Karl XI (1660–1697) – 1 Dukat 1677 – Mycket sällsynt guldmynt - Endast 6 kända exemplar i privat ägo - RR - En numismatisk utmaning
Karl XI (1660–1697) – 1 Dukat 1677 – Mycket sällsynt guldmynt - Endast 6 kända exemplar i privat ägo - RR
Guld, 3.42g, 23mm, slät rand. Kvalitet 1+, ett delvis lystrigt exemplar, mindre märken. Referens: SG 41 (Sveriges guldmynt av Delzanno 2019). Myntmästare Daniel Faxell (DF), verksam 1672–1683. Endast 6 kända exemplar i privat ägo.
Åtsida
Konungens högervända bröstbild, iklädd en rikt ornerad, draperad mantel och med det tidstypiska långa, lockiga håret. I omskriften löper texten: "CAROLVS XI • D • G • REX • SVE •" (Karl XI, med Guds nåde Sveriges konung).
Frånsida
Ett stort, krönt spegelmonogram bestående av två sammanflätade C:n (för Carolus). Monogrammet flankeras av två mindre kronor på sidorna, och en tredje krona är placerad rakt under. Vid denna understa krona är präglingsåret delat i två fält: "16" och "77", samt myntmästaren Daniel Faxells monogram. Omskriften lyder: "FACTVS EST DOMINVS PROTECTOR MEVS" (Herren har blivit min beskyddare).
Karl XI:s dukater utgör i många avseenden en mycket anmärkningsvärd numismatisk serie. Dels gavs de ut under en stor del av konungens regeringstid, från 1662 till 1686, dels präglades de med flera olika stampar under många av dessa utgivningsår. Detta har sammantaget skapat en mångfald av typer och undertyper, totalt hela 27 stycken.
Trots denna till synes ymniga utgivning är samtliga av dessa dukater idag sällsynta, mycket sällsynta eller rentav extremt sällsynta. Flertalet av utgåvorna har endast bevarats till våra dagar i en handfull exemplar, och dessutom i en genomgående låg bevarandekvalitet. Att samla Karl XI:s dukater är därmed en stor utmaning som kräver ett stort mått av tålamod och beslutsamhet. På marknaden utbjuds normalt endast ett fåtal exemplar varje år, vilket alltid röner stort intresse från samlare. Det är därför med stor stolthet detta exemplar – med endast 6 kända exemplar i privat ägo – nu kan erbjudas, ett mynt som idag saknas i de flesta samlingar. (Raritetsuppgiften baseras på Roland Falkenssons omfattande inventering)
En prövad konung och 1677 års krig
När denna exklusiva gulddukat präglades år 1677, befann sig Sverige och dess unga monark mitt i det blodiga skånska krigets allra mest intensiva skede. Karl XI:s väg fram till att bli den härförare som nu ledde sina trupper i fält hade dock varit allt annat än enkel.
När fadern Karl X Gustav gick bort var Karl endast fyra år gammal, och han hyllades som kung av ständerna i Göteborg i mars 1660. Ansvaret för hans uppfostran föll på modern, Hedvig Eleonora, som var praktiskt anlagd men saknade större intellektuella intressen. Hon beskylldes senare för att ha klemat bort sitt enda barn och för att ha skonat honom från bokliga ansträngningar, delvis på grund av hans bräckliga hälsa under uppväxten, vilket fick henne att i stället prioritera hans fysiska utveckling. På sin dödsbädd hade fadern utsett den lärde före detta professorn Emund Gripenhielm till sonens lärare. Trots Gripenhielms ansträngningar visade det sig snart att kungen hade svårt att följa med under lektionerna. Hans intressen drogs åt helt andra håll; han kunde redogöra i detalj för långa predikningar han lyssnat på, men hade förvånansvärt svårt att läsa och skriva. Hans lärare noterade en besynnerlig vana att kasta om bokstäverna och börja läsa orden från fel stavelse. I dag tyder allt på att kungen led av medfödd ordblindhet (dyslexi), ett handikapp som gjorde att han rodnade och bleknade när han skulle läsa böneskrifter, och som gjorde honom djupt beroende av rådgivarnas muntliga föredragningar livet ut.
I stället för böckernas värld fann Karl XI sin tillflykt i naturen och i den militära exercisen. Vid 14 års ålder deltog han i omfattande jakter, vilket skärpte hans iakttagelseförmåga och sinne för detaljer. Den franske ministern Courtin noterade år 1672, då kungen förklarades myndig, att Karl satt till häst från morgon till afton och fullgjorde sin militära tjänst med yttersta nöje. Den blyge ynglingen, som enligt den italienske diplomaten Magalotti knappt vågade se folk i ansiktet, förvandlades helt i sadeln: "Då ser han verkligen ut som en konung. Han fäktar och rider bra".
