Karl XIII – Antagandet av 1809 års regeringsform och kungakronan av Carl Enhörning - Extremt sällsynt RR - En tronföljare formad i skuggan
Karl XIII – Antagandet av 1809 års regeringsform och kungakronan
En vacker och extremt sällsynt medaljutgåva i tenn graverad av Carl Enhörning och utgiven på uppdrag av Rikets Ständer 1810. Tenn, 61.18 g, 57 mm. Kvalitet 01. RR. Referenser: SKM 10c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 8 (1874/1875).
Åtsida
Konungens (vid tillfället för medaljens utgivande) högervända bröstbild. Under bilden återfinns gravörens namn: "ENHÖRNING F•". I omskriften längs kanten löper texten: "CAROLUS XIII REX SVECIAE" (Karl XIII Sveriges konung).
Frånsida
En krönt kvinna, som personifierar Sverige, står stolt framåtvänd. I sin högra hand håller hon ett labarum (fälttecken), och hennes vänstra hand, i vilken hon håller en eklövskrans, vilar tryggt på en sköld prydd med tre kronor. Ovanför marklinjen syns gravörens initialer: "C•E•". I omskriften löper den triumfatoriska devisen: "PATRIA SERVATA LIBERTATE STABILITA" (Fäderneslandet räddat, friheten befäst). I avskärningen nedtill finns inskriptionen: "VI IUNII / MDCCCIX / C•E• / ORDD•R•MDCCCX•" (Den 6 juni 1809. Rikets ständer 1810).
En tronföljare formad i skuggan
Karl XIII:s väg till den svenska tronen var lång och kantad av personliga prövningar. Hans barndom var djupt olycklig och präglades hårt av hans mor, Lovisa Ulrikas, härsklystnad. Som yngre bror stod han ständigt i skuggan av den mer begåvade Gustav III, vilken var moderns förklarade gunstling. Istället för intellektuell briljans fick Karl förlita sig på flit och ett gott minne, och han sökte ständigt bekräftelse i svärmiska vänskapsband och erotiska förbindelser utanför den kalla familjekretsen. Dessa tidiga erfarenheter grundlade en karaktärssvaghet och osjälvständighet som skulle följa honom genom hela livet, och som gjorde honom fatalistiskt beroende av starkare naturer och ockult ordensmystik.
Efter att ha fört en undanskymd tillvaro under det gustavianska enväldet – med undantag för hans roll som befälhavare för stora flottan i 1788 års ryska krig och interimsregent efter mordet på Gustav III 1792 – drog sig Karl 1796 tillbaka till privatlivet. Då, som en 48-årig man, förväntade sig nog varken han eller någon annan att han någonsin skulle kallas att bära den svenska kungakronan.
Riket i fritt fall och 1809 års revolution
Den inrikes- och utrikespolitiska katastrofen nådde sin absoluta botten under åren 1808–1809. Det förödande kriget mot Ryssland hade lett till förlusten av Finland, vilket slet hjärtat ur den svenska nationen och störtade riket i en existentiell kris. Det var detta trauma som tände gnistan till general Georg Adlersparres konspiration mot Gustav IV Adolf. Hertig Karl var i förväg informerad om upprorsplanerna, men i linje med sin vankelmodiga natur förhöll han sig helt passiv under de avgörande timmarna den 13 mars 1809 då brorsonen arresterades och avsattes.
Efter viss övertalning åtog sig den vid detta lag över 60-åriga och i förtid åldrade hertigen att bli riksföreståndare. Han tvingades avstå från sina försök att bevara den avsatte kronprinsens arvsrätt. Först efter att ständerna förklarat hela den gustavianska ätten förlustig kronan, och därefter format en ny, maktdelande regeringsform, utropades Karl den 6 juni 1809 formellt till kung under namnet Karl XIII. Det är exakt detta datum och den nyvunna friheten från enväldet som manifesteras i Carl Enhörnings mästerliga medalj från 1810, där texten ekar den samtida lättnaden över att fäderneslandet var räddat och friheten befäst.
Tragedin på Qvanum hede och det Fersenska mordet
Den nye monarkens ålderdomssvaghet förvärrades drastiskt när han i november 1809 drabbades av ett slaganfall, vilket satte honom ur stånd att utöva sina uppgifter under flera månader. Samtidigt behövde det barnlösa kungahuset desperat en arvinge. Valet hade fallit på den danska prinsen Karl August, men dennes tid i Sverige slutade i tragedi. Under en militärövning på Kvidinge hed (då ofta benämnt Qvanum hede) våren 1810 föll kronprinsen plötsligt från sin häst, drabbad av ett dödligt slaganfall.
