Karl XII - Riksdaler 1718 av Hedlinger - Attraktiv ettårstypmynt

Karl XII - Riksdaler 1718 av Hedlinger - Attraktiv ettårstypmynt
Kvalitet cirka 1+/01, SMB 6. Härlig originalpatina med mycket vacker underliggande präglingsglans

På åtsidan avbildas konungens högervända bröstbild i eget militaristiskt kortklippt hår, iklädd rustning med en mantel draperad över axlarna. Runt porträttet löper omskriften med konungens titel på latin: CAROLVS XII D · G · REX SVECIÆ. Detta utläses "Carolus XII, Dei Gratia, Rex Sveciæ", vilket översätts till "Karl XII, med Guds nåde, Sveriges konung".

På frånsidan avbildas det krönta stora riksvapnet. Vapenskölden hålls upp av två krönta, stående lejon som fungerar som sköldhållare. Ovanför riksvapnet står kungens svenska valspråk skrivet i snirklad stil: Med · Gudz · hielp ·. Under vapenskölden, på en dekorativ bas, är årtalet 1718. Bredvid årtalet finns initialerna L C, vilket står för Lorentz Careelberg, som var myntmästare i Stockholm vid denna tid, verksam 1706-1722.

Randskrift
Det första randskyddet på ett svenskt mynt förekommer på 8 mark 1670, även om inte alla exemplar från detta år har sådan inskrift. Texten lyder: CIRCUMEUNDO SERVAT ET ORNAT – ”Den bevarar och pryder genom att gå runt omkring (myntet).” Redan år 1672 infördes en ny randskrift på samma valör, QUOD FELIX FAUSTUMQUE SIT – ”Må det vara lyckligt och lyckosamt.” Denna förekommer endast detta år. Därefter dröjde det till 1692 innan randskrift åter användes, och då infördes den mest kända och kanske också mest fyndiga av dem, återigen på 8 markmynten: MANIBUS NE LAEDAR AVARIS – ”Må jag icke skadas av giriga händer.” Fram till 1718 är det enbart 8 markmynten som bär randskrift, men detta år överförs devisen MANIBUS NE LAEDAR AVARIS även till riksdalern (som den här utbjudna) och fyra caroliner . Riksdalern fortsatte därefter att randmärkas med samma text fram till 1827 (delvis även detta år), med två undantag: jubileumsriksdalrarna 1721 och 1821, som i stället bär inskriften GLORIA IN EXCELSIS DEO – ”Ära vare Gud i höjden” (Luk. 2:14).


Det sista enväldets mynt: Hösten 1718
Hösten 1718 var det svenska stormaktsväldet ett tomt skal. Arton år av oavbrutet krig hade sugit märgen ur riket. Statskassan var tömd, ersatt av en avgrundsdjup skuld. I hemmen rådde sorg och svält; en hel generation unga män hade försvunnit till fronterna i Ryssland, Polen, Tyskland och Norge.

Politiskt och ekonomiskt var situationen ohållbar. För att finansiera kung Karl XII:s ändlösa fälttåg hade hans finansminister, den impopuläre baronen von Görtz, tvingat igenom en drastisk nödlösning: nödmynten. Dessa små kopparplåtar hade ett påtvingat värde som låg långt över deras verkliga metallinnehåll. Resultatet var en skenande inflation, en total kollaps för förtroendet för valutan och ett utbrett folkligt hat mot Görtz och, i tysthet, mot det enväldiga kungadöme som möjliggjort det.

Militärt var Sverige omringat. Fienden, ledd av tsar Peter den stores Ryssland, hade erövrat de svenska besittningarna i Baltikum och Finland. Den svenska armén var en skugga av sitt forna jag.

Trots detta vägrade den enväldige Karl XII att acceptera nederlag. Under hösten 1718 samlade han en sista armé för ett desperat strategiskt drag: ett fälttåg mot Norge. Målet var inte att erövra landet, utan att tvinga Danmark-Norge ur kriget och därmed spräcka fiendealliansen. Kungen ledde själv belägringen av den strategiskt viktiga Fredrikstens fästning vid Fredrikshald.

