Karl XIV Johan – Kungens tjugofemåriga regeringsjubileum den 5 februari 1843 - En massiv bronsmedalj i hög relief och i den allra största medaljstorleken
Karl XIV Johan – Kungens tjugofemåriga regeringsjubileum den 5 februari 1843
En massiv bronsmedalj i hög relief och i den allra största medaljstorleken. Graverad av Mauritz Frumerie. Brons, 217.4 g, 80 mm. Kvalitet 1+/01+. Referenser: SKM 45c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 39 (1874/1875). Slagen av det svenska prästerskapet och läroverksstaterna.
Åtsida
Konungens kraftfulla och högervända bröstbild, klädd som en romersk kejsare i antik mantel med ett spänne på axeln och en lagerkrans i håret. Omedelbart under bilden återfinns gravörens namn: "M•FRUMERIE SC•". I omskriften längs medaljens kant löper konungens officiella titlar: "CAROLUS XIV JOHANNES D•G•REX SVEC•NORVEG•GOTH•VAND•" (Karl XIV Johan, med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes konung).
Frånsida
Ett djupt symboliskt och klassicerande motiv med två kvinnor i antik dräkt: Religionen sitter på en klippa, stöttad mot en hög korsstav och hållande en palmkvist i sin vänstra hand. Hon blickar andäktigt uppåt mot Guds allseende öga som kastar sina strålar från skyn. Vid hennes sida sitter Läroverket (Utbildningen) böjd över en öppen bok, med en brinnande oljelampa på bordet och en lyra lutad mot stolen. Bakom dem växer ett grönskande olivträd. Vid den nedre kanten står gravörernas signaturer: "C•G•QVARNSTRÖM INV• M•FRUMERIE SC•". Överst löper texten: "VOTIS CONCORDIBUS ARDENT" (De brinner av samstämmiga löften). I den raka avskärningen nedtill finns inskriptionen fördelad på tre rader: "SERVATAE PER ANNOS XXV PROSPERITATIS / MEMOR ECCLESIAE SVIOG•SCHOLARUMQUE / PIETAS A•MDCCCXLIII•" (Till minne av bevarat välstånd i 25 år, Svitiods kyrka och skolor med fromhet år 1843).
En mulen regeringsafton som övergick i strålande solnedgång
När denna enorma bronsmedalj präglades år 1843 för att fira Karl XIV Johans tjugofem år på den svenska och norska tronen, utgjorde den kulmen på en enastående scenförändring i konungens relation till sitt folk. Endast några år tidigare hade hatet mot den gamle Bernadottekokungen nått febriga och närmast farliga proportioner i den svenska huvudstaden, men när jubileet inföll hyllades den åldrade och sviktande monarken som en landsfader av ett enat folk.
Jean Baptiste Bernadottes livsresa saknar motstycke i den europeiska historien. Från att ha tagit värvning som en simpel soldat på Korsika i den franska armén, klättrade han under den franska revolutionen och Napoleonkrigen ända upp till den absolut högsta toppen som en av Napoleons mest kända marskalkar. Efter krisen 1809–1810 blickade det vilsna och stukade Sverige mot Frankrike för en ny, stark kronprins, vilket resulterade i att Bernadotte – som hade agerat humant mot svenska krigsfångar – valdes och antog namnet Karl Johan. Han övergav genast sina franska lojaliteter, vände Napoleon ryggen, och ridade om den skandinaviska kartan genom att erövra Norge till en union. När han 1818 efterträdde Karl XIII som konung, stod han på höjden av sin auktoritet som både frälsare och napoleonbetvingare.
Men hans tid på tronen blev knappast någon harmonisk vilopaus. Den tidigare franske revolutionsgeneralen och liberalen blev med tiden en av Europas mest halsstarriga konservativa monarker. Hans syn på kungamakten var grundad i absolut auktoritet: "Opposition! C'est conspiration!". Konungen vägrade acceptera inskränkningar i sin personliga makt, undertryckte den spirande tryckfriheten genom indragningsmakten – vilket kulminerade i Aftonbladets L. J. Hiertas berömda katt-och-råtta-lek med ständiga namnbyten – och lät vid oroligheter militären beskjuta den egna befolkningen. Kring 1838–1840 nådde oppositionen, bestående av det liberala borgerskapet och radikala adelsmän i "Koalitionen", sin stormigaste fas. Krav restes inte bara på systemskifte, utan på omedelbar abdikation.
Klimatet förändrades dock drastiskt när de liberala överdrifterna och gapigheten tröttade ut opinionen. Den allmänna stämningen i Sverige svängde tillbaka mot trygghet, försoning och en djupt känd respekt för den gamle mannen på slottet som trots allt hade gett landet decennier av fred, finansiell stabilitet (om än omstridd) och skyddat det under de internationella stormarna. Det är i denna ljusnande kontext, när all fientlighet plötsligt lades åt sidan, som 1843 års firande bröt ut i en magnifik nationell glädjeyra. Svenska prästerskapet och läroverken – som såg kungen som garanten för just det fredliga välstånd och den kulturella stabilitet som medaljens latinska inskriptioner prisar – lät prägla denna exceptionellt storslagna hyllning i brons. Över hela landet, men särskilt i Stockholm där borgerskapet hyllade honom med en galabal på Börsen, mottog han folkets dånande ovationer.
Som ärkebiskop Henrik Reuterdahl träffande uttryckte det: "Den gamle konungens mulna afton fick en klar vacker solnedgång". Mindre än ett år efter det storartade jubileet – en bedrift och en livsbana han själv sammanfattade på dödsbädden med orden "Ingen har fyllt en bana liknande min" – gick ätten Bernadottes grundare ur tiden. Denna mästerliga 80-millimetersmedalj står idag som ett monument över det ögonblick då stridsyxorna grävdes ner och Karl XIV Johan slutgiltigt försonades med den svenska nationen.