Denna plötsliga död kastade återigen landet i panik. Snabbt spreds rykten i Stockholm om att den omtyckte tronföljaren blivit förgiftad av det "gustavianska partiet", där riksmarskalken Axel von Fersen den yngre utsågs till syndabock. Karl XIII, som sedan länge hade en personlig motsättning till Fersen, bidrog aktivt till att ge spridning åt dessa falska anklagelser. Den febriga stämningen kulminerade den 20 juni 1810 då Axel von Fersen brutalt lynchades av en pöbel på Stockholms gator. Karl XIII befann sig under händelsen på Haga slott och visade en obegriplig och komprometterande overksamhet. Genom att han därefter försökte skydda de militära chefer som låtit lynchningen fortgå, och dessutom hindrade en grundlig undersökning av mordet, har historien lagt det moraliska ansvaret för tragedin tungt på kungens axlar.
Bernadotte och en åldrande skuggkung
Ur detta tillstånd av anarki restes kravet på en stark ledare. Blicken vändes mot Europa, vilket utmynnade i valet av den franske fältmarskalken Jean Baptiste Bernadotte. Trots att tronföljarvalen aldrig riktigt motsvarade Karl XIII:s egna önskningar, uppstod en harmonisk relation mellan kungen och hans nye adoptivson. När Karl Johan anlände till Sverige hösten 1810 tog han direkt och handlingskraftigt över den svenska politiken. Tack vare Karl Johans taktfullhet och utåt visade sonliga vördnad fann sig Karl XIII med jämnmod i att tyst skjutas åt sidan.
Den genomgripande omläggningen av Sveriges allianser, 1812 års politik, som förde Sverige in i koalitionen mot Napoleon och resulterade i att Karl XIII även valdes till Norges konung den 4 november 1814, genomfördes helt utan den åldrande kungens aktiva medverkan. Under sina sista levnadsår förvandlades Karl XIII till en ren skugga; hans själsförmögenheter utslocknade, han led av total minnesförlust och närvarade vid konseljerna blott som ett stumt vittne. När han till sist andades ut på Stockholms slott den 5 februari 1818 var hans liv och gärning redan avslutade kapitel. Medaljen över 1809 års händelser består dock som en fascinerande påminnelse om en kung som visserligen invigde en ny författningsepok, men som personligen mest förblev ett vacklande redskap för historiens oundvikliga stormar.
En vacker och extremt sällsynt medaljutgåva i tenn graverad av Carl Enhörning och utgiven på uppdrag av Rikets Ständer 1810. Tenn, 61.18 g, 57 mm. Kvalitet 01. RR. Referenser: SKM 10c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 8 (1874/1875).
Åtsida
Konungens (vid tillfället för medaljens utgivande) högervända bröstbild. Under bilden återfinns gravörens namn: "ENHÖRNING F•". I omskriften längs kanten löper texten: "CAROLUS XIII REX SVECIAE" (Karl XIII Sveriges konung).
Frånsida
En krönt kvinna, som personifierar Sverige, står stolt framåtvänd. I sin högra hand håller hon ett labarum (fälttecken), och hennes vänstra hand, i vilken hon håller en eklövskrans, vilar tryggt på en sköld prydd med tre kronor. Ovanför marklinjen syns gravörens initialer: "C•E•". I omskriften löper den triumfatoriska devisen: "PATRIA SERVATA LIBERTATE STABILITA" (Fäderneslandet räddat, friheten befäst). I avskärningen nedtill finns inskriptionen: "VI IUNII / MDCCCIX / C•E• / ORDD•R•MDCCCX•" (Den 6 juni 1809. Rikets ständer 1810).
En tronföljare formad i skuggan
Karl XIII:s väg till den svenska tronen var lång och kantad av personliga prövningar. Hans barndom var djupt olycklig och präglades hårt av hans mor, Lovisa Ulrikas, härsklystnad. Som yngre bror stod han ständigt i skuggan av den mer begåvade Gustav III, vilken var moderns förklarade gunstling. Istället för intellektuell briljans fick Karl förlita sig på flit och ett gott minne, och han sökte ständigt bekräftelse i svärmiska vänskapsband och erotiska förbindelser utanför den kalla familjekretsen. Dessa tidiga erfarenheter grundlade en karaktärssvaghet och osjälvständighet som skulle följa honom genom hela livet, och som gjorde honom fatalistiskt beroende av starkare naturer och ockult ordensmystik.
