Karl XIV Johan – Kungliga Vetenskapsakademiens 100-årsfest 1839 - Från revolutionssoldat till svensk kronprins
Karl XIV Johan – Kungliga Vetenskapsakademiens 100-årsfest 1839
Ett toppexemplar med full lyster. Brons, 77.84g, 56mm. Kvalitet 01/0. Åtsidan är graverad av Ludvig Persson Lundgren och frånsidan av Mauritz Frumerie. Referenser: SKM 40b (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 35.
Åtsida
Högervänd bröstbild av konung Karl XIV Johan, avbildad med klassiskt snitt och romersk drapering över axeln. Längs medaljens ytterkant löper omskriften: "CAROLUS XIV JOHANNES PROTECTOR." (Karl XIV Johan, Beskyddare). Nedanför bröstbilden återfinns gravören Ludvig Persson Lundgrens signatur: "L.P.LUNDGREN F.".
Frånsida
Ett djupt symboliskt och allegoriskt motiv skapat av Mauritz Frumerie (vars namn "M·FRUMERIE·" står på avskärningslinjen). Bilden visar en gammal man i antik dräkt som knäböjer under ett ståtligt olivträd. Han håller en spade i sin högra hand och vilar den vänstra ödmjukt mot sitt bröst. Runt omkring det stora trädet skjuter flera unga, livskraftiga träd upp ur marken. Överst löper den latinska inskriptionen: "EXIIT AD COELUM RAMIS FELICIBUS ARBOR", vilket vackert översätts till: Trädet sträcker sig mot himlen med ymniga grenar. I avskärningen står texten fördelad på tre rader: "ACAD· REG· SCIENT· HOLM· / ANNO SAECULARI / MDCCCXXXIX·", vilket förkunnar att medaljen är slagen för Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm under jubileumsåret 1839.
Från revolutionssoldat till svensk kronprins
Jean Baptiste Bernadottes väg till den svenska tronen och titeln som Vetenskapsakademiens beskyddare är en av Europas mest osannolika historier. Född i en enkel men bildad småborgerlig familj i Frankrike, tog han tidigt värvning som simpel soldat. Den franska revolutionen 1789 svepte bort det gamla aristokratiska officersmonopolet och öppnade vägen för den begåvade Bernadotte, som snabbt steg i graderna i de legendariska revolutionshärarna. Han bevisade sin militära skicklighet och sin rättskänsla, och upphöjdes vid kejsardömets utropande 1804 till en av Napoleons första arton marskalkar.
Hans öde flätades samman med Sverige år 1810. Efter den svenske tronföljaren Karl Augusts plötsliga död befann sig riket i kris. Ett djärvt initiativ av den svenske löjtnanten Carl Otto Mörner, kombinerat med Bernadottes tidigare rykte om att ha behandlat svenska fångar med utsökt artighet i Lübeck 1806, ledde till att den franske marskalken erbjöds kronan. Genom skicklig diplomati av hans agent Fournier – som bland annat uppvisade ett tandpetarfodral med bilder av hustrun Désirée och sonen Oscar – valdes han enhälligt till svensk tronföljare i Örebro i augusti 1810 och adopterades under namnet Karl Johan.
En ny nordisk ordning
Som kronprins och de facto regent lade Karl Johan genast om Sveriges utrikespolitik. Istället för att drömma om en omöjlig revansch mot Ryssland för att återta Finland, formulerade han "1812 års politik". Med strategisk kyla allierade han sig med tsar Alexander av Ryssland mot sin forna chef Napoleon. Målet var att i gengäld för svenskt deltagande i kampen mot den franske kejsaren erövra Norge från Danmark. Som överbefälhavare för den norra allierade armén bidrog Karl Johan till segern i det enorma slaget vid Leipzig 1813, varpå han snabbt marscherade norrut. Genom freden i Kiel 1814 och ett kort, närmast oblodigt fälttåg in i Norge samma sommar, tvingades fram en svensk-norsk personalunion. Det urgamla hotet från väster var därmed avlägsnat, och Karl Johan framstod som Europas beundrade strateg och Nordens fredsskapare.
