Konung Karl XI rider Eriksgata 1673 - Exceptionellt sällsynt - XR - Arvid Karlsteen - Det enda noterade i privat ägo!

Konung Karl XI rider Eriksgata 1673 - Exceptionellt sällsynt - XR - Arvid Karlsteen
Ett exceptionellt sällsynt (XR) exemplar av en historiskt betydelsefull medalj. Denna variant, där konungens byst är draperad med mantel, präglades med en ny åtsidestamp 1696 sedan den ursprungliga stampen (som visade konungen i harnesk) hade brustit. Medaljen är av yttersta raritet; veterligen existerar endast två kända exemplar i privat ägo. Förutom ett silverexemplar som tidigare ingick i Sven Svenssons samling är detta utbjudna tennexemplar det enda kända. Det saknades i de omfattande storsamlingarna tillhörande friherre Bonde och Sune Eberhard Crona, och i inventeringen för Sveriges kungliga medaljer (2024) har inga andra försäljningar av tennexemplar noterats sedan slutet av 1800-talet. Tenn, 37,69 g, 51,64 mm. Kvalitet 1+/01+. Graverad av Arvid Karlsteen. Referenser: SKM 50b (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 38a (1874/1875), Stenström 98 (29) (1944).

Åtsida
Karl XI:s högervända bröstbild. Han är avbildad barhuvad med fylligt, lockigt hår och bär en rikt draperad mantel. I omskriften längs kanten löper texten: "CAROLVS XI, D G REX SVECIAE" (Karl XI, med Guds nåde Sveriges konung). Under bröstbilden återfinns gravören Arvid Karlsteens signatur.

Frånsida
Motivet framställer konungen till häst, i färd med att rida sin eriksgata. Han bär fälttecken och en mantel som fladdrar i vinden bakom honom. Omskriften lyder: "LVSTRATIS FINIBVS", vilket översätts till "Sedan landet genomrests". Längst ned i avskärningen anges årtalet "1673".

Institutionen eriksgata och Karl XI:s resa
Eriksgatan utgör en av de mest centrala och mytomspunna institutionerna i svensk statsrättslig historia. Begreppet härleds sannolikt från namnet Erik i dess ursprungliga appellativa betydelse som "ensam härskare", kombinerat med "gata" i meningen resa eller färd. En mer folklig, om än etymologiskt osäker, tolkning är att det rör sig om en språklig förvanskning av frasen "att rida riket kring". Traditionens exakta ålder förlorar sig i förhistoriskt dunkel, men den omnämns i skrift redan av den danske hävdatecknaren Saxo Grammaticus omkring år 1200. Den första säkert dokumenterade eriksgatan genomfördes av Magnus Eriksson år 1335, men redan den äldre Västgötalagens kungalängd från 1280-talet beskriver hur kungen var tvungen att företa denna resa. Syftet under medeltiden var strikt politiskt och juridiskt: eftersom kungavalet traditionellt ägde rum vid Mora stenar i Uppland, och därmed var förbehållet upplänningar och svear, var den nyvalde monarken tvungen att rida genom riket för att legitimera sitt anspråk och bekräftas av landskapens lagmän, i synnerhet bland götarna i Öster- och Västergötland.

Den traditionella rutten var noga fastslagen och reds alltid medsols. Den utgick från valplatsen i Uppland och fortsatte söderut genom Södermanland, över de djupa skogarna i Kolmården ner i Östergötland. Därefter passerades den fruktade skogen Holaveden mot Vätterns östra strand, förbi Uppgränna och ner till Junabäcken vid Jönköping. Därifrån vände resan norrut mellan Vänern och Vättern genom Västergötland, vidare genom Närke och Västmanland för att slutligen återvända till Uppland. I Upplandslagen från 1296 fastslogs i kungabalken att kungen, efter att ha dömts till kung i Uppsala, i tur och ordning skulle bekräftas av de övriga landskapens ting.

Magnus Erikssons landslag från 1350-talet kodifierade därefter exakt hur resan skulle gå till och hur säkerheten skulle garanteras. Vid varje landskapsgräns var kungen tvungen att mötas av landskapets män som överlämnade gisslan och gav lejd. Detta var av yttersta vikt, dels för att skydda kungen under resan, dels för att bekräfta hans identitet i en tid då gemene man inte visste hur monarken såg ut. Att åsidosätta dessa rigorösa säkerhetsåtgärder var förenat med livsfara. Ett beryktat exempel är kung Ragnvald Knaphövde, som vintern 1125–1126 red sin eriksgata men underlät att utväxla gisslan när han red in i Västergötland. Västgötarna uppfattade detta som ett oförlåtligt förakt för deras lagar och ställning, vilket resulterade i att kungen slogs ihjäl i trakten av Karleby. Händelsen illustrerar tydligt hur maktbalansen mellan den centrala kungamakten och de autonoma landskapen upprätthölls genom eriksgatans strikta protokoll.

I och med att Gustav Vasa införde arvkungadömet sattes eriksgatans ursprungliga valpolitiska funktion ur spel. Då kungen inte längre behövde väljas och bekräftas av tingen för att äga formell legitimitet, blev resan ur ett konstitutionellt perspektiv överflödig. Kungarna var dock alltjämt lagskyldiga att genomföra resan. Den siste monark som red eriksgatan i enlighet med den gamla medeltida lagstiftningen var Karl IX år 1609. Därefter övergick traditionen till att bli en mer symbolisk rundresa, syftande till att kungen skulle inspektera sitt rike, visa upp sig för undersåtarna och knyta band med den lokala administrationen. Även i modern tid har begreppet levt kvar och använts för de riksomfattande rundresor som bland andra Gustaf VI Adolf och Carl XVI Gustaf har genomfört.

Det är i denna senare, inspekterande kontext man måste förstå Karl XI:s eriksgata år 1673. Kungen hade formellt tillträtt regeringen som myndig i december 1672 efter en tolv år lång förmyndartid under ledning av änkedrottning Hedvig Eleonora. Det svenska stormaktsväldet var vidsträckt men byråkratiskt tungrott, och den unge monarken kände ett trängande behov av att själv bekanta sig med riket, inspektera militären och manifestera sin nyligen vunna auktoritet ute i provinserna. Resan 1673 blev ett konkret sätt för Karl XI att frigöra sig från förmyndarregeringens skugga och etablera sig som en närvarande och handlingskraftig härskare. Den ståtliga medaljen som ihågkommer denna händelse bär dock på sin egen unika historia. Originalstampen, som graverades av Arvid Karlsteen och visade kungen i harnesk, brast under produktionen. Först år 1696 framställde Karlsteen den nya åtsidestampen med kungen draperad i mantel, vilket förklarar varför detta sällsynta tennavslag bär prägeln av en mognare karolinsk formgivning trots att händelsen ägde rum i kungens ungdom. Tillsammans med frånsidans latinska konstaterande att landet framgångsrikt hade genomrests, utgör medaljen ett magnifikt tidsdokument över en uråldrig svensk statsritual anpassad för stormaktstidens envälde.

x