Karin Sophie Leijonhufvud-Adlersparre (1823–1895) - "Esselde" – Pionjären för den svenska kvinnans frigörelse
Karin Sophie Leijonhufvud-Adlersparre (1823–1895)
Härligt jugendinspirerad silvermedalj i hög relief. 71.3 g, 50 mm. Slät rand. Kvalitet 1+/01. obetydligt skrapmärke på randen kl 16. Graverad av Erik Lindberg 1905. Referenser: Ulla Ehrensvärd 45, Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:227. Medaljen gavs ut av Fredrika-Bremer-förbundet tio år efter hennes död. Sällsynt
Åtsida
På åtsidan framträder ett vackert modellerat, högervänt profilporträtt av Karin Sophie Leijonhufvud-Adlersparre. Hon bär en tidstypisk, spetsdekorerad hätta över håret och en högknäppt klänning, vilket ger henne en värdig och intellektuell framtoning. I omskriften längs kanten löper hennes fulla namn och levnadsår: "KARIN • SOPHIE • LEIJONHUFVUD-ADLERSPARRE • 1823–1895". I det nedre fältet, strax framför bröstbilden, återfinns gravörens signatur och årtal: "ERIK LINDBERG 1905".
Frånsida
Frånsidans formspråk präglas av en stark och symbolisk jugendstil. I bakgrunden syns en uppgående sol vars strålar sprider sig över ett landskap – en metafor för den nya tid hon banade väg för. Överst i fältet står tre kraftfulla värdeord i relief: "KLARSYNT / VARMHJÄRTAD / SJÄLSSTOR". Sceneriet inramas på sidorna av två yppiga och rikt blommande stamrosor. I förgrunden bär rosorna upp ett rektangulärt, brett band med en fyraradig dedikation: "MINNET AF ESSELDES / RIKA LIFS GÄRNING / HUGFÄSTA TACKSAMT / SVENSKA KVINNOR".
"Esselde" – Pionjären för den svenska kvinnans frigörelse
När svenska kvinnor tio år efter Karin Sophie Leijonhufvud-Adlersparres död lät Erik Lindberg prägla denna magnifika bronsmedalj, sammanfattade de hennes väsen i tre ord: Klarsynt, varmhjärtad, själsstor. Men på minnesplaketten valde de inte hennes adliga namn, utan det namn hon gjort sig känd, fruktad och älskad under: Esselde. Under denna pseudonym kom hon att bli en av de absolut mest drivande krafterna för kvinnors frigörelse, bildning och rätt till arbete i 1800-talets Sverige.
Ett avgörande ögonblick i den unga Sophie Leijonhufvuds utveckling var hennes nära vänskap med Rosalie Roos (senare Olivecrona). Roos hade tillbringat flera år i Amerika och där mött en helt annan, betydligt friare kvinnosyn än den patriarkala ordning som rådde i Sverige. Inspirerade av dessa nya vindar startade de båda vännerna år 1859 Tidskrift för hemmet. Det var ett banbrytande projekt. Genom en skicklig blandning av sakligt allvar, ironi, humor och lätt skämt sökte de väcka och uppfostra sin publik. De initiala svårigheterna var enorma, men Sophies mod och energi växte i kapp med motståndet. När Rosalie efter nio år lämnade redaktionen, tvekade Sophie inte att ensam driva tidskriften vidare under signaturen Esselde. Arbetet förde henne i kontakt med tidens stora personligheter, inte minst den legendariska Fredrika Bremer, som med glädje hälsade den unga Esselde som en sann bundsförvant.
Teori omsatt i praktisk handling
För Esselde räckte det inte med att driva opinion i skrift. Hon myntade den kraftfulla devisen: "Kvinnan behöver arbetet, och arbetet behöver kvinnan". För att förverkliga detta initierade hon en imponerande rad praktiska verksamheter. År 1862 startade hon söndags- och aftonskolor för arbetarklassens döttrar. Året därpå grundade hon en renskrivningsbyrå som omedelbart blev mycket anlitad och gav kvinnor möjlighet till egen inkomst. Hon utarbetade även planen för Stockholms läsesalong, ett läsrum för damer som slog upp portarna 1866. Vid sidan av detta var hon också en av pionjärerna för Sveriges anslutning till Röda Korset.