Beskyddaren i stormigt politiskt vatten
När Karl XIV Johan formellt besteg tronen 1818 åtnjöt han en enorm auktoritet. Medaljens åtsida tilltalar honom vördnadsfullt som "Protector" (Beskyddare). Karl Johans egna kulturella och vetenskapliga intressen var visserligen måttliga och präglade av hans militära bakgrund, men han förstod till fullo värdet av att stödja rikets intellektuella institutioner. Som Uppsala universitets kansler gjorde han bland annat en betydande insats genom att personligen inköpa och donera den värdefulla Nordinska handskriftssamlingen till biblioteket Carolina Rediviva. Han uppmuntrade även infrastrukturprojekt som Göta kanal och jordbrukets utveckling.
Ironiskt nog sammanföll Vetenskapsakademiens 100-årsjubileum 1839 med den absolut blåsigaste perioden i Karl XIV Johans inrikespolitiska liv. Kungen, som var fostrad i militär disciplin och helst ville befalla från sitt "sängkammarregemente" med gunstlingen Magnus Brahe vid sin sida, hade oerhört svårt för opposition och pressfrihet. Den borgerliga liberalismen hade växt sig stark under 1830-talet med Lars Johan Hiertas Aftonbladet i spetsen. År 1839 – samma år som denna fridfulla jubileumsmedalj präglades – hade oppositionen slutit sig samman i den omtalade "Koalitionen", vars uttalade syfte var att framtvinga kungens abdikation och fälla hans regering.
Trots riksrättsåtal mot statsråd och hätska tidningskampanjer red den åldrade kungen ut stormen. Han försvarade stenhårt landets valuta genom egna växelaffärer, stundtals finansierade av sin privata "Guadeloupefond", och vägrade ge vika för rabulisterna på gatorna. Oppositionen sköt till sist över målet, och under kungens sista år svängde opinionen tillbaka i en våg av vördnad och respekt för den monark som skänkt landet fred och stabilitet.
Frånsidans mästerliga allegori – den gamle mannen som vårdar trädet som sträcker sina ymniga grenar mot himlen – är därför inte bara en bild av Vetenskapsakademien. Den kan lika väl ses som en spegling av Karl XIV Johan själv: en åldrad, handlingskraftig monark som under sin tid på tronen planterade och skyddade de träd under vars skugga det moderna och fredliga Sverige sedan kunde fortsätta att växa.
Ett toppexemplar med full lyster. Brons, 77.84g, 56mm. Kvalitet 01/0. Åtsidan är graverad av Ludvig Persson Lundgren och frånsidan av Mauritz Frumerie. Referenser: SKM 40b (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 35.
Åtsida
Högervänd bröstbild av konung Karl XIV Johan, avbildad med klassiskt snitt och romersk drapering över axeln. Längs medaljens ytterkant löper omskriften: "CAROLUS XIV JOHANNES PROTECTOR." (Karl XIV Johan, Beskyddare). Nedanför bröstbilden återfinns gravören Ludvig Persson Lundgrens signatur: "L.P.LUNDGREN F.".
Frånsida
Ett djupt symboliskt och allegoriskt motiv skapat av Mauritz Frumerie (vars namn "M·FRUMERIE·" står på avskärningslinjen). Bilden visar en gammal man i antik dräkt som knäböjer under ett ståtligt olivträd. Han håller en spade i sin högra hand och vilar den vänstra ödmjukt mot sitt bröst. Runt omkring det stora trädet skjuter flera unga, livskraftiga träd upp ur marken. Överst löper den latinska inskriptionen: "EXIIT AD COELUM RAMIS FELICIBUS ARBOR", vilket vackert översätts till: Trädet sträcker sig mot himlen med ymniga grenar. I avskärningen står texten fördelad på tre rader: "ACAD· REG· SCIENT· HOLM· / ANNO SAECULARI / MDCCCXXXIX·", vilket förkunnar att medaljen är slagen för Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm under jubileumsåret 1839.
Från revolutionssoldat till svensk kronprins
Jean Baptiste Bernadottes väg till den svenska tronen och titeln som Vetenskapsakademiens beskyddare är en av Europas mest osannolika historier. Född i en enkel men bildad småborgerlig familj i Frankrike, tog han tidigt värvning som simpel soldat. Den franska revolutionen 1789 svepte bort det gamla aristokratiska officersmonopolet och öppnade vägen för den begåvade Bernadotte, som snabbt steg i graderna i de legendariska revolutionshärarna. Han bevisade sin militära skicklighet och sin rättskänsla, och upphöjdes vid kejsardömets utropande 1804 till en av Napoleons första arton marskalkar.
