Karl XII - 2 Caroliner 1718 - Ett tilltalande lystrigt exemplar - NGC AU58
Karl XII – 2 Caroliner (Stockholm, 1718)
Ett tilltalande lystrigt exemplar, med mycket bevarad präglingsglans. Silver. Kvalitet 1+/01+. I NGC-kassett (2882617-003) graderad AU 58. Referens: SMB 145 (Sveriges myntbok av Delzanno 2022). Silver, cirka 13g, 33mm.
Åtsida
I centrum står konungens krönta spegelmonogram bestående av två sammanslingrade "C" (för Carolus), vackert flankerat av de romerska siffrorna "X" och "II". Nedanför monogrammet återfinns årtalet "1718" samt myntmästarens initialer "L C" (Lorentz Careelberg). Längs myntets ytterkant löper konungens latinska valspråk: "DOMINVS PROTECTOR MEVS" (Herren är min beskyddare).
Frånsida
Motivet utgörs av fyra krönta vapensköldar ordnade i ett kors, med den klassiska Vasakärven i centrum. I korsvinklarna återfinns förkortningen för myntets valör, "1 D S M" (1 Daler Silvermynt), där varje bokstav och siffra kröns av en liten krona. Omskriften runtom förtydligar myntets namn och valör i klartext: "TWÅ CAROLINER".
Myntet som saknade konungens porträtt
Våren 1718 befann sig Sverige i en djup kris, präglad av krig och ekonomisk instabilitet efter de illa omtyckta nödmyntens intåg. I ett brev daterat den 26 mars 1718 nämner Karl XII att han fått information om att det saknades en kapabel stämpelsnidare i Stockholm för att "tillverka stämplarna med Vår bröstbild" för det nya silvermynt som skulle ges ut. Uppgiften stämde väl; den ordinarie mästergravören Arvid Karlsteen hade blivit svårt sjuk och avled den 3 maj samma år. Hans blivande efterträdare, Johann Carl Hedlinger, skulle komma att skriva på sitt kontrakt som hovmedaljör först den 18 september. Lösningen för det nya myntet blev därför pragmatisk: i stället för ett kungligt porträtt fick åtsidan prydas av ett krönt, dubbelt 'C' för "Carolus". Myntet döptes till Caroliner och började präglas i tre valörer: enkla (16 öre), dubbla (1 daler) och fyrdubbla (2 daler).
Hoppets silver och en ödesdiger transport
Under hösten 1718 började myntverket äntligen slå de första carolinerna. För att försöka återställa allmänhetens krossade förtroende för den svenska valutan var dessa mynt ytterst noggrant avvägda i sin silverhalt. De var tänkta som en glänsande symbol för hopp i en mörk och prövande tid, men deras öde skulle bli långt mer dramatiskt än vad någon hade kunnat förutse.
I november 1718 skickades en enorm värdetransport från Stockholm mot den norska fronten. Det rörde sig om en livsviktig krigskassa på 100 000 daler silvermynt, uteslutande bestående av de nyslagna Görtz-carolinerna. Transporten vägde närmare 1,5 ton och var av yttersta vikt för den svältande och frusna karolinska armén. Men silvret skulle aldrig nå sitt mål.
Skottet i natten och syndabockens fall
På kvällen den 30 november 1718 träffades Karl XII av en dödande kula i en löpgrav vid Fredrikstens fästning. I exakt samma ögonblick som den svenska stormaktstidens sista envåldshärskare föll till marken, såg hans svåger, Fredrik av Hessen (sedermera kung Fredrik I), sin chans att gripa makten. Ett av hans allra första beslut blev att beordra att krigskassan med carolinerna omedelbart skulle stoppas i Strömstad.
Mannen bakom den finansiella politiken och det nya myntet, baron Georg Heinrich von Görtz, blev det perfekta offret och syndabocken för allt som gått fel under krigsåren. Han greps på Fredriks order, dömdes hastigt i en skenrättegång och avrättades.
Ett bestående numismatiskt arv
Men mynten som Görtz skapade gick ett ljusare öde till mötes. Trots sin turbulenta start och den blodiga kopplingen till den hatade baronen, visade sig carolinerna vara ett pålitligt mynt av mycket hög kvalitet. Redan 1719 fastställdes det att de skulle behålla sitt fulla värde i den svenska ekonomin, och de fortsatte att cirkulera som ett tryggt betalningsmedel i över ett halvt sekel. Det var först i samband med Gustav III:s stora myntreform, som trädde i kraft den 1 januari 1777, som de allra sista carolinerna slutligen löstes in.
Att hålla en dubbel caroliner från 1718 i sin hand är inte bara att betrakta ett vackert och över trehundra år gammalt silvermynt. Det är att hålla ett konkret bevis från ett av Sveriges mest avgörande och ödesdigra ögonblick – ett mynt som finansierade statskupper, överlevde sin skapare och bar tyst vittne till det dramatiska slutet på den svenska stormaktstiden.
