Kristina – Drottningens segrande självförsakelse i Rom (1680) av Giovanni Hamerani - Drottningen utan land och Roms okrönta härskarinna
Kristina – Drottningens segrande självförsakelse (1680)
Vacker tennmedalj med en tilltalande och jämn patina. Endast obetydligt kabinettsslitage på de högsta partierna. Tenn, 17.76 g, 25 mm. Kvalitet 01. Graverad av Giovanni Hamerani år 1680. Referenser: SKM 179c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 110 (1874/1875).
Åtsida
Drottning Kristinas högervända porträtt. Hennes vackert lockiga hår är elegant uppfäst i nacken i en tidstypisk, klassisk frisyr. Omedelbart under halsavskärningen återfinns gravörens initialer: "•I•H•F" (vilket står för Iohannes Hameranus Fecit). Längs medaljens ytterkant löper den avskalade och kraftfulla omskriften: "CHRISTINA REGINA".
Frånsida
Ett triumfatoriskt och allegoriskt motiv där segergudinnan står vänd åt vänster, med sin högra fot vilande på ett jordklot. I sin vänstra arm bär hon en palmkvist, och i sin högra hand håller hon en gåspenna. Med denna penna skriver hon på en oval tavla som hänger från ett palmträd. Texten på tavlan lyder, uppdelad på tre rader: "•G•D• / MAX / IMA" (Gloria Deo Maxima).
Drottningen utan land och Roms okrönta härskarinna
År 1654 chockade drottning Kristina hela den europeiska kontinenten när hon, dottern till den store protestantiske kämpen Gustav II Adolf, frivilligt avsade sig Sveriges krona. Beslutet var inte, som elaka tungor ofta har hävdat, ett utslag av lättsinne eller en ytlig önskan om ett bekvämare liv under den italienska solen. Tvärtom föregicks det av en djup inre övertygelse och en mångårig intellektuell process som ledde henne till den katolska tron. Enligt svensk lag var hennes konvertering oförenlig med att bära kronan. För Kristina tedde sig abdikationen som en djupt heroisk handling – en segrande självförsakelse där hon offrade den oinskränkta världsliga makten för sin andliga övertygelse och för fäderneslandets bästa.
Detta storslagna tennmynt, graverat i Rom år 1680 av den framstående påvlige medaljören Giovanni Hamerani, fångar exakt denna fascinerande självbild. Frånsidan visar segergudinnan som trampar jordklotet – symbolen för den världsliga makten – under sin fot, medan hon förkunnar Kristinas andliga storhet. Det är ett monument över en kvinna som ansåg sin intellektuella och själsliga seger vara oändligt mycket större än det vidsträckta kungarike hon lämnat bakom sig i norden.
Efter att offentligt ha avlagt den katolska trosbekännelsen i Innsbruck, gjorde Kristina strax före julen 1655 ett bejublat triumftåg in i Rom. Påven Alexander VII välkomnade henne med öppna armar och lät mästerarkitekten Bernini bygga om stadsporten Porta del Popolo till hennes ära. Men Kristina visade sig snart vara allt annat än en foglig och underdånig konvertit. Hennes emanciperade och frimodiga uppträdande, där hon ohämmat bröt mot dåtidens strikta konventioner och förde sig med en självklar, maskulin pondus, chockerade ständigt det konservativa romerska etablissemanget.
Från 1659 etablerade hon sig i det magnifika Palazzo Riario (dagens Palazzo Corsini) vid Tiberns strand. Där skapade hon ett eget hov som snabbt kom att bli den absoluta medelpunkten för den eviga stadens kulturliv. Palatset fylldes av ovärderliga konstverk, ett av Europas största bibliotek och en enastående samling mynt, medaljer och antikviteter. Kristina grundade akademier, underhöll sin egen teater och orkester, och agerade en oumbärlig mecenat för tidens absolut främsta konstnärer, vetenskapsmän och musiker. Hennes inflytande var så massivt att 1600-talets sista årtionden i staden av eftervärlden ofta har kallats "il seicento di Christina" – Kristinas århundrade.
Trots att hon lämnat sin tron kunde Kristina aldrig riktigt undvara den politiska maktens spänning. "Jag älskar stormen och fruktar vindstilla", förkunnade hon i ett brev. Som en suverän monark utan land ingrep hon i påveval, förhandlade i hemlighet om Neapels kungakrona med den franske kardinalen Mazarin och stred bittert med påven Innocentius XI om sina diplomatiska fri- och rättigheter. Hon var en formidabel politisk spelare som aldrig tvekade att hävda sin oinskränkta suveränitet, vilket dramatiskt och brutalt visade sig när hon lät avrätta sin förrädiske hovstallmästare Monaldesco i Frankrike 1657 – i kraft av just sin rätt som suverän drottning.
När denna medalj präglades 1680 stod Kristina på höjden av sin intellektuella makt som Roms kulturhärskarinna. Hon hade övervunnit ständiga ekonomiska bekymmer, ofta med hjälp av sin närmaste förtrogne och rådgivare, kardinal Decio Azzolino, och skapat sig en plattform där hennes lysande intellekt dikterade villkoren. När Kristina avled 1689 förärades hon en evig viloplats i Peterskyrkan, en enastående hedersbetygelse reserverad för ytterst få kvinnor i historien. Hameranis medalj från 1680 står idag som ett tidlöst vittnesbörd om exakt hur hon själv ville bli ihågkommen: som en okuvlig segrare vars inre övertygelse och intellektuella storhet lyste starkare än någon krona av guld.
