Karl XI:s kröning den 28 september 1675 av Arvid Karlsteen - Underbart porträtt i hög relief

Karl XI:s kröning den 28  september 1675 av Arvid Karlsteen - Underbart porträtt i hög relief

Kvalitet 1+/01, silver, 15.45g, 30mm, SKM 63 (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 44, Stenström 19.

Medaljens åtsida pryds av en lagerkrönt bröstbild av den unge kungen vänd åt höger, omgiven av inskriptionen CAROLVS REX, vilket på svenska betyder "Konung Karl". Under bilden gravörens initialer A. K. På frånsidan visas en allegorisk scen där den knäböjande kungen i sin kröningsdräkt blickar upp mot guds hand som sträcker sig ner från ett moln och håller kungakronan över hans huvud. Denna bild ramas in av den latinska sentensen QVEM DAT SERVABIT HONOREM., som kan översättas till "Den ära han (Gud) giver, skall han ock bevara". I avskärningen längst ner på frånsidan återfinns årtalet 1675.

En Kröning i Skuggan av Krig
Året 1675 utgör en dramatisk vändpunkt i svensk historia. Det var året då den unge Karl XI med pompa och ståt kröntes till enväldig kung, men också året då stormaktsväldets fasad rämnade och nationen kastades in i ett av sina mest prövande krig.

Den politiska situationen som den nittonårige kungen ärvde var prekär. Sedan Karl X Gustavs död 1660 hade riket styrts av en förmyndarregering dominerad av högadeln, med rikskansler Magnus Gabriel De la Gardie i spetsen. Denna period kännetecknades av slösaktig prakt, där statsfinanserna missköttes och försvaret, särskilt flottan, försummades till förmån för kulturella ambitioner och personlig vinning. När Karl XI tillträdde som myndig kung 1672 möttes han av en tom statskassa och en försvarsmakt i förfall. Förväntningarna på den allvarlige och plikttrogne monarken var därför enorma; han förväntades städa upp efter förmyndarnas vanstyre och återupprätta kronans auktoritet och finanser.

Hans kröning den 28 september 1675 i Uppsala domkyrka var en storslagen barockceremoni, avsedd att manifestera kungamaktens gudomliga ursprung och absoluta styrka. I en magnifik procession, omgiven av rikets högsta ämbetsmän och utländska sändebud, fördes Karl XI till altaret där han smordes av ärkebiskopen och mottog kronan och de andra riksregalierna. Ceremonin var den definitiva bekräftelsen på att förmyndartiden var över och att all makt nu låg samlad i kungens hand.

Men bakom den ceremoniella prakten hade det utrikespolitiska läget förvärrats katastrofalt. Genom ett förbundsavtal med Ludvig XIV:s Frankrike hade förmyndarregeringen dragit in Sverige i den europeiska storpolitiken. Frankrike krävde nu att Sverige skulle uppfylla sina åtaganden och angripa Brandenburg, som var allierat med Sveriges fiende Nederländerna. I juni led den svenska armén ett oväntat och psykologiskt förödande nederlag i slaget vid Fehrbellin. Myten om den svenska arméns oövervinnerlighet krossades, och Sveriges svaghet låg blottad.

Danmark, som törstade efter revansch för förlusterna 1658, såg sin chans. I september 1675, nästan samtidigt som Karl XI kröntes, förklarade Danmark krig. En koalition av fiender – Danmark, Brandenburg, Nederländerna och den tysk-romerske kejsaren – stod redo att anfalla det isolerade och illa förberedda Sverige. Kröningsfestligheterna i Uppsala hade knappt hunnit tystna innan den unge kungen tvingades axla rollen som härförare i det som skulle bli det blodiga Skånska kriget. År 1675 var således inte början på en fredlig era av återuppbyggnad, utan den ceremoniella invigningen av en krigarkung vars regeringstid skulle komma att definieras av kampen för stormaktsväldets överlevnad.