Hans öde flätades samman med Sverige år 1810. Efter den svenske tronföljaren Karl Augusts plötsliga död befann sig riket i kris. Ett djärvt initiativ av den svenske löjtnanten Carl Otto Mörner, kombinerat med Bernadottes tidigare rykte om att ha behandlat svenska fångar med utsökt artighet i Lübeck 1806, ledde till att den franske marskalken erbjöds kronan. Genom skicklig diplomati av hans agent Fournier – som bland annat uppvisade ett tandpetarfodral med bilder av hustrun Désirée och sonen Oscar – valdes han enhälligt till svensk tronföljare i Örebro i augusti 1810 och adopterades under namnet Karl Johan.
En ny nordisk ordning
Som kronprins och de facto regent lade Karl Johan genast om Sveriges utrikespolitik. Istället för att drömma om en omöjlig revansch mot Ryssland för att återta Finland, formulerade han "1812 års politik". Med strategisk kyla allierade han sig med tsar Alexander av Ryssland mot sin forna chef Napoleon. Målet var att i gengäld för svenskt deltagande i kampen mot den franske kejsaren erövra Norge från Danmark. Som överbefälhavare för den norra allierade armén bidrog Karl Johan till segern i det enorma slaget vid Leipzig 1813, varpå han snabbt marscherade norrut. Genom freden i Kiel 1814 och ett kort, närmast oblodigt fälttåg in i Norge samma sommar, tvingades fram en svensk-norsk personalunion. Det urgamla hotet från väster var därmed avlägsnat, och Karl Johan framstod som Europas beundrade strateg och Nordens fredsskapare.
Beskyddaren i stormigt politiskt vatten
När Karl XIV Johan formellt besteg tronen 1818 åtnjöt han en enorm auktoritet. Medaljens åtsida tilltalar honom vördnadsfullt som "Protector" (Beskyddare). Karl Johans egna kulturella och vetenskapliga intressen var visserligen måttliga och präglade av hans militära bakgrund, men han förstod till fullo värdet av att stödja rikets intellektuella institutioner. Som Uppsala universitets kansler gjorde han bland annat en betydande insats genom att personligen inköpa och donera den värdefulla Nordinska handskriftssamlingen till biblioteket Carolina Rediviva. Han uppmuntrade även infrastrukturprojekt som Göta kanal och jordbrukets utveckling.
Ironiskt nog sammanföll Vetenskapsakademiens 100-årsjubileum 1839 med den absolut blåsigaste perioden i Karl XIV Johans inrikespolitiska liv. Kungen, som var fostrad i militär disciplin och helst ville befalla från sitt "sängkammarregemente" med gunstlingen Magnus Brahe vid sin sida, hade oerhört svårt för opposition och pressfrihet. Den borgerliga liberalismen hade växt sig stark under 1830-talet med Lars Johan Hiertas Aftonbladet i spetsen. År 1839 – samma år som denna fridfulla jubileumsmedalj präglades – hade oppositionen slutit sig samman i den omtalade "Koalitionen", vars uttalade syfte var att framtvinga kungens abdikation och fälla hans regering.
Trots riksrättsåtal mot statsråd och hätska tidningskampanjer red den åldrade kungen ut stormen. Han försvarade stenhårt landets valuta genom egna växelaffärer, stundtals finansierade av sin privata "Guadeloupefond", och vägrade ge vika för rabulisterna på gatorna. Oppositionen sköt till sist över målet, och under kungens sista år svängde opinionen tillbaka i en våg av vördnad och respekt för den monark som skänkt landet fred och stabilitet.
Frånsidans mästerliga allegori – den gamle mannen som vårdar trädet som sträcker sina ymniga grenar mot himlen – är därför inte bara en bild av Vetenskapsakademien. Den kan lika väl ses som en spegling av Karl XIV Johan själv: en åldrad, handlingskraftig monark som under sin tid på tronen planterade och skyddade de träd under vars skugga det moderna och fredliga Sverige sedan kunde fortsätta att växa.