Vacker tennmedalj med en tilltalande och jämn patina. Endast obetydligt kabinettsslitage på de högsta partierna. Tenn, 17.76 g, 25 mm. Kvalitet 01. Graverad av Giovanni Hamerani år 1680. Referenser: SKM 179c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 110 (1874/1875).
Åtsida
Drottning Kristinas högervända porträtt. Hennes vackert lockiga hår är elegant uppfäst i nacken i en tidstypisk, klassisk frisyr. Omedelbart under halsavskärningen återfinns gravörens initialer: "•I•H•F" (vilket står för Iohannes Hameranus Fecit). Längs medaljens ytterkant löper den avskalade och kraftfulla omskriften: "CHRISTINA REGINA".
Frånsida
Ett triumfatoriskt och allegoriskt motiv där segergudinnan står vänd åt vänster, med sin högra fot vilande på ett jordklot. I sin vänstra arm bär hon en palmkvist, och i sin högra hand håller hon en gåspenna. Med denna penna skriver hon på en oval tavla som hänger från ett palmträd. Texten på tavlan lyder, uppdelad på tre rader: "•G•D• / MAX / IMA" (Gloria Deo Maxima).
Medaljens allegoriska budskap: När segergudinnan tecknar ner resultatet av Kristinas abdikation och konvertering, är budskapet djupt ödmjukt trots det triumfatoriska bildspråket. Drottningens andliga "seger" över den världsliga makten är stor, men den triumfatoriska inskriptionen fastslår att det inte är Kristina som ska ha äran för denna bedrift – den tillfaller uteslutande Gud. "Gud den högsta äran" fångar in denna andliga underkastelse på ett mycket kraftfullt sätt.
Drottningen utan land och Roms okrönta härskarinna
År 1654 chockade drottning Kristina hela den europeiska kontinenten när hon, dottern till den store protestantiske kämpen Gustav II Adolf, frivilligt avsade sig Sveriges krona. Beslutet var inte, som elaka tungor ofta har hävdat, ett utslag av lättsinne eller en ytlig önskan om ett bekvämare liv under den italienska solen. Tvärtom föregicks det av en djup inre övertygelse och en mångårig intellektuell process som ledde henne till den katolska tron. Enligt svensk lag var hennes konvertering oförenlig med att bära kronan. För Kristina tedde sig abdikationen som en djupt heroisk handling – en segrande självförsakelse där hon offrade den oinskränkta världsliga makten för sin andliga övertygelse och för fäderneslandets bästa.
Detta storslagna tennmynt, graverat i Rom år 1680 av den framstående påvlige medaljören Giovanni Hamerani, fångar exakt denna fascinerande självbild. Frånsidan visar segergudinnan som trampar jordklotet – symbolen för den världsliga makten – under sin fot, medan hon förkunnar Kristinas andliga storhet. Det är ett monument över en kvinna som ansåg sin intellektuella och själsliga seger vara oändligt mycket större än det vidsträckta kungarike hon lämnat bakom sig i norden.
Efter att offentligt ha avlagt den katolska trosbekännelsen i Innsbruck, gjorde Kristina strax före julen 1655 ett bejublat triumftåg in i Rom. Påven Alexander VII välkomnade henne med öppna armar och lät mästerarkitekten Bernini bygga om stadsporten Porta del Popolo till hennes ära. Men Kristina visade sig snart vara allt annat än en foglig och underdånig konvertit. Hennes emanciperade och frimodiga uppträdande, där hon ohämmat bröt mot dåtidens strikta konventioner och förde sig med en självklar, maskulin pondus, chockerade ständigt det konservativa romerska etablissemanget.
Från 1659 etablerade hon sig i det magnifika Palazzo Riario (dagens Palazzo Corsini) vid Tiberns strand. Där skapade hon ett eget hov som snabbt kom att bli den absoluta medelpunkten för den eviga stadens kulturliv. Palatset fylldes av ovärderliga konstverk, ett av Europas största bibliotek och en enastående samling mynt, medaljer och antikviteter. Kristina grundade akademier, underhöll sin egen teater och orkester, och agerade en oumbärlig mecenat för tidens absolut främsta konstnärer, vetenskapsmän och musiker. Hennes inflytande var så massivt att 1600-talets sista årtionden i staden av eftervärlden ofta har kallats "il seicento di Christina" – Kristinas århundrade.
Trots att hon lämnat sin tron kunde Kristina aldrig riktigt undvara den politiska maktens spänning. "Jag älskar stormen och fruktar vindstilla", förkunnade hon i ett brev. Som en suverän monark utan land ingrep hon i påveval, förhandlade i hemlighet om Neapels kungakrona med den franske kardinalen Mazarin och stred bittert med påven Innocentius XI om sina diplomatiska fri- och rättigheter. Hon var en formidabel politisk spelare som aldrig tvekade att hävda sin oinskränkta suveränitet, vilket dramatiskt och brutalt visade sig när hon lät avrätta sin förrädiske hovstallmästare Monaldesco i Frankrike 1657 – i kraft av just sin rätt som suverän drottning.
När denna medalj präglades 1680 stod Kristina på höjden av sin intellektuella makt som Roms kulturhärskarinna. Hon hade övervunnit ständiga ekonomiska bekymmer, ofta med hjälp av sin närmaste förtrogne och rådgivare, kardinal Decio Azzolino, och skapat sig en plattform där hennes lysande intellekt dikterade villkoren. När Kristina avled 1689 förärades hon en evig viloplats i Peterskyrkan, en enastående hedersbetygelse reserverad för ytterst få kvinnor i historien. Hameranis medalj från 1680 står idag som ett tidlöst vittnesbörd om exakt hur hon själv ville bli ihågkommen: som en okuvlig segrare vars inre övertygelse och intellektuella storhet lyste starkare än någon krona av guld.