Konungaparets återkomst från Tyskland den 7 februari 1805 av Carl Enhörning - Vackert och mycket sällsynt exemplar - RR

Konungaparets återkomst från Tyskland den 7 februari 1805 av Carl Enhörning - Vackert och mycket sällsynt exemplar - RR
Tenn, 68.83g, 62mm, SKM 31c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 28, kvalitet 01. Denna synnerligen vackra och stora medalj är graverad av Carl Enhörning och ursprungligen präglad på uppdrag av Grosshandels Societeten.

Åtsida
Konungaparets högervända bröstbilder, under bilden gravörens namn: "ENHÖRNING•". I omskriften: "GUSTAVUS IV ADOLPHUS FREDRICA D•WILH•REX ET REGINA•SVECIAE" (Gustav IV Adolf och Fredrika Dorotea Vilhelmina, Sveriges konung och drottning)


Frånsida
En stående kvinnogestalt, identifierad som Glädjen (Laetitia). Hon bär en krans av rosor på huvudet, ett klassiskt attribut för fest och lycka. I sin högra hand håller hon en myrtenkvist, en växt förknippad med fred, äktenskaplig lycka och välgång. I vänster hand bär hon Merkuriestaven (caduceus), handelns och fredens symbol, knuten till guden Merkurius som skyddade köpmän och resande. I omskriften: "AUGUSTIS IN PATRIAM REDUCIBUS" (När de upphöjda (det kungliga paret) återvänder till fäderneslandet) och i avskärningen på fyra rader: "LAETITIA MERCATORUM / MAGNARIORUM / STOCKHOLM• MDCCCV•" (De stora köpmännens glädje / Stockholm / 1805). På avskärningslinjen gravörens initial: "E".

Om medaljens sällsynthet
Vid författandet av Sveriges kungliga medaljer genomförde jag en omfattande inventering av auktionsförsäljningar från slutet av 1800-talet och framåt. I denna inventering har jag endast noterat tre försäljningar, inklusive det här erbjudna exemplaret.

Den ödesdigra resan och hatet mot Napoleon
Den ett och ett halvt år långa vistelsen i Tyskland var långt ifrån enbart en familjesemester. Den var djupt politisk och driven av kungens personlighet. Gustav IV Adolf var en principfast och djupt religiös man, närmast en mystiker, som såg den franska revolutionen och Napoleon Bonaparte som Antikrist och ett hot mot hela den gudagivna ordningen i Europa. Hans hat var inte bara politiskt, utan personligt och ideologiskt. Under sin tid i drottningens hemland Baden, som låg i frontlinjen mot Frankrike, stärktes hans övertygelse. Han ägnade sig åt en intensiv, men för Sverige farlig, diplomatisk aktivitet för att bygga en koalition mot Napoleon. Kungen såg sig själv som den som skulle leda kampen för den gamla ordningens bevarande. Detta var en fullständigt orealistisk syn på Sveriges militära och ekonomiska styrka i jämförelse med Napoleons Frankrike. Hans agerande, som av samtiden sågs som envist och verklighetsfrånvänt, drog in Sverige i den Tredje koalitionen mot Frankrike 1805. Detta var inledningen på en utrikespolitisk katastrof.

En farofylld hemresa och ett dämpat mottagande
Hemresan blev en dramatisk och farofylld prövning. Efter ett och ett halvt års frånvaro återvände kungaparet tillsammans med prinsessan Sophia Vilhelmina den 23 november till Stralsund i Svenska Pommern och gick ombord på kronojakten Amadis. Avresan fördröjdes dock av motvind till den 30 november. När de den 2 december närmade sig svenska kusten måste de på grund av dåliga förhållanden med storm och is återvända till Barhöft. Där blev de i en fiskarebåt med fara för livet landsatta, och tog sig vidare tillbaka till Stralsund, där de tvingades stanna kvar ända till den 7 januari 1805. Först då kunde de påbörja den långa landvägen hem.

Kungens önskan att undvika ett festligt mottagande i Stockholm kan tolkas på flera sätt. Det kan ha varit ett uttryck för ödmjukhet, men mer troligt var det en medvetenhet om det allvarliga läget. Rikets finanser var ansträngda och det politiska klimatet spänt. Ett storslaget firande hade kunnat uppfattas som tondövt.

Stockholms borgerskaps och magistratens beslut att istället donera en stor summa pengar till en arbetsinrättning var ett genialt drag. Det var en gest som både hedrade kungen och samtidigt adresserade ett av tidens stora sociala problem: fattigdom och arbetslöshet. Det visade på en borgerlig pragmatism och samhällsnytta som stod i kontrast till kungens mer ideologiska och mindre verklighetsförankrade världsbild.

En medalj präglad av ett hopp som grusades
Medaljen från 1805 är en ögonblicksbild av ett Sverige som står på randen till en av sina största nationella katastrofer. Stockholms köpmän firade kungaparets säkra återkomst och hoppades på fred och blomstrande handel. Kungen själv återvände, inte med fred, utan med en fast beslutsamhet att kasta in Sverige i kriget mot Napoleon.

De politiska förvecklingar som resan till Tyskland orsakat skulle få fruktansvärda konsekvenser. Kriget mot Frankrike ledde till att Ryssland, då allierat med Napoleon, anföll Sverige 1808. Resultatet blev det Finska kriget 1808–1809, där Sverige förlorade Finland. Denna förlust, som sågs som ett direkt resultat av kungens oförmåga att leda landet, ledde till en statskupp i mars 1809. Gustav IV Adolf avsattes och tvingades i livslång landsflykt.

Därför är denna medalj så fascinerande. Den representerar den sista stunden av hopp innan allt gick fel. "Grosshandlarnas glädje" skulle snart förbytas i nationell förtvivlan, och den kung de välkomnade hem skulle bara fyra år senare förlora sin krona. Medaljen är ett gripande vittnesbörd om hur snabbt historiens vindar kan vända.