Kristina - Drottningens lysande och makalösa snillegåvor av Giovanni Hamerani 1675 - Extremt sällsynt - RR - Ex. Bonde

Kristina – Drottningens lysande och makalösa snillegåvor av Giovanni Hamerani, 1675 – Extremt sällsynt – RR
Ett ocirkulerat praktexemplar med frostad relief och underbar full präglingsglans samt vackert guldskimmer längs de högsta partierna. Endast obetydliga märken av hantering och lätt kabinettsslitage på porträttets högsta punkt. En silvermedalj framställd i hög relief av den italienske konstnären Giovanni Hamerani år 1675, tillägnad drottning Kristina efter hennes abdikation, under den tid hon vistades i Rom. Denna medalj ingick i friherre Bondes samling, som såldes av Künker och Nordlind i Tyskland år 2008. I min omfattande inventering, som jag genomförde i samband med författandet av Sveriges kungliga medaljer (utgiven 2024), där jag granskade auktionsförsäljningar ända tillbaka till slutet av 1800-talet, har jag endast noterat ett enda exemplar utöver det här erbjudna. Medaljen är sålunda extremt sällsynt, och det torde existera färre än tio exemplar i privata samlingar. Kvalitet: 01/0. Vikt: 23,57 g. Diameter: 36,29 mm. Referenser: SKKM 157a, Hildebrand 100. Ex. Bonde 2008:145:7172

Åtsida
Kristinas högervända bild samt omskriften: "REGINA CHRISTINA". I halsavskärningen gravörens initialer "IHF".

Frånsida
En strålande sol i centrum, årtalet 1675 underst i bilden. Ovanför i ett veckat band texten:"NEC FALSO NEC ALIENO", som översatt betyder: "(Den lyser med ett ljust som är) varken falskt eller lånat".

Drottning Kristina i Rom, 1670–1689 – En betraktelse i exilens ljus
Efter sin abdikation 1654 och sin konversion till katolicismen trädde drottning Kristina av Sverige in i en helt ny identitet – inte bara som före detta monark utan också som intellektuell, mecenat och religiös aktör i den europeiska storpolitiken. Under sina sista decennier, särskilt åren 1670–1689, befann hon sig stadigt rotad i Rom, där hon utvecklade ett unikt kulturellt och politiskt liv bortom Sveriges gränser.

Kristinas roll i Rom var exceptionell. Hon levde som katolsk furstinna i exil, men med en stark autonomi som både fascinerade och utmanade samtiden. Påven och den romerska kurian såg i henne en symbol för katolicismens attraktionskraft i protestantiska länder, medan hon själv försökte påverka katolska maktcentra i frågor som låg henne varmt om hjärtat – exempelvis religionsfilosofi, konst, vetenskap och teater. Under dessa år lät hon omge sig med några av samtidens mest framstående intellektuella och konstnärer. Hennes residens i Palazzo Riario (sedermera Palazzo Corsini) på Gianicolohöjden blev en samlingsplats för vetenskapliga diskussioner, teaterföreställningar och diplomatiska förhandlingar. Hon stiftade även Accademia dell’Arcadia, som kom att få stort inflytande i det italienska kulturlivet. Hennes bibliotek omfattade tusentals volymer och var ett av de mest betydande privata i Europa vid denna tid.

Den medalj som Giovanni Hamerani graverade 1675 är ett konstnärligt uttryck för hur Kristina ville framstå i Rom: intellektuell, upphöjd, nästan gudomligt upplyst. Åtsidan visar ett klassiskt inspirerat porträtt med inskriptionen "CHRISTINA REGINA", medan frånsidan återger ett strålande solansikte med devisen "NEC FALSO NEC ALIENO" – “Varken falskt eller från någon annan”. Detta motto anspelar både på sanningsanspråk och på hennes självständighet som suverän individ, frikopplad från yttre makter och dogmer.

Medaljen producerades under ett skede då Kristina var mycket aktiv i katolska nätverk men samtidigt gick sin egen väg. Hon tog avstånd från påvliga censurmyndigheter i flera frågor, skyddade judar från förföljelse, och gick så långt som att motsätta sig inkvisitionens metoder – något som skapade viss irritation i Vatikanen.

När Kristina avled i april 1689 i Rom var hon fortfarande ett ämne för nyfikenhet och kontrovers. Hon begravdes i Peterskyrkan – ett i sig anmärkningsvärt erkännande för en kvinna och före detta protestantisk regent. Hennes kvarlåtenskap vittnar om ett liv i ständig intellektuell rörelse, och hennes gärning i Rom har i efterhand tolkats som ett av de mest säregna exemplen på personlig maktutövning i exil. Silvermedaljen från 1675 blir därmed inte bara ett konstverk – utan ett symboliskt koncentrat av Kristinas självbild: ensam men lysande, avsatt men aldrig besegrad, fast besluten att definiera sin egen sanning bortom nationsgränser och konfessionella lojaliteter.

x