En massiv bronsmedalj i hög relief och i den allra största medaljstorleken. Graverad av Mauritz Frumerie. Brons, 217.4 g, 80 mm. Kvalitet 1+/01+. Referenser: SKM 45c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 39 (1874/1875). Slagen av det svenska prästerskapet och läroverksstaterna.
Åtsida
Konungens kraftfulla och högervända bröstbild, klädd som en romersk kejsare i antik mantel med ett spänne på axeln och en lagerkrans i håret. Omedelbart under bilden återfinns gravörens namn: "M•FRUMERIE SC•". I omskriften längs medaljens kant löper konungens officiella titlar: "CAROLUS XIV JOHANNES D•G•REX SVEC•NORVEG•GOTH•VAND•" (Karl XIV Johan, med Guds nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes konung).
Frånsida
Ett djupt symboliskt och klassicerande motiv med två kvinnor i antik dräkt: Religionen sitter på en klippa, stöttad mot en hög korsstav och hållande en palmkvist i sin vänstra hand. Hon blickar andäktigt uppåt mot Guds allseende öga som kastar sina strålar från skyn. Vid hennes sida sitter Läroverket (Utbildningen) böjd över en öppen bok, med en brinnande oljelampa på bordet och en lyra lutad mot stolen. Bakom dem växer ett grönskande olivträd. Vid den nedre kanten står gravörernas signaturer: "C•G•QVARNSTRÖM INV• M•FRUMERIE SC•". Överst löper texten: "VOTIS CONCORDIBUS ARDENT" (De brinner av samstämmiga löften). I den raka avskärningen nedtill finns inskriptionen fördelad på tre rader: "SERVATAE PER ANNOS XXV PROSPERITATIS / MEMOR ECCLESIAE SVIOG•SCHOLARUMQUE / PIETAS A•MDCCCXLIII•" (Till minne av bevarat välstånd i 25 år, Svitiods kyrka och skolor med fromhet år 1843).
En mulen regeringsafton som övergick i strålande solnedgång
När denna enorma bronsmedalj präglades år 1843 för att fira Karl XIV Johans tjugofem år på den svenska och norska tronen, utgjorde den kulmen på en enastående scenförändring i konungens relation till sitt folk. Endast några år tidigare hade hatet mot den gamle Bernadottekokungen nått febriga och närmast farliga proportioner i den svenska huvudstaden, men när jubileet inföll hyllades den åldrade och sviktande monarken som en landsfader av ett enat folk.
Jean Baptiste Bernadottes livsresa saknar motstycke i den europeiska historien. Från att ha tagit värvning som en simpel soldat på Korsika i den franska armén, klättrade han under den franska revolutionen och Napoleonkrigen ända upp till den absolut högsta toppen som en av Napoleons mest kända marskalkar. Efter krisen 1809–1810 blickade det vilsna och stukade Sverige mot Frankrike för en ny, stark kronprins, vilket resulterade i att Bernadotte – som hade agerat humant mot svenska krigsfångar – valdes och antog namnet Karl Johan. Han övergav genast sina franska lojaliteter, vände Napoleon ryggen, och ridade om den skandinaviska kartan genom att erövra Norge till en union. När han 1818 efterträdde Karl XIII som konung, stod han på höjden av sin auktoritet som både frälsare och napoleonbetvingare.
Men hans tid på tronen blev knappast någon harmonisk vilopaus. Den tidigare franske revolutionsgeneralen och liberalen blev med tiden en av Europas mest halsstarriga konservativa monarker. Hans syn på kungamakten var grundad i absolut auktoritet: "Opposition! C'est conspiration!". Konungen vägrade acceptera inskränkningar i sin personliga makt, undertryckte den spirande tryckfriheten genom indragningsmakten – vilket kulminerade i Aftonbladets L. J. Hiertas berömda katt-och-råtta-lek med ständiga namnbyten – och lät vid oroligheter militären beskjuta den egna befolkningen. Kring 1838–1840 nådde oppositionen, bestående av det liberala borgerskapet och radikala adelsmän i "Koalitionen", sin stormigaste fas. Krav restes inte bara på systemskifte, utan på omedelbar abdikation.
Klimatet förändrades dock drastiskt när de liberala överdrifterna och gapigheten tröttade ut opinionen. Den allmänna stämningen i Sverige svängde tillbaka mot trygghet, försoning och en djupt känd respekt för den gamle mannen på slottet som trots allt hade gett landet decennier av fred, finansiell stabilitet (om än omstridd) och skyddat det under de internationella stormarna. Det är i denna ljusnande kontext, när all fientlighet plötsligt lades åt sidan, som 1843 års firande bröt ut i en magnifik nationell glädjeyra. Svenska prästerskapet och läroverken – som såg kungen som garanten för just det fredliga välstånd och den kulturella stabilitet som medaljens latinska inskriptioner prisar – lät prägla denna exceptionellt storslagna hyllning i brons. Över hela landet, men särskilt i Stockholm där borgerskapet hyllade honom med en galabal på Börsen, mottog han folkets dånande ovationer.
Som ärkebiskop Henrik Reuterdahl träffande uttryckte det: "Den gamle konungens mulna afton fick en klar vacker solnedgång". Mindre än ett år efter det storartade jubileet – en bedrift och en livsbana han själv sammanfattade på dödsbädden med orden "Ingen har fyllt en bana liknande min" – gick ätten Bernadottes grundare ur tiden. Denna mästerliga 80-millimetersmedalj står idag som ett monument över det ögonblick då stridsyxorna grävdes ner och Karl XIV Johan slutgiltigt försonades med den svenska nationen.