Kristina av Sverige (1626–1689) för det egna hovet i Rom ca 1685 - XR - Enda kända exemplaret
Kristina av Sverige (1626–1689) för det egna hovet i Rom ca 1685
Brons, 43.41g, 61mm. Kvalitet 1+/01. Ensidig gjuten så kallad Skålla efter Giovanni Battista Guglielmadas modell med drottningens vänstervända bild. Alla präglade medaljer av det här slaget har drottningens bild vänd åt höger. Medaljen saknas i både Kungliga Myntkabinettets och Uppsala Universitets Myntkabinetts samlingar. Den är heller inte beskriven i de stora standardreferensverken av Bror Emil Hildebrand (Kungliga Medaljer 1874/1875) eller i de Bild och Bargello (Drottning Kristinas medaljer). Medaljen är sålunda extremt sällsynt och i ögonblicket är detta exemplar det enda jag har kännedom om i privata och offentliga samlingar. Referenser: SKM 223 (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024). XR. Hildebrand–, de Bild–, Bargello–, KMK–, UUM–.
Vänstervänd bröstbild av drottning Kristina i hög relief, framställd under hennes senare år i Rom. Drottningen är avbildad med en karaktäristisk örnnäsa och ett intensivt uttryck, klädd i en klassiskt inspirerad drapering som fästs vid axeln med ett rikt smyckat spänne. Hennes frisyr är intrikat upplagd i täta lockar prydda med pärlor, vilket ger ett majestätiskt men samtidigt personligt intryck av den åldrade monarken. Omskriften lyder "REGINA CHRISTINA", vilket utläses som Regina Christina och översätts till "Drottning Kristina".
Minerva i exil: Kristinas romerska apoteos
Drottning Kristinas liv var en ständig kamp mot konventioner, en intellektuell odyssé som förde henne från den kalla nordiska stormaktsmiljön till den barocka glansen i påvarnas Rom. Medaljen, gjuten omkring 1685, fångar henne inte som den unga regerande drottningen i Stockholm, utan som den mogna suveränen i Palazzo Riario – en kvinna som offrat en krona för att vinna sin personliga och religiösa frihet. Porträttets högresta relief och vänstervända profil bryter mot den gängse numismatiska traditionen, precis som Kristina själv bröt mot 1600-talets alla förväntningar på sitt kön och sin börd.
Från kronan till korset
När Kristina abdikerade 1654 och konverterade till katolicismen skakade hon Europa i dess fundament. För samtiden var det ofattbart att en dotter till "snökonungen" (Der Schneekönig) Gustav II Adolf, protestantismens främsta försvarare, skulle omfamna den romerska läran. Men för Kristina var detta kulmen på ett långt inre sökande, guidat av korrespondens med tänkare som René Descartes. Hon såg sin tronavsägelse som en heroisk handling; hon valde att vara trogen sin övertygelse snarare än att regera som en hycklare. Denna medalj, framställd under hennes sista decennium, visar en kvinna som trots förlusten av politisk makt i Sverige, behållit sin suveräna värdighet. Titeln "REGINA" i omskriften är ingen tom klyscha; genom abdikationsakten behöll hon rätten till sin titel och sin domsrätt, något som tragiskt manifesterades i avrättningen av Monaldesco i Fontainebleau.
Il Seicento di Christina: Kulturens drottning
I Rom blev Kristina en centralgestalt i det som ibland kallats il seicento di Christina. Hennes residens, Palazzo Riario, förvandlades till ett av Europas främsta kulturcentrum. Här samlades tidens stora vetenskapsmän, musiker och konstnärer. Medaljens konstnär, Giovanni Battista Guglielmada, var en del av den konstnärliga elit som omgav drottningen. Att hon valde att låta avbilda sig i en så pass kraftfull och nästan maskulin relief speglar hennes livslånga strävan efter det intellektuella och heroiska – de ideal hon skolats i av Axel Oxenstierna men som hon senare omformade i en romersk kontext. Hon var inte bara en mecenat utan en aktiv deltagare i skapandet av sin egen myt, där hennes mynt- och medaljsamling spelade en avgörande roll som en lins genom vilken hon betraktade historien.
En ensam suverän i barockens mitt
Medaljens sällsynthet och dess unika form som en ensidig skålla understryker Kristinas särställning. Den saknas i de stora institutionella samlingarna, vilket speglar hennes liv i exil – en existens som var både offentlig och djupt privat. Som en "Minerva från Nord" kämpade hon mot ekonomiska bekymmer och politiska intriger, men hon förblev en kraft att räkna med i Roms kulturliv fram till sin död 1689. När hon begravdes i S:t Peterskyrkan, en ära som förunnats ytterst få kvinnor, var det ett erkännande av hennes betydelse för den katolska kyrkan och den europeiska kulturen.
Arvet i metall
Denna medalj bevarar bilden av en kvinna som vägrade låta sig definieras av andra. I hennes blick, fångad i brons, anas den "extraordinarie ståteliga begåvning" som Gabriel Oxenstierna noterade redan när hon var sju år gammal. Kristina av Sverige förblir en av historiens mest fascinerande gestalter – en drottning utan land, men med ett intellektuellt rike som sträckte sig långt bortom gränserna för det rike hon en gång lämnade bakom sig. Medaljen står som ett tyst vittne till hennes sista triumf: att bli ihågkommen som den suveräna individ hon alltid strävade efter att vara.
x