Kristina: Drottningens ringaktning av det jordiska och längtan efter något fullkomligare (1680) av Giovanni Hamerani - Drottningen som valde friheten framför tronen
Kristina: Drottningens ringaktning av det jordiska och längtan efter något fullkomligare (1680) av Giovanni Hamerani
Vacker bronserad tennmedalj med en tilltalande och jämn patina. Endast obetydligt kabinettsslitage på de högsta partierna och några mindre kontaktmärken. Tenn, 23.48 g, 35 mm. Kvalitet 01. Graverad av Giovanni Hamerani i Rom år 1680. Referenser: SKM 179d (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 110 (1874/1875).
Åtsida
Högervänd bröstbild av drottning Kristina med konstfullt uppfäst, rikt lockigt hår. Längs ytterkanten löper omskriften "REGINA CHRISTINA". Under halsavskärningen återfinns gravörens initialer "I.H.F." (Johannis Hameranus Fecit, det vill säga Giovanni Hamerani).
Frånsida
En detaljerad framställning av en jordglob som visar den gamla världen med Europa, Afrika och Asien. Runt globen löper den italienska omskriften "NE • MI • BISOGNA • NE • MI • BASTA •" (Jag varken behöver den, eller låter mig nöjas av den). I avskärningen nedtill anges årtalet "1680".
Drottningen som valde friheten framför tronen
När drottning Kristina abdikerade i Uppsala den 6 juni 1654, avsade hon sig inte bara Sveriges krona utan en hel förväntad livsväg. Hennes beslut hade vuxit fram under flera år och drevs bland annat av en ovilja att ingå äktenskap och därmed underordna sig en man. Samtidigt närde hon en allt starkare dragning till den katolska tron. Efter att ha lämnat Sverige färdades hon i förklädnad genom Europa, avlade offentligt sin katolska trosbekännelse i Innsbruck och anlände slutligen till Rom i slutet av 1655. Där antog hon namnet Maria Alexandra och etablerade sig snabbt som en central, om än omstridd, gestalt i stadens kulturella och intellektuella liv.
Ett nytt rike i Rom
I Rom, där hon slutligen bosatte sig i Palazzo Riario, byggde Kristina upp en av samtidens förnämsta bok- och konstsamlingar. Hon instiftade en kunglig akademi 1674 och var en dominerande kraft inom stadens teater- och musikliv. Vid sin sida hade hon ofta kardinalen Decio Azzolino, som blev hennes närmaste vän, rådgivare och stora kärlek. Trots ständiga ekonomiska bekymmer och utdragna konflikter kring hennes underhåll från de svenska besittningarna, vägrade hon att låta sig begränsas. Hennes oberoende och frispråkighet väckte ofta anstöt inom den katolska kyrkans högsta ledning, men hon förblev konsekvent trogen sin egen övertygelse.
Ringaktningen av det jordiska
Denna medalj, graverad i Rom 1680 av Giovanni Hamerani, fångar essensen av Kristinas livsfilosofi decennierna efter abdikationen. Frånsidans jordglob och den italienska devisen "Ne mi bisogna, ne mi basta" (Jag varken behöver den, eller låter mig nöjas av den) utgör ett stolt och trotsigt manifest. Det är en förklaring från en monark som frivilligt lämnat ifrån sig ett av Europas mäktigaste riken. För Kristina räckte inte den jordiska makten; hennes längtan var riktad mot något fullkomligare – mot andlig frihet, konst, vetenskap och sin personliga tro. Det sammanfattas kanske allra bäst i de ord hon lät rista in på en minnesplatta i sitt romerska palats: "Jag föddes fri, levde fri och ska dö frigjord".
Vacker bronserad tennmedalj med en tilltalande och jämn patina. Endast obetydligt kabinettsslitage på de högsta partierna och några mindre kontaktmärken. Tenn, 23.48 g, 35 mm. Kvalitet 01. Graverad av Giovanni Hamerani i Rom år 1680. Referenser: SKM 179d (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 110 (1874/1875).
Åtsida
Högervänd bröstbild av drottning Kristina med konstfullt uppfäst, rikt lockigt hår. Längs ytterkanten löper omskriften "REGINA CHRISTINA". Under halsavskärningen återfinns gravörens initialer "I.H.F." (Johannis Hameranus Fecit, det vill säga Giovanni Hamerani).
Frånsida
En detaljerad framställning av en jordglob som visar den gamla världen med Europa, Afrika och Asien. Runt globen löper den italienska omskriften "NE • MI • BISOGNA • NE • MI • BASTA •" (Jag varken behöver den, eller låter mig nöjas av den). I avskärningen nedtill anges årtalet "1680".
Drottningen som valde friheten framför tronen
När drottning Kristina abdikerade i Uppsala den 6 juni 1654, avsade hon sig inte bara Sveriges krona utan en hel förväntad livsväg. Hennes beslut hade vuxit fram under flera år och drevs bland annat av en ovilja att ingå äktenskap och därmed underordna sig en man. Samtidigt närde hon en allt starkare dragning till den katolska tron. Efter att ha lämnat Sverige färdades hon i förklädnad genom Europa, avlade offentligt sin katolska trosbekännelse i Innsbruck och anlände slutligen till Rom i slutet av 1655. Där antog hon namnet Maria Alexandra och etablerade sig snabbt som en central, om än omstridd, gestalt i stadens kulturella och intellektuella liv.
Ett nytt rike i Rom
I Rom, där hon slutligen bosatte sig i Palazzo Riario, byggde Kristina upp en av samtidens förnämsta bok- och konstsamlingar. Hon instiftade en kunglig akademi 1674 och var en dominerande kraft inom stadens teater- och musikliv. Vid sin sida hade hon ofta kardinalen Decio Azzolino, som blev hennes närmaste vän, rådgivare och stora kärlek. Trots ständiga ekonomiska bekymmer och utdragna konflikter kring hennes underhåll från de svenska besittningarna, vägrade hon att låta sig begränsas. Hennes oberoende och frispråkighet väckte ofta anstöt inom den katolska kyrkans högsta ledning, men hon förblev konsekvent trogen sin egen övertygelse.
Ringaktningen av det jordiska
Denna medalj, graverad i Rom 1680 av Giovanni Hamerani, fångar essensen av Kristinas livsfilosofi decennierna efter abdikationen. Frånsidans jordglob och den italienska devisen "Ne mi bisogna, ne mi basta" (Jag varken behöver den, eller låter mig nöjas av den) utgör ett stolt och trotsigt manifest. Det är en förklaring från en monark som frivilligt lämnat ifrån sig ett av Europas mäktigaste riken. För Kristina räckte inte den jordiska makten; hennes längtan var riktad mot något fullkomligare – mot andlig frihet, konst, vetenskap och sin personliga tro. Det sammanfattas kanske allra bäst i de ord hon lät rista in på en minnesplatta i sitt romerska palats: "Jag föddes fri, levde fri och ska dö frigjord".