År 1869 gifte hon sig med politikern och kommendören Axel Adlersparre och blev plötsligt maka, husmor och styvmor till fem barn. Men detta stannade inte upp hennes offentliga gärning. Tvärtom, hennes make stöttade hennes engagemang djupt. Hennes obestridliga auktoritet gjorde henne historisk när hon 1885, som en av två kvinnor, kallades in i den så kallade Flickskolekommittén – den allra första statliga, kungliga kommitté i Sverige som någonsin haft kvinnliga ledamöter.
Institutioner som bestod
Utöver sina sociala initiativ hade Sophie Adlersparre ett starkt konstnärligt sinne. Vid industriutställningen i Köpenhamn 1872 insåg hon att det kvinnliga handarbetets konstnärliga nivå måste höjas. Hon entusiasmerade konstnären Hanna Winge och andra vänner, vilket 1874 ledde till stiftandet av Handarbetets vänner. Föreningens roll i den svenska konstslöjdens renässans saknar motstycke, och framgången berodde till stor del på Adlersparres sällsynta, intuitiva förmåga att se andra människors potential och sätta dem i rätt arbete.
Samma förmåga var helt avgörande när hon hösten 1884, efter ett enormt förberedande arbete, grundade Fredrika-Bremer-förbundet. Syftet var att systematiskt höja kvinnans ställning i sedligt, intellektuellt, socialt och ekonomiskt hänseende. Strategiskt och klarsynt såg hon till att involvera mäktiga män i styrelsen, sida vid sida med handplockade kvinnliga eldsjälar som Ellen Fries, Fredrika Limnell och Gertrud Adelborg.
Den litterära beskyddarinnan
Esselde var en utpräglad viljemänniska, men hon ägde också en känslig estetisk natur. Hon följde tidens litteratur med skarp blick och blev ett livsviktigt stöd för flera kvinnliga författare. Hon stöttade Victoria Benedictsson (som skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren) med stor sympati. Än mer avgörande var hennes insats för en okänd lärarinna i Landskrona; betagen av det geniala anslaget skaffade hon Selma Lagerlöf den ekonomiska arbetsro som krävdes för att fullborda det litterära mästerverket Gösta Berlings saga.
När Erik Lindberg formgav minnesmedaljen 1905, lät han med all rätt en strålande morgonsol stiga över landskapet på frånsidan. Karin Sophie Leijonhufvud-Adlersparre avslutade visserligen sina dagar i arbete med en stor, oavslutad biografi över sin förebild Fredrika Bremer, men hon var själv själva gryningen för den moderna svenska kvinnorörelsen.
Härligt jugendinspirerad silvermedalj i hög relief. 71.3 g, 50 mm. Slät rand. Kvalitet 1+/01. obetydligt skrapmärke på randen kl 16. Graverad av Erik Lindberg 1905. Referenser: Ulla Ehrensvärd 45, Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:227. Medaljen gavs ut av Fredrika-Bremer-förbundet tio år efter hennes död. Sällsynt
Åtsida
På åtsidan framträder ett vackert modellerat, högervänt profilporträtt av Karin Sophie Leijonhufvud-Adlersparre. Hon bär en tidstypisk, spetsdekorerad hätta över håret och en högknäppt klänning, vilket ger henne en värdig och intellektuell framtoning. I omskriften längs kanten löper hennes fulla namn och levnadsår: "KARIN • SOPHIE • LEIJONHUFVUD-ADLERSPARRE • 1823–1895". I det nedre fältet, strax framför bröstbilden, återfinns gravörens signatur och årtal: "ERIK LINDBERG 1905".
Frånsida
Frånsidans formspråk präglas av en stark och symbolisk jugendstil. I bakgrunden syns en uppgående sol vars strålar sprider sig över ett landskap – en metafor för den nya tid hon banade väg för. Överst i fältet står tre kraftfulla värdeord i relief: "KLARSYNT / VARMHJÄRTAD / SJÄLSSTOR". Sceneriet inramas på sidorna av två yppiga och rikt blommande stamrosor. I förgrunden bär rosorna upp ett rektangulärt, brett band med en fyraradig dedikation: "MINNET AF ESSELDES / RIKA LIFS GÄRNING / HUGFÄSTA TACKSAMT / SVENSKA KVINNOR".
"Esselde" – Pionjären för den svenska kvinnans frigörelse
När svenska kvinnor tio år efter Karin Sophie Leijonhufvud-Adlersparres död lät Erik Lindberg prägla denna magnifika bronsmedalj, sammanfattade de hennes väsen i tre ord: Klarsynt, varmhjärtad, själsstor. Men på minnesplaketten valde de inte hennes adliga namn, utan det namn hon gjort sig känd, fruktad och älskad under: Esselde. Under denna pseudonym kom hon att bli en av de absolut mest drivande krafterna för kvinnors frigörelse, bildning och rätt till arbete i 1800-talets Sverige.
