Karl (XIV) Johan som kronprins - Brakteatpräglad minnespenning av Carl Enhörning 1813 - Mycket sällsynt

Karl (XIV) Johan som kronprins - Brakteatpräglad minnespenning av Carl Enhörning 1813 - Mycket sällsynt
Silver. SKM 138c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024). Hildebrand 109. 22 x 19 mm. 0,87 g. Ett underbart orört guldförgyllt exemplar med originalpatina

Åtsida
Kronprins Karl Johans högervända bröstbild. I omskriften: "CARL JOHAN SVERIGES KRON-PRINS"

Frånsida
Inkus, med rester av rött lacksigill

Krisen, Mordet och Löjtnantens Osannolika Värvning
År 1810 var ett av de mest omvälvande åren i Sveriges historia. Landet stod på ruinens brant – förödmjukat efter förlusten av Finland 1809, styrt av den åldrade och barnlöse kung Karl XIII, och i desperat behov av en stark och kapabel tronarvinge.

Valet hade fallit på den danske prinsen Christian August, som under namnet Karl August snabbt blivit oerhört populär. Hoppet om en stabil framtid tändes, men släcktes lika fort. Under en militärövning på Kvidinge hed i Skåne föll kronprinsen plötsligt av sin häst och dog. Dödsfallet var med största sannolikhet ett slaganfall, men i det uppskruvade politiska klimatet exploderade ryktena omedelbart: Karl August hade blivit förgiftad!

Misstankarna riktades, utan några som helst bevis, mot de så kallade "gustavianerna" – adelsmän som varit lojala mot den avsatte kung Gustav IV Adolf. Den främste av dessa var riksmarskalken greve Axel von Fersen, internationellt ryktbar för sin nära relation med Frankrikes avrättade drottning, Marie Antoinette. När Karl Augusts liktåg nådde Stockholm den 20 juni 1810, kokade staden av hat och paranoia. En uppretad folkmassa drog von Fersen ur hans vagn i Gamla Stan och lynchade honom till döds på öppen gata i ett av de mörkaste ögonblicken i huvudstadens historia.

I detta kaos behövde Sverige en ny tronföljare, och det snabbt. En riksdag sammankallades i Örebro, och en svensk delegation skickades till Paris för att sondera terrängen med kejsar Napoleon. Med i sällskapet fanns en ung och obetydlig löjtnant vid namn Baron Carl Otto Mörner. Medan den officiella delegationen förde artiga samtal, hade Mörner helt andra planer. På eget bevåg, driven av en patriots övertygelse att Sverige behövde en "sabel" – en erfaren militär – för att återta Finland och säkra landets framtid, tog han ett hisnande initiativ.

Mörners blick hade fastnat på en av Napoleons mest lysande, men också mest självrådiga, marskalkar: Jean Baptiste Bernadotte. Född som son till en enkel advokat i södra Frankrike, hade Bernadotte gjort en kometkarriär i den franska revolutionsarmén. Han var en karismatisk fältherre, en skicklig administratör och furste av Pontecorvo. Hans relation till Napoleon var komplicerad; han var en rival, men också en av kejsarens mest respekterade marskalkar. Genom sitt äktenskap med Désirée Clary, Napoleons tidigare fästmö, var han dessutom ingift i kejsarfamiljen.

Fullständigt ignorerande sina order, sökte den unge svenske löjtnanten Mörner upp den mäktige franske marskalken. Till Bernadottes fullkomliga förvåning erbjöd Mörner honom, rakt på sak, att bli Sveriges kronprins.

Idén var så absurd att Bernadotte först trodde det var en provokation. Men när Mörners glödande allvar stod klart, tändes en gnista. Hemma i Sverige blev Mörner först satt i arrest för sin subversiva kupp, men idén hade slagit rot. En fransk marskalk, respekterad av Napoleon, militäriskt erfaren och med en ung son som kunde säkra arvslinjen, framstod plötsligt som den perfekta lösningen. Den 21 augusti 1810 valdes Jean Baptiste Bernadotte formellt till Sveriges kronprins. Han antog namnet Karl Johan och grundade den dynasti som sitter på Sveriges tron än idag – allt tack vare en plötslig död, ett brutalt mord och en ung löjtnants ofattbart djärva infall.