Samtidigt, i Stockholm, pågick en annan, mer symbolisk aktivitet. Kungliga Myntverket arbetade febrilt med att ta fram nya, högkvalitativa silvermynt för att, i sinom tid, ersätta de värdelösa nödmynten. Men myntverket stod inför ett problem. Den gamle hovmedaljören och stämpelsnidaren Arvid Karlsteen, som graverat kungens porträtt i decennier, hade insjuknat och kunde inte längre arbeta. Han avled den 3 maj.

En ersättare av yppersta klass hade sökts i Europa, och den 18 september skrev den unge, talangfulle schweizaren Johann Carl Hedlinger på sitt kontrakt som ny hovmedaljör. Bland hans allra första uppdrag var att gravera stämplarna till en ny Riksdaler.

Resultatet, 1718 års Riksdaler, är ett mästerverk. Borta är den unge, idealiserade hjältekonungen. Hedlingers porträtt visar en 36-årig man, märkt av krig och umbäranden, med en realistisk, nästan dyster skärpa. På frånsidan pryds myntet av riksvapnet under kungens valspråk: Med · Gudz · hielp ·.

Men den mest talande detaljen fanns på kanten. För första gången på en svensk riksdaler infördes en randskrift, en text som tidigare bara använts på 8-marksmynten. Syftet var att förhindra att folk filade eller klippte bort silver från myntets kant. Texten var en latinsk bön: MANIBUS NE LAEDAR AVARIS – "Må jag icke skadas av giriga händer."

Ironin i dessa ord skulle snart bli uppenbar på ett sätt ingen kunnat förutse.

Vid Fredriksten gick belägringen trögt. På kvällen den 30 november, i den kalla, fuktiga mörka löpgraven, var kungen som vanligt i främsta linjen för att inspektera grävarbetena. Plötsligt ven en kula genom mörkret. Den träffade kungen i vänster tinning och gick rakt igenom huvudet, med omedelbar död som följd.

Oavsett om skottet avlossades av en skicklig norsk försvarare eller, som ryktena omedelbart och ihärdigt skulle hävda, av en mördare i de egna leden, var effekten densamma: i det ögonblick kulan genomborrade kungens huvud, dog det svenska enväldet.

I kaoset som följde var en man beredd: kungens svåger, lantgreven Fredrik av Hessen. Fredrik, gift med Karls syster Ulrika Eleonora, var en slipad och maktlysten politiker som länge väntat på sin chans. Medan arméledningen förlamades av chock, agerade Fredrik med iskall beslutsamhet. Hans första åtgärd var att säkra arméns lojalitet – inte till kronan, utan till honom personligen.

Med hjälp av en enorm krigskassa – bestående av de nyslagna silvercarolinerna (inte riksdalrar) som varit på väg till armén – delade Fredrik ut frikostiga "gratifikationer" till nyckelpersoner inom officerskåren. Dessa mutor säkrade deras stöd för hans och hans hustrus maktövertagande. Samtidigt lät han arrestera baron Görtz, som blev den perfekta syndabocken för allt som gått fel.

Den långa, dystra marschen med Karl XII:s lik inleddes. Färden genom ett vintrigt Sverige tillbaka till Stockholm var tung. När nyheten slutligen nådde huvudstaden visade sig Ulrika Eleonora vara väl förberedd. Hon agerade snabbt för att säkra tronen. Men adeln, som finansierat Fredriks maktspel, krävde sin betalning. Ulrika Eleonora kunde bara bli drottning om hon gick med på att avskaffa det envälde som hennes far och bror utövat. Hon accepterade. Den 17 december 1718 var statskuppen ett faktum. Frihetstiden hade inletts.

Och kvar fanns mynten. 1718 års Riksdaler, med sitt porträtt av den siste envåldshärskaren, blev ett tyst vittne. Ett mynt präglat med en bön om att slippa "giriga händer", samtidigt som de mest giriga händerna i riket just använde en nyslagen myntskatt för att köpa sig ett kungarike.