Ett avgörande ögonblick i den unga Sophie Leijonhufvuds utveckling var hennes nära vänskap med Rosalie Roos (senare Olivecrona). Roos hade tillbringat flera år i Amerika och där mött en helt annan, betydligt friare kvinnosyn än den patriarkala ordning som rådde i Sverige. Inspirerade av dessa nya vindar startade de båda vännerna år 1859 Tidskrift för hemmet. Det var ett banbrytande projekt. Genom en skicklig blandning av sakligt allvar, ironi, humor och lätt skämt sökte de väcka och uppfostra sin publik. De initiala svårigheterna var enorma, men Sophies mod och energi växte i kapp med motståndet. När Rosalie efter nio år lämnade redaktionen, tvekade Sophie inte att ensam driva tidskriften vidare under signaturen Esselde. Arbetet förde henne i kontakt med tidens stora personligheter, inte minst den legendariska Fredrika Bremer, som med glädje hälsade den unga Esselde som en sann bundsförvant.
Teori omsatt i praktisk handling
För Esselde räckte det inte med att driva opinion i skrift. Hon myntade den kraftfulla devisen: "Kvinnan behöver arbetet, och arbetet behöver kvinnan". För att förverkliga detta initierade hon en imponerande rad praktiska verksamheter. År 1862 startade hon söndags- och aftonskolor för arbetarklassens döttrar. Året därpå grundade hon en renskrivningsbyrå som omedelbart blev mycket anlitad och gav kvinnor möjlighet till egen inkomst. Hon utarbetade även planen för Stockholms läsesalong, ett läsrum för damer som slog upp portarna 1866. Vid sidan av detta var hon också en av pionjärerna för Sveriges anslutning till Röda Korset.
År 1869 gifte hon sig med politikern och kommendören Axel Adlersparre och blev plötsligt maka, husmor och styvmor till fem barn. Men detta stannade inte upp hennes offentliga gärning. Tvärtom, hennes make stöttade hennes engagemang djupt. Hennes obestridliga auktoritet gjorde henne historisk när hon 1885, som en av två kvinnor, kallades in i den så kallade Flickskolekommittén – den allra första statliga, kungliga kommitté i Sverige som någonsin haft kvinnliga ledamöter.
Institutioner som bestod
Utöver sina sociala initiativ hade Sophie Adlersparre ett starkt konstnärligt sinne. Vid industriutställningen i Köpenhamn 1872 insåg hon att det kvinnliga handarbetets konstnärliga nivå måste höjas. Hon entusiasmerade konstnären Hanna Winge och andra vänner, vilket 1874 ledde till stiftandet av Handarbetets vänner. Föreningens roll i den svenska konstslöjdens renässans saknar motstycke, och framgången berodde till stor del på Adlersparres sällsynta, intuitiva förmåga att se andra människors potential och sätta dem i rätt arbete.
Samma förmåga var helt avgörande när hon hösten 1884, efter ett enormt förberedande arbete, grundade Fredrika-Bremer-förbundet. Syftet var att systematiskt höja kvinnans ställning i sedligt, intellektuellt, socialt och ekonomiskt hänseende. Strategiskt och klarsynt såg hon till att involvera mäktiga män i styrelsen, sida vid sida med handplockade kvinnliga eldsjälar som Ellen Fries, Fredrika Limnell och Gertrud Adelborg.
Den litterära beskyddarinnan
Esselde var en utpräglad viljemänniska, men hon ägde också en känslig estetisk natur. Hon följde tidens litteratur med skarp blick och blev ett livsviktigt stöd för flera kvinnliga författare. Hon stöttade Victoria Benedictsson (som skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren) med stor sympati. Än mer avgörande var hennes insats för en okänd lärarinna i Landskrona; betagen av det geniala anslaget skaffade hon Selma Lagerlöf den ekonomiska arbetsro som krävdes för att fullborda det litterära mästerverket Gösta Berlings saga.
När Erik Lindberg formgav minnesmedaljen 1905, lät han med all rätt en strålande morgonsol stiga över landskapet på frånsidan. Karin Sophie Leijonhufvud-Adlersparre avslutade visserligen sina dagar i arbete med en stor, oavslutad biografi över sin förebild Fredrika Bremer, men hon var själv själva gryningen för den moderna svenska kvinnorörelsen.