Denna stränga militära drill blev snart livsavgörande för riket. Efter det lilla nederlaget vid Fehrbellin 1675 förklarade Holland, kejsaren och Danmark krig mot Sverige. Kungen, djupt förbittrad över den inre misshushållningen, tog själv befälet. Han var ett barn av den stränga lutherska ortodoxin – pliktmedveten, arbetsam och tyngd av sitt ansvar. När danska trupper invaderade drevs han av en desperat "segra eller dö"-mentalitet.
Året innan dukaten från 1677 slogs hade kungen vänt krigslyckan genom den psykologiskt viktiga segern vid Halmstad och den extremt blodiga triumfen vid Lund i december 1676. I slaget vid Lund var kungen den dominerande gestalten, och hans offensivanda ledde till att armén kunde räddas kvar i det rika Skåne. År 1677, präglingsåret för detta mynt, kännetecknades av ett fortsatt utnötande krig. Kungen delade ständigt fältlivets strapatser med sina officerare, vilket skapade ett obrytbart kamratskap i lägret. Mot snapphanarna och den opålitliga civilbefolkningen i norra Skåne var han skoningslöst hård, men han respekterade alltid sina givna löften. Dukatens latinska devis, Factus est dominus protector meus (Herren har blivit min beskyddare), var inte bara en formel, utan ekade starkt av kungens djupa personliga övertygelse om att det var Guds hand som räddat honom i stridsvimlet.
Efter freden i Lund 1679 svor kungen att Sverige skulle hållas utanför nya krig och försvaras med egna medel. För att finansiera detta genomdrev han vid 1680 års riksdag det karolinska enväldet, reduktionen av adelsgodsen och införandet av det ständiga indelningsverket. Kungen var dock ingen despot, utan regerade alltid lagligt grundat. Resten av sitt liv var han ständigt på resande fot; som den mytomspunne "Gråkappan" inspekterade han trupper och ämbetsmän över hela riket för att skapa en tradition av omutlighet. Han ogillade hovlivet och trivdes bäst på Kungsör med sin maka Ulrika Eleonora, vars bortgång 1693 tog honom mycket hårt. Karl XI avled blott 41 år gammal i magcancer år 1697. Modern forskning har nyanserat bilden av honom från att ha varit en inskränkt pedant till att uppskatta hans oerhörda betydelse som den plikttrogne fullbordaren av den svenska statens och försvarets fundament.
Guld, 3.42g, 23mm, slät rand. Kvalitet 1+, ett delvis lystrigt exemplar, mindre märken. Referens: SG 41 (Sveriges guldmynt av Delzanno 2019). Myntmästare Daniel Faxell (DF), verksam 1672–1683. Endast 6 kända exemplar i privat ägo.
Åtsida
Konungens högervända bröstbild, iklädd en rikt ornerad, draperad mantel och med det tidstypiska långa, lockiga håret. I omskriften löper texten: "CAROLVS XI • D • G • REX • SVE •" (Karl XI, med Guds nåde Sveriges konung).
Frånsida
Ett stort, krönt spegelmonogram bestående av två sammanflätade C:n (för Carolus). Monogrammet flankeras av två mindre kronor på sidorna, och en tredje krona är placerad rakt under. Vid denna understa krona är präglingsåret delat i två fält: "16" och "77", samt myntmästaren Daniel Faxells monogram. Omskriften lyder: "FACTVS EST DOMINVS PROTECTOR MEVS" (Herren har blivit min beskyddare).
Karl XI:s dukater utgör i många avseenden en mycket anmärkningsvärd numismatisk serie. Dels gavs de ut under en stor del av konungens regeringstid, från 1662 till 1686, dels präglades de med flera olika stampar under många av dessa utgivningsår. Detta har sammantaget skapat en mångfald av typer och undertyper, totalt hela 27 stycken.
Trots denna till synes ymniga utgivning är samtliga av dessa dukater idag sällsynta, mycket sällsynta eller rentav extremt sällsynta. Flertalet av utgåvorna har endast bevarats till våra dagar i en handfull exemplar, och dessutom i en genomgående låg bevarandekvalitet. Att samla Karl XI:s dukater är därmed en stor utmaning som kräver ett stort mått av tålamod och beslutsamhet. På marknaden utbjuds normalt endast ett fåtal exemplar varje år, vilket alltid röner stort intresse från samlare. Det är därför med stor stolthet detta exemplar – med endast 6 kända exemplar i privat ägo – nu kan erbjudas, ett mynt som idag saknas i de flesta samlingar. (Raritetsuppgiften baseras på Roland Falkenssons omfattande inventering)
En prövad konung och 1677 års krig
När denna exklusiva gulddukat präglades år 1677, befann sig Sverige och dess unga monark mitt i det blodiga skånska krigets allra mest intensiva skede. Karl XI:s väg fram till att bli den härförare som nu ledde sina trupper i fält hade dock varit allt annat än enkel.
