giovanni Battista Guglielmada

Kardinal Decio Azzolino - drottning Kristinas förtrogna och mest intima vän i Rom
De sista tjugo åren tillbringade Kristina i Rom där hon nästan dagligen träffade och umgicks med sin närmaste och käraste vän Decio Azzolino. Att de hyste varma och intima känslor för varandra är klart dokumenterat genom de tusentals brev som finns bevarade på Riksarkivet. Någon fysisk kärlek lär det dock knappast ha handlat om, men vi får i alla fall en inblick i Kristinas känslor för Azzolino i ett brev hon skrev till honom i slutet av 1660-talet, så här skrev hon: 

"Mitt mål är med Guds hjälp att aldrig förtörna Er, ej heller någonsin att ge anledning därtill. Detta beslut skall dock inte hindra mig från att älska Er in i döden. Eftersom gudsfruktan nekar Er att vara min älskare, befriar jag Er från att vara min tjänare ty jag vill leva och dö som Er slav".

1668 när Kristina befann sig I Hamburg efter den synnerligen snöpliga resan till Sverige året innan i ett försöka att förhandla sitt underhåll. I Hamburg ägnade sig hon åt att försöka framlägga sin kanditatur till den Polska kronan och kardinal Decio Azzolino gav hennes kanditatur entusiastiskt stöd och skrev till Polen och beskrev Kristinas krigiska natur, "hennes krigiska sinne var så stort att bara ett tillfälle erbjöds sig skulle hon blända hela världen".

Deras kärlek växte över tiden och hon var hans oumbärliga stöd i den komplicerade kyrkopolitiken i Rom och han var hennes i olika storpolitiska projekt såväl som i mer vardagliga göromål. De jobbade ofta sida vid sida och var så intimt sammanflätade att de uppfattades av alla i Rom som en enhet. Den starka arbetsgemenskapen de funnit i politiken levde kvar om än den mer intima relationen luckrades upp något med tiden. När Azzolino inte kom på besök under en period och urskuldande sig med att han hade dålig hälsa, rasade Kristina i brev till honom med illa dåld svartsjuka med frågor om hans påstådda besvär. Azzolino genomgick någon slags andlig kris i början av 1680-talet där han kände skuld inför både gud och inför Kristina. I ett brev till Kristina skrev Azzolino följande: "Han ensam vill ansvara för att han och drottningen har levat mer för varandra än för gud" så bad han om förlåtelse för "alla de sätt vi genom min synd brustit i gudsfruktan" och bönföll också Kristina själv om eftergift för "allt det som jag är skyldig henne och det är mycket".

Det är intressant att konstatera att Azzolino och Kristinas liv var så sammanflätade vilket också avspeglas i deras medaljproduktion. Här har man avsiktligt eller oavsiktligt delat på samma frånsidestamp (HK 123). Frånsidan avbildar en örn som flyger upp mot himlen och den strålande solen. Under örnen texten: "INVIDIAM VIRTVTE", som översatt betyder: "(Han besegrar) avunden genom sin dygd.". Devisen lämnar flera tolkningar öppna...

En historiskt synnerligen intressant medalj. Ett synnerligen vackert och tilltalande exemplar, tekniskt ocirkulerad med endast lätt kabinettsslitage på de högsta partierna och helt obetydliga hanteringsmärken. Fullt bevarad läckert glänsande präglingsglans. Graverad Giovanni Battista Guglielmada. Kvalitet 01/0, brons, 83.84g, 62mm. Hildebrand -)(123.

Åtsida
Kardinal Decio Azzolinos vänstervända bröstbild samt omskriften: "DECIVS CARD AZZOLINVS"

Frånsida
En örn med utspända vingar som griper om en orm med klorna. Ovanför örnen texten: "INVIDIAM VIRTVTE", som översatt betyder: "(Han besegrar) avunden genom sin dygd.". Devisen lämnar flera tolkningar öppna...