Efter att ha fört en undanskymd tillvaro under det gustavianska enväldet – med undantag för hans roll som befälhavare för stora flottan i 1788 års ryska krig och interimsregent efter mordet på Gustav III 1792 – drog sig Karl 1796 tillbaka till privatlivet. Då, som en 48-årig man, förväntade sig nog varken han eller någon annan att han någonsin skulle kallas att bära den svenska kungakronan.
Riket i fritt fall och 1809 års revolution
Den inrikes- och utrikespolitiska katastrofen nådde sin absoluta botten under åren 1808–1809. Det förödande kriget mot Ryssland hade lett till förlusten av Finland, vilket slet hjärtat ur den svenska nationen och störtade riket i en existentiell kris. Det var detta trauma som tände gnistan till general Georg Adlersparres konspiration mot Gustav IV Adolf. Hertig Karl var i förväg informerad om upprorsplanerna, men i linje med sin vankelmodiga natur förhöll han sig helt passiv under de avgörande timmarna den 13 mars 1809 då brorsonen arresterades och avsattes.
Efter viss övertalning åtog sig den vid detta lag över 60-åriga och i förtid åldrade hertigen att bli riksföreståndare. Han tvingades avstå från sina försök att bevara den avsatte kronprinsens arvsrätt. Först efter att ständerna förklarat hela den gustavianska ätten förlustig kronan, och därefter format en ny, maktdelande regeringsform, utropades Karl den 6 juni 1809 formellt till kung under namnet Karl XIII. Det är exakt detta datum och den nyvunna friheten från enväldet som manifesteras i Carl Enhörnings mästerliga medalj från 1810, där texten ekar den samtida lättnaden över att fäderneslandet var räddat och friheten befäst.
Tragedin på Qvanum hede och det Fersenska mordet
Den nye monarkens ålderdomssvaghet förvärrades drastiskt när han i november 1809 drabbades av ett slaganfall, vilket satte honom ur stånd att utöva sina uppgifter under flera månader. Samtidigt behövde det barnlösa kungahuset desperat en arvinge. Valet hade fallit på den danska prinsen Karl August, men dennes tid i Sverige slutade i tragedi. Under en militärövning på Kvidinge hed (då ofta benämnt Qvanum hede) våren 1810 föll kronprinsen plötsligt från sin häst, drabbad av ett dödligt slaganfall.
Denna plötsliga död kastade återigen landet i panik. Snabbt spreds rykten i Stockholm om att den omtyckte tronföljaren blivit förgiftad av det "gustavianska partiet", där riksmarskalken Axel von Fersen den yngre utsågs till syndabock. Karl XIII, som sedan länge hade en personlig motsättning till Fersen, bidrog aktivt till att ge spridning åt dessa falska anklagelser. Den febriga stämningen kulminerade den 20 juni 1810 då Axel von Fersen brutalt lynchades av en pöbel på Stockholms gator. Karl XIII befann sig under händelsen på Haga slott och visade en obegriplig och komprometterande overksamhet. Genom att han därefter försökte skydda de militära chefer som låtit lynchningen fortgå, och dessutom hindrade en grundlig undersökning av mordet, har historien lagt det moraliska ansvaret för tragedin tungt på kungens axlar.
Bernadotte och en åldrande skuggkung
Ur detta tillstånd av anarki restes kravet på en stark ledare. Blicken vändes mot Europa, vilket utmynnade i valet av den franske fältmarskalken Jean Baptiste Bernadotte. Trots att tronföljarvalen aldrig riktigt motsvarade Karl XIII:s egna önskningar, uppstod en harmonisk relation mellan kungen och hans nye adoptivson. När Karl Johan anlände till Sverige hösten 1810 tog han direkt och handlingskraftigt över den svenska politiken. Tack vare Karl Johans taktfullhet och utåt visade sonliga vördnad fann sig Karl XIII med jämnmod i att tyst skjutas åt sidan.
Den genomgripande omläggningen av Sveriges allianser, 1812 års politik, som förde Sverige in i koalitionen mot Napoleon och resulterade i att Karl XIII även valdes till Norges konung den 4 november 1814, genomfördes helt utan den åldrande kungens aktiva medverkan. Under sina sista levnadsår förvandlades Karl XIII till en ren skugga; hans själsförmögenheter utslocknade, han led av total minnesförlust och närvarade vid konseljerna blott som ett stumt vittne. När han till sist andades ut på Stockholms slott den 5 februari 1818 var hans liv och gärning redan avslutade kapitel. Medaljen över 1809 års händelser består dock som en fascinerande påminnelse om en kung som visserligen invigde en ny författningsepok, men som personligen mest förblev ett vacklande redskap för historiens oundvikliga stormar.