Klara Johanson (1875-1948) - litteraturkritikern och essäist av Gunvor Svensson Lundkvist för Svenska akademien 1983

Klara Johanson (1875-1948) av Gunvor Svensson Lundkvist för Svenska akademien 1983
Silver, 46.28g, 45mm, Bo Svensén, sid 396, kvalitet 01/0

Åtsida
Ett grovhugget porträtt i profil av litteraturkritikern och essäisten Klara Johanson, vänd åt vänster. Hon avbildas med sina karakteristiska runda glasögon och kort lockigt hår.. Framför bilden hennes levnadsår: "1875 1948” och till höger konstnären Gunvor Svensson Lundkvists initialer: "G SL”.

Frånsida
En ung kvinna med flätor sedd bakifrån. Hon står framför Norreport i författarens hemstad och blickar in genom den mörka, valvformade portöppningen flankerad av träd eller buskage. Längs den övre kanten löper det latinska mottot: ”DOCTRINAE ELEGANTIA ET LEPOS” som kan översättas till: ”Lärdomens elegans och behag” (eller ”Lärdomens elegans och kvickhet”). Längs den nedre kanten löper hennes namn: ”KLARA JOHANSON”.

Skräddardottern som blev litteraturens skarpslipade lins
När Klara Johanson föddes i Halmstad den 6 oktober 1875, dotter till en skräddare och hans hustru på Storgatan 41, kunde nog få ana att hon skulle bli en av sin tids skarpaste pennor. Hon var en intellektuell pionjär, en känslig estet och en kvinna som levde sitt liv på tvärs mot tidens konventioner. 

Banbrytaren från Halmstad
Klaras begåvning visade sig tidigt. År 1894 skrev hon historia som den första kvinnan någonsin att ta mogenhetsexamen i Halmstad. Vägen bar därefter av till Uppsala universitet. I den akademiska världen blommade hon ut, inte bara genom sin filosofie kandidatexamen 1897, utan som en centralfigur i studentlivet. På Göteborgs nation var hon en drivande kraft och författade studentspex, däribland succén Så fruktas en argbigga. Det var också i Uppsala, inom Kvinnliga studentföreningen, som hon mötte Lydia Wahlström. De inledde en kärleksrelation, och även om förhållandet inte varade livet ut, övergick det i en djup vänskap som kom att betyda mycket för Klara genom åren. Studentårens upptåg och Halmstadsminnen förevigade hon senare i boken Oskuld och arsenik (1901) under den manliga pseudonymen Huck Leber.

Kritikern och den kontroversiella utgivaren
Efter en kort sejour på Krigsarkivet klev Klara Johanson in i pressens värld vid sekelskiftet. Hon blev redaktionssekreterare på Fredrika-Bremer-förbundets tidning Dagny och verkade samtidigt som litteraturkritiker och krönikör på Stockholms Dagblad fram till 1912. Hon hade ett absolut gehör för kvalitet och det annorlunda. Hon hyllade Goethe (vars Werther hon såg som "romanernas roman"), Kierkegaard och Emily Dickinson, och hon var tidig med att bevaka nordamerikansk litteratur. Men Klara var inte bara en finlitterär betraktare. År 1907 orsakade hon en pressdebatt när hon gav ut Den undre världen: en livshistoria – en dagbok skriven av en nyligen avliden prostituerad. Äktheten har diskuterats, men utgivningen visade på Klaras oräddhet för samhällets skuggsidor.

Ett modernt familjeliv
Klara Johansons privatliv var lika okonventionellt som det var kärleksfullt. 1912 flyttade hon ihop med Ellen Kleman, redaktör för Dagny, i en lägenhet på Valhallavägen i Stockholm. Det var början på en livslång samvaro. I hushållet ingick även Ellens syster Anna Kleman under många år. Tillsammans utförde Klara och Ellen en stor kulturgärning genom att mellan 1915 och 1920 ge ut Fredrika Bremers brev i fyra band. Under 1920-talet komplicerades – och berikades – bilden när Klara inledde en relation med skulptören Sigrid Fridman. Detta skedde utan att samboendet med Ellen Kleman upphörde, en arrangemang som vittnar om en stor öppenhet. Klara blev en hängiven försvarare av Fridmans konst i offentliga debatter, och den sista bok hon gav ut under sin livstid var just ett porträtt av skulptrisen.

Lärdomens elegans och det svåra slutet
Klaras egna essäsamlingar, som Det speglade livet och Det rika stärbhuset, pryddes alltid av Norre Port på omslaget. För henne var denna stadsport den enda sanna symbolen för hennes älskade hemstad. Slutet av hennes liv präglades dock av förlust. När livskamraten Ellen Kleman gick bort 1943 tvingades Klara lämna deras gemensamma hem på Kungsholmen. Hon förlorade delar av deras gemensamma bibliotek och levde med knappa ekonomiska resurser. Tack vare Blomsterfonden fick hon en mindre lägenhet i Vasastan, där hon levde fram till sin död den 8 oktober 1948.

Arvet efter Klara
Klara Johanson vilar idag på Solna kyrkogård, men hennes minne lever starkast i Halmstad. Där har hon gett namn åt både en gata och Klaragymnasiet. På stadsbiblioteket vakar hon som bronsstaty i Klarasalen. Kanske är ändå det finaste monumentet det som finns på Storgatan: en stol och en lampa. Stolen är uppvärmd året om – en värmande påminnelse om en av Sveriges mest lysande litterära begåvningar.