0

Karl XII (1697–1718) – en numismatisk anomali och resultatet av Carl Gustaf Fehrmans upphovsrättsliga reträtt

3 500 kr

Karl XII (1697–1718) – en numismatisk anomali och resultatet av Carl Gustaf Fehrmans upphovsrättsliga reträtt
En underbart hårt präglad silvermedalj med full lyster, frostaktig relief och djupt glänsande fält. Silver, 24.64g, 35mm. Slät rand. Kvalitet 01/0. Karl XII ursprungligen av Johann Carl Hedlinger, men här i en sällsynt version med uppdaterad stamp framställd under 1780-1790-talen av Carl Gustaf Fehrman. Senare prägling.


Åtsida

Karl XII:s högervända bröstbild iklädd manteldraperad harnesk. På denna medalj präglad med omarbetade stamp saknas gravörsignatur helt (i originalutförandet återfanns här Hedlingers ”I•C•H•”). I omskriften: CAROLVS•XII D•G•REX•SVECIAE•. Översättning: Karl XII, med Guds nåde, Sveriges konung.


Frånsida

Text på elva rader: 53•F• / NAT•1682• / VNCTVS 1697• / ORBEM CHRIST•PACAVIT / SED LACESSITVS 1700• / DANOR•MOSCHOR• / POLONOR•SAXONVM / ET OMNIS TANDEM / ADVERSITATIS / SVPERATOR MAX• / M•1718•. Översättning: [Nummer 53]. Född 1682. Smord 1697. Mäklade fred i den kristna världen, men utmanad år 1700 blev han danskarnas, ryssarnas, polackernas och sachsarnas, och slutligen all motgångs, störste övervinnare. Död 1718.




En upphovsrättslig kontrovers i 1700-talets myntverk


Denna medalj är synnerligen intressant, och de flesta numismatiker känner inte till dess anmärkningsvärda bakgrund. Exemplaret utgör en del av Johann Carl Hedlingers berömda regentlängd, eller Berchs så kallade Historica metallica, vilken består av totalt 55 numrerade historiska kungar och drottningar från Björn på Håga fram till och med Fredrik I. Serien tog sin början med Hedlingers dedikationsmedalj 1734 och avslutades först 1842 med en sista medalj graverad av Pehr Henrik Lundgren. Lejonparten av svitens medaljer graverades av Hedlinger (28 stycken) samt av hans elev och efterträdare från 1745, Daniel Fehrman (22 stycken).


Efter att Daniel Fehrman drabbats av ett slaganfall 1764 trädde sonen och efterträdaren Carl Gustaf Fehrman in i arbetet. Han kom endast att gravera ett mindre antal egna medaljer i serien (numren 2, 3, 5 och 6 under 1780- och 1790-talen) samt utföra uppdateringar av frånsidorna för Ulrika Eleonora och Fredrik I år 1769. Därtill utförde han nödvändiga omgraveringar av äldre åtsidor. Till dessa hörde faderns medaljer (nr 8 och 11) samt flera av Hedlingers utgåvor (nr 30, 38, 41, 44, 45, 49, 50, 52 och just denna, nr 53).


Det är i denna omgraveringsprocess som medaljens unika numismatiska och historiska värde framträder. I sitt originalutförande var just denna medalj över Karl XII (nr 53) graverad och signerad av Johann Carl Hedlinger (I•C•H•). Vid uppdateringen av stampen valde emellertid Carl Gustaf Fehrman att helt utelämna originalsignaturen, och lämnade den därmed osignerad. Detta står i bjärt kontrast till vad han gjorde med faderns nummer 8 (Anund Jakob) och Hedlingers nummer 45 (Erik XIV), där han de facto ersatte originalsignaturerna med sina egna initialer (C•G•F•).


Numismatikern Bror Emil Hildebrand (1874/1875) indikerar visserligen att en del av dessa osignerade uppdateringar skulle kunna vara graverade av fadern Daniel Fehrman. Detta får dock anses vara mindre sannolikt. De konkreta bevisen för omarbetningar av tidigare gravörers stampar – såsom de uttryckligen signerade uppdateringarna nämnda ovan – pekar mot Carl Gustaf Fehrman. Dessutom gör tidsavståndet från originalpräglingarna att behovet av nya stampar torde ha varit betydligt större under Carl Gustafs verksamhetsperiod, än omedelbart efter att Hedlinger lämnade Sverige 1745.


Ur ett numismatiskt och personhistoriskt perspektiv kan ett mycket intressant resonemang föras kring själva signeringarna och deras kronologi. Det är inte orimligt att anta att Carl Gustaf Fehrman inledningsvis drevs av en stark vilja att framhäva sin egen position vid Myntverket genom att signera de stampar han uppdaterade. Han befann sig under hård konkurrens från den andre framstående gravören vid denna tid, Gustaf Ljungberger. Denne var dessutom systerson till Carl Reinhold Berch – ett släktskap som gav Ljungberger en tydlig fördel.


Ett rimligt kronologiskt antagande är därför att Carl Gustaf Fehrman började med att signera de allra första stamparna han omarbetade (såsom nummer 8 och 45). Ett sådant agerande var dock formellt och etiskt problematiskt; de egentliga konstnärliga förlagorna tillhörde ju fadern Daniel Fehrman respektive Carl Johann Hedlinger, och Carl Gustaf hade i praktiken endast utfört gravyrtekniska förbättringar på befintliga verk. Att han på detta sätt approprierade ett verk måste ha orsakat stark kritik i samtiden; det var och förblir ett upphovsrättsligt övertramp. För att undvika ytterligare konflikt tvingades han förmodligen att backa från sitt initiativ, vilket elegant skulle förklara varför det fortsatta arbetet med att uppdatera de övriga äldre medaljstamparna – såsom detta exemplar av Karl XII – därefter utfördes helt utan signatur.


Dessa omgraveringar – oavsett om de bär Carl Gustaf Fehrmans signatur eller, som här, bär spåren av hans tvingade reträtt och lämnats osignerade – förtecknas vanligtvis inte under egna katalognummer eller referenser i standardverken. I stället betraktas de som en direkt konsekvens av kontinuerligt stampslitage, samt Myntverkets därmed uppkomna behov av nypräglingar för att kunna tillgodose samlarnas växande efterfrågan. På grund av denna historiska anomali saknar denna intrikata och utomordentligt vackra medalj en direkt katalogreferens, vilket understryker dess exceptionella natur och gör den till ett synnerligen exklusivt objekt för den initierade samlaren.