Ett tilltalande lystrigt exemplar, med mycket bevarad präglingsglans. Silver. Kvalitet 1+/01+. I NGC-kassett (2882617-003) graderad AU 58. Referens: SMB 145 (Sveriges myntbok av Delzanno 2022). Silver, cirka 13g, 33mm.
Åtsida
I centrum står konungens krönta spegelmonogram bestående av två sammanslingrade "C" (för Carolus), vackert flankerat av de romerska siffrorna "X" och "II". Nedanför monogrammet återfinns årtalet "1718" samt myntmästarens initialer "L C" (Lorentz Careelberg). Längs myntets ytterkant löper konungens latinska valspråk: "DOMINVS PROTECTOR MEVS" (Herren är min beskyddare).
Frånsida
Motivet utgörs av fyra krönta vapensköldar ordnade i ett kors, med den klassiska Vasakärven i centrum. I korsvinklarna återfinns förkortningen för myntets valör, "1 D S M" (1 Daler Silvermynt), där varje bokstav och siffra kröns av en liten krona. Omskriften runtom förtydligar myntets namn och valör i klartext: "TWÅ CAROLINER".
Myntet som saknade konungens porträtt
Våren 1718 befann sig Sverige i en djup kris, präglad av krig och ekonomisk instabilitet efter de illa omtyckta nödmyntens intåg. I ett brev daterat den 26 mars 1718 nämner Karl XII att han fått information om att det saknades en kapabel stämpelsnidare i Stockholm för att "tillverka stämplarna med Vår bröstbild" för det nya silvermynt som skulle ges ut. Uppgiften stämde väl; den ordinarie mästergravören Arvid Karlsteen hade blivit svårt sjuk och avled den 3 maj samma år. Hans blivande efterträdare, Johann Carl Hedlinger, skulle komma att skriva på sitt kontrakt som hovmedaljör först den 18 september. Lösningen för det nya myntet blev därför pragmatisk: i stället för ett kungligt porträtt fick åtsidan prydas av ett krönt, dubbelt 'C' för "Carolus". Myntet döptes till Caroliner och började präglas i tre valörer: enkla (16 öre), dubbla (1 daler) och fyrdubbla (2 daler).
Hoppets silver och en ödesdiger transport
Under hösten 1718 började myntverket äntligen slå de första carolinerna. För att försöka återställa allmänhetens krossade förtroende för den svenska valutan var dessa mynt ytterst noggrant avvägda i sin silverhalt. De var tänkta som en glänsande symbol för hopp i en mörk och prövande tid, men deras öde skulle bli långt mer dramatiskt än vad någon hade kunnat förutse.
I november 1718 skickades en enorm värdetransport från Stockholm mot den norska fronten. Det rörde sig om en livsviktig krigskassa på 100 000 daler silvermynt, uteslutande bestående av de nyslagna Görtz-carolinerna. Transporten vägde närmare 1,5 ton och var av yttersta vikt för den svältande och frusna karolinska armén. Men silvret skulle aldrig nå sitt mål.
Skottet i natten och syndabockens fall
På kvällen den 30 november 1718 träffades Karl XII av en dödande kula i en löpgrav vid Fredrikstens fästning. I exakt samma ögonblick som den svenska stormaktstidens sista envåldshärskare föll till marken, såg hans svåger, Fredrik av Hessen (sedermera kung Fredrik I), sin chans att gripa makten. Ett av hans allra första beslut blev att beordra att krigskassan med carolinerna omedelbart skulle stoppas i Strömstad.
Mannen bakom den finansiella politiken och det nya myntet, baron Georg Heinrich von Görtz, blev det perfekta offret och syndabocken för allt som gått fel under krigsåren. Han greps på Fredriks order, dömdes hastigt i en skenrättegång och avrättades.
Ett bestående numismatiskt arv
Men mynten som Görtz skapade gick ett ljusare öde till mötes. Trots sin turbulenta start och den blodiga kopplingen till den hatade baronen, visade sig carolinerna vara ett pålitligt mynt av mycket hög kvalitet. Redan 1719 fastställdes det att de skulle behålla sitt fulla värde i den svenska ekonomin, och de fortsatte att cirkulera som ett tryggt betalningsmedel i över ett halvt sekel. Det var först i samband med Gustav III:s stora myntreform, som trädde i kraft den 1 januari 1777, som de allra sista carolinerna slutligen löstes in.
Att hålla en dubbel caroliner från 1718 i sin hand är inte bara att betrakta ett vackert och över trehundra år gammalt silvermynt. Det är att hålla ett konkret bevis från ett av Sveriges mest avgörande och ödesdigra ögonblick – ett mynt som finansierade statskupper, överlevde sin skapare och bar tyst vittne till det dramatiska slutet på den svenska stormaktstiden.