När fadern Karl X Gustav gick bort var Karl endast fyra år gammal, och han hyllades som kung av ständerna i Göteborg i mars 1660. Ansvaret för hans uppfostran föll på modern, Hedvig Eleonora, som var praktiskt anlagd men saknade större intellektuella intressen. Hon beskylldes senare för att ha klemat bort sitt enda barn och för att ha skonat honom från bokliga ansträngningar, delvis på grund av hans bräckliga hälsa under uppväxten, vilket fick henne att i stället prioritera hans fysiska utveckling. På sin dödsbädd hade fadern utsett den lärde före detta professorn Emund Gripenhielm till sonens lärare. Trots Gripenhielms ansträngningar visade det sig snart att kungen hade svårt att följa med under lektionerna. Hans intressen drogs åt helt andra håll; han kunde redogöra i detalj för långa predikningar han lyssnat på, men hade förvånansvärt svårt att läsa och skriva. Hans lärare noterade en besynnerlig vana att kasta om bokstäverna och börja läsa orden från fel stavelse. I dag tyder allt på att kungen led av medfödd ordblindhet (dyslexi), ett handikapp som gjorde att han rodnade och bleknade när han skulle läsa böneskrifter, och som gjorde honom djupt beroende av rådgivarnas muntliga föredragningar livet ut.
I stället för böckernas värld fann Karl XI sin tillflykt i naturen och i den militära exercisen. Vid 14 års ålder deltog han i omfattande jakter, vilket skärpte hans iakttagelseförmåga och sinne för detaljer. Den franske ministern Courtin noterade år 1672, då kungen förklarades myndig, att Karl satt till häst från morgon till afton och fullgjorde sin militära tjänst med yttersta nöje. Den blyge ynglingen, som enligt den italienske diplomaten Magalotti knappt vågade se folk i ansiktet, förvandlades helt i sadeln: "Då ser han verkligen ut som en konung. Han fäktar och rider bra".
Denna stränga militära drill blev snart livsavgörande för riket. Efter det lilla nederlaget vid Fehrbellin 1675 förklarade Holland, kejsaren och Danmark krig mot Sverige. Kungen, djupt förbittrad över den inre misshushållningen, tog själv befälet. Han var ett barn av den stränga lutherska ortodoxin – pliktmedveten, arbetsam och tyngd av sitt ansvar. När danska trupper invaderade drevs han av en desperat "segra eller dö"-mentalitet.
Året innan dukaten från 1677 slogs hade kungen vänt krigslyckan genom den psykologiskt viktiga segern vid Halmstad och den extremt blodiga triumfen vid Lund i december 1676. I slaget vid Lund var kungen den dominerande gestalten, och hans offensivanda ledde till att armén kunde räddas kvar i det rika Skåne. År 1677, präglingsåret för detta mynt, kännetecknades av ett fortsatt utnötande krig. Kungen delade ständigt fältlivets strapatser med sina officerare, vilket skapade ett obrytbart kamratskap i lägret. Mot snapphanarna och den opålitliga civilbefolkningen i norra Skåne var han skoningslöst hård, men han respekterade alltid sina givna löften. Dukatens latinska devis, Factus est dominus protector meus (Herren har blivit min beskyddare), var inte bara en formel, utan ekade starkt av kungens djupa personliga övertygelse om att det var Guds hand som räddat honom i stridsvimlet.
Efter freden i Lund 1679 svor kungen att Sverige skulle hållas utanför nya krig och försvaras med egna medel. För att finansiera detta genomdrev han vid 1680 års riksdag det karolinska enväldet, reduktionen av adelsgodsen och införandet av det ständiga indelningsverket. Kungen var dock ingen despot, utan regerade alltid lagligt grundat. Resten av sitt liv var han ständigt på resande fot; som den mytomspunne "Gråkappan" inspekterade han trupper och ämbetsmän över hela riket för att skapa en tradition av omutlighet. Han ogillade hovlivet och trivdes bäst på Kungsör med sin maka Ulrika Eleonora, vars bortgång 1693 tog honom mycket hårt. Karl XI avled blott 41 år gammal i magcancer år 1697. Modern forskning har nyanserat bilden av honom från att ha varit en inskränkt pedant till att uppskatta hans oerhörda betydelse som den plikttrogne fullbordaren av den svenska statens och försvarets fundament.