Karl XV:s död i Malmö den 18 september 1872 av Lea Ahlborn - Ett underbart ocirkulerat exemplar - En folkung kliver av scenen
Karl XV:s död i Malmö den 18 september 1872
Ett underbart ocirkulerat exemplar, i det närmaste helt orört med full sammetsglänsande präglingsglans. Brons, 35.31 g, 45 mm, kvalitet 01/0. Graverad av Lea Ahlborn. Referenser: SKM 29c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 25, Brita Olsén sid 201.
Åtsida
Konungens högervända och lagerkrönta bröstbild. Karl XV avbildas i en klassicerande, avskalad profil utan uniform. Längs medaljens ytterkant löper omskriften: "CARL XV SVERIGES OCH NORGES KONUNG.". Omedelbart under halsavskärningen återfinns gravörens signatur: "LEA AHLBORN F.".
Frånsida
Ett stämningsfullt och allegoriskt sorgemotiv. En kvinnogestalt i antik, draperad dräkt – representerande Sverige (Svea) – sitter på trappstegen vid foten av ett gravmonument. Vid hennes fötter lutar en oval sköld prydd med tre kronor. Med en griffel i handen skriver hon på en stor tavla: "DEN / 18 SEPT / 1872". Ovanpå det massiva gravkoret står en klassisk urna, och allra överst i fältet strålar en stjärna vars ljus faller ner över monumentet. Längs den övre kanten löper omskriften: "FREDSÄLL FOLKKÄR".
En folkung kliver av scenen
Han kallades "Kron-Kalle" i folkmun och var en av de mest folkkära och färgstarka monarker som någonsin bestigit den svenska tronen. När Karl XV andades ut på residenset i Malmö den 18 september 1872 innebar det slutet på en era präglad av kulturell blomstring, storslagna (om än brutna) utrikespolitiska drömmar och banbrytande inrikespolitiska reformer.
Hans regeringsperiod varade från 1859 till 1872, en kort men intensiv epok. Karl XV var en paradoxal figur – en slösaktig livsnjutare och kvinnotjusare som samtidigt var djupt passionerad av konst och litteratur. Han målade själv framgångsrikt landskap, umgicks tätt med tidens stora konstnärer och lade, genom sitt testamente, grunden till Nationalmuseums skandinaviska konstavdelning. Under sin levnad blev han en symbol för den framväxande nationella romantiken, och hans vana att oombedd agera "poliskonstapel" vid eldsvådor i Stockholm skapade legender om kungens direkta och burdusa kontakt med sitt folk.
Politiken och reformernas decennium
Politiskt kännetecknades hans regeringstid av ett intensivt reformarbete. Medan Karl XV hyste storslagna drömmar om ett enat Skandinavien med sig själv som en ledande krigarkung, hölls hans politiska makt ambitioner strama av hans liberala statsråd, främst Louis De Geer. Den skandinaviska drömmen dog på slagfälten i det dansk-tyska kriget 1864, då Sverige inte kom till Danmarks undsättning.
På hemmaplan skapades dock det moderna Sverige. Under hans styre röstades den gamla ståndsriksdagen bort 1865 och ersattes av en tvåkammarriksdag, en seger för den politiska moderniseringen. Dessutom var det under Karl XV som landets infrastruktur, i synnerhet järnvägsnätet, exploderade och lade spåren för industrialismen.
Slutet i Malmö 1872
Men bakom den ståtliga och uniformsklädda fasaden dolde sig en sjuk man. Redan 1869, vid 43 års ålder, hade han blivit diagnostiserad med obotlig tuberkulos. Sorgen över att hans hustru, drottning Lovisa, avled våren 1871 accelererade hans fysiska förfall.
Sommaren 1872 hade läkarna, som ett sista desperat drag, rekommenderat de varma källorna i Aachen. Resan blev ett långt lidande. När kungen återvände via båt till Malmö i september 1872 var han en skugga av den "Kron-Kalle" som folket kände; askgrå i ansiktet, flämtande och tärd. Folkmassan som samlats på kajen tystnade av chocken när de såg sin kung. Samma kväll, vid niotiden, avled Karl XV omgiven av sin närmaste krets på Malmö residens.
Denna storslagna bronsmedalj, mästerligt graverad av Lea Ahlborn, fångar det nattsvarta slutet för en älskad, om än imperfekt, kung. Den allegoriska frånsidan, där Svea gråtande håller hans döende huvud medan Norge ser på, speglar den genuina sorg som drog över de Förenade Konungarikena. Medaljen är ett monument över mannen som kanske inte fick dö den krigardöd han drömt om, men som lämnade efter sig ett moderniserat och kulturellt berikat Sverige.
Ett underbart ocirkulerat exemplar, i det närmaste helt orört med full sammetsglänsande präglingsglans. Brons, 35.31 g, 45 mm, kvalitet 01/0. Graverad av Lea Ahlborn. Referenser: SKM 29c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 25, Brita Olsén sid 201.
Åtsida
Konungens högervända och lagerkrönta bröstbild. Karl XV avbildas i en klassicerande, avskalad profil utan uniform. Längs medaljens ytterkant löper omskriften: "CARL XV SVERIGES OCH NORGES KONUNG.". Omedelbart under halsavskärningen återfinns gravörens signatur: "LEA AHLBORN F.".
Frånsida
Ett stämningsfullt och allegoriskt sorgemotiv. En kvinnogestalt i antik, draperad dräkt – representerande Sverige (Svea) – sitter på trappstegen vid foten av ett gravmonument. Vid hennes fötter lutar en oval sköld prydd med tre kronor. Med en griffel i handen skriver hon på en stor tavla: "DEN / 18 SEPT / 1872". Ovanpå det massiva gravkoret står en klassisk urna, och allra överst i fältet strålar en stjärna vars ljus faller ner över monumentet. Längs den övre kanten löper omskriften: "FREDSÄLL FOLKKÄR".
En folkung kliver av scenen
Han kallades "Kron-Kalle" i folkmun och var en av de mest folkkära och färgstarka monarker som någonsin bestigit den svenska tronen. När Karl XV andades ut på residenset i Malmö den 18 september 1872 innebar det slutet på en era präglad av kulturell blomstring, storslagna (om än brutna) utrikespolitiska drömmar och banbrytande inrikespolitiska reformer.
Hans regeringsperiod varade från 1859 till 1872, en kort men intensiv epok. Karl XV var en paradoxal figur – en slösaktig livsnjutare och kvinnotjusare som samtidigt var djupt passionerad av konst och litteratur. Han målade själv framgångsrikt landskap, umgicks tätt med tidens stora konstnärer och lade, genom sitt testamente, grunden till Nationalmuseums skandinaviska konstavdelning. Under sin levnad blev han en symbol för den framväxande nationella romantiken, och hans vana att oombedd agera "poliskonstapel" vid eldsvådor i Stockholm skapade legender om kungens direkta och burdusa kontakt med sitt folk.
Politiken och reformernas decennium
Politiskt kännetecknades hans regeringstid av ett intensivt reformarbete. Medan Karl XV hyste storslagna drömmar om ett enat Skandinavien med sig själv som en ledande krigarkung, hölls hans politiska makt ambitioner strama av hans liberala statsråd, främst Louis De Geer. Den skandinaviska drömmen dog på slagfälten i det dansk-tyska kriget 1864, då Sverige inte kom till Danmarks undsättning.
På hemmaplan skapades dock det moderna Sverige. Under hans styre röstades den gamla ståndsriksdagen bort 1865 och ersattes av en tvåkammarriksdag, en seger för den politiska moderniseringen. Dessutom var det under Karl XV som landets infrastruktur, i synnerhet järnvägsnätet, exploderade och lade spåren för industrialismen.
Slutet i Malmö 1872
Men bakom den ståtliga och uniformsklädda fasaden dolde sig en sjuk man. Redan 1869, vid 43 års ålder, hade han blivit diagnostiserad med obotlig tuberkulos. Sorgen över att hans hustru, drottning Lovisa, avled våren 1871 accelererade hans fysiska förfall.
Sommaren 1872 hade läkarna, som ett sista desperat drag, rekommenderat de varma källorna i Aachen. Resan blev ett långt lidande. När kungen återvände via båt till Malmö i september 1872 var han en skugga av den "Kron-Kalle" som folket kände; askgrå i ansiktet, flämtande och tärd. Folkmassan som samlats på kajen tystnade av chocken när de såg sin kung. Samma kväll, vid niotiden, avled Karl XV omgiven av sin närmaste krets på Malmö residens.
Denna storslagna bronsmedalj, mästerligt graverad av Lea Ahlborn, fångar det nattsvarta slutet för en älskad, om än imperfekt, kung. Den allegoriska frånsidan, där Svea gråtande håller hans döende huvud medan Norge ser på, speglar den genuina sorg som drog över de Förenade Konungarikena. Medaljen är ett monument över mannen som kanske inte fick dö den krigardöd han drömt om, men som lämnade efter sig ett moderniserat och kulturellt berikat Sverige.