Kristina som Victoria Maxima ca 1685 - Ex Crona 1937 av Giovanni Battista Guglielmada - Den upphöjda monarken och hennes största seger

Kristina som Victoria Maxima ca 1685 ex Crona av Giovanni Battista Guglielmada
Medaljen har månne utgivits som ett "segerminne" till att hon abdikerade och lämnade det protestantiska "fängelset" och den sedan påföljande konverteringen som öppnade upp en ny värld av konst, litteratur och vetenskap. Kristina vill för omvärlden visa att hon blev den stora segraren i detta val - "VICTORIA MAXIMA". Medaljen ingår i en serie medaljer utgivna under hennes senare levnadsår i Rom, graverade av Giovanni Battista Guglielmada. 

Samtliga medaljer är pampiga och med motiv som sätter drottningen i centrum. Kristinas självbild var synnerligen uppblåst och det gällde för henne att vidmakthålla bilden som suverän drottning, förvisso utan land, men dock över ett litet hov i Rom. Hon var uppfostrad från mycket unga år som blivande regent av Sverige. Redan som 6-åring vid budet av faderns död på slagfältet i Lützen fick hon tillträda som regent och hennes utbildning präglades av detta. Enligt den då rådande doktrinen var kungen eller drottningen direkt utsedd av gud att regera och det var verkligen något man trodde på. Så redan från unga år stod hon upphöjd i centrum och självbilden formades efter detta. 

Medaljutgivningen både under hennes tid som regent i Sverige men mer tydligt under hennes tid efter abdikationen avspeglar hur hon uppfattade, eller ville bli uppfattad, av sin samtid - i centrum och av gud utsedd och med outsinliga och obegränsade intellektuella gåvor. Ja hon var faktiskt mycket begåvad och insatt i sin tids alla politiska intriger och maktspel, i vilka hon gärna deltog i med liv och lusta. Ett mycket vackert bronsexemplar som ingått i Sune Eberhard Cronas samling som såldes av Felix Schlessinger i Amsterdam 1937, med objektsnummer 267. Kvalitet 01, Referenser: SKM 175b (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 109a (1874/1875), brons, 80.69g, 62mm, slät kant.  


Åtsida
Högervänd bröstbild av drottning Kristina i hög och kraftfull relief. Hennes hår är konstfullt och voluminöst uppsatt i nacken, sammanhållet av ett elegant pärlsnöre, varifrån tunna lockar faller ned över halsen. Drottningen bär en rikt draperad mantel som vilar över bröstet och är majestätiskt uppfäst på den vänstra axeln med ett stort, rutformigt och fasetterat smycke. Profilen är skarp och beslutsam, med blicken riktad framåt. Längs myntets yttre kant löper den tydliga omskriften: "REGINA CHRISTINA", vilket i svensk översättning okomplicerat betyder: Drottning Kristina.  


Frånsida
Motivet domineras av den romerska segergudinnan Victoria, som står framåtvänd och stadigt balanserar med ena foten på en detaljerad jordglob. Hennes stora, fjäderklädda vingar är storslaget utspända bakom henne, och hennes tunna, antika dräkt faller i dramatiska, levande veck kring hennes kropp. I sin högra, högt uppsträckta arm håller hon segerkransen bunden av lagerblad, och i sin vänstra, nedåtriktade hand bär hon en lång palmkvist, den klassiska symbolen för triumf och fred. Omskriften är väl tilltagen och lyder: "VICTORIA MAXIMA", en latinsk proklamation som översätts till: Den största segern. I det annars fria fältet på ömse sidor om gudinnans ben är bokstäverna "G" och "D" inristade, vilka är en förkortning för "Gloria Deo", med den svenska betydelsen: Ära vare Gud.  



Den upphöjda monarken och hennes största seger
När Giovanni Battista Guglielmada lät sina gravyrsticklar forma denna massiva bronsmedalj under drottning Kristinas senare år i Rom, skapade han mycket mer än ett porträtt. Han präglade ett monument över en kvinnas okuvliga vilja att definiera sitt eget öde och sin egen historiska betydelse. Kristina var en drottning som frivilligt hade avsagt sig kronan över ett av Europas mäktigaste protestantiska riken, konverterat till katolicismen och etablerat sig som en kulturell centralgestalt i påvarnas stad. Denna medalj är en central pusselbit i det intensiva identitetsbygge som hon ägnade sina decennier i exil åt; ett bygge där hon ständigt insisterade på sin suveränitet och sin överlägsna intellektuella och andliga ställning.

Fängelset i norr och vägen till Rom
För Kristina var det kalla, lutherskt stränga Sverige under 1600-talets mitt inte ett rike att styra, utan ett intellektuellt och andligt fängelse. Hon törstade efter den kontinentala renässansens och barockens kulturella frihet, filosofin och den rika konsten. Beslutet att abdikera 1654 chockade hela Europa. Att dottern till Gustav II Adolf – protestantismens store försvarare och "Lejonet från Norden" – lade ned sin krona och begav sig till hjärtat av den katolska världen var en händelse utan motstycke. Men i hennes egna ögon var detta inte en förlust av makt, utan en obeskrivlig befrielse. I Rom fann hon den scen hon ansåg sig vara skapad för. Där samlade hon vetenskapsmän, konstnärer, musiker och poeter kring sig och agerade mecenat och diplomat. Hennes hov i Palazzo Corsini blev ett nav för stadens kulturella elit, och hon var fast besluten att visa omvärlden att hon, trots avsaknaden av ett geografiskt territorium, fortfarande var en regent i den intellektuella världen.

Självbilden formad av gudomlig rätt
Det majestätiska porträttet på medaljens åtsida, med sitt pärlsmyckade hår och det dominerande rutformiga spännet på manteln, utstrålar en absolut, orubblig självsäkerhet. Kristinas självbild var, milt uttryckt, grandios. Detta var ingen slump, utan det direkta resultatet av hennes uppväxt. Redan som sexåring, efter faderns död vid Lützen 1632, betraktades hon som Sveriges legitima regent. Hon uppfostrades i tron att konungamakten var direkt given av Gud, ett mandat som stod över all mänsklig kritik. Denna doktrin satte djupa spår. Även efter abdikationen bar hon med sig övertygelsen om sin gudomliga utvaldhet. Omskriften "REGINA CHRISTINA" på medaljen bär ingen geografisk bestämning; hon är inte längre drottning av Sverige, hon är helt enkelt Drottning – en titel hon ansåg vara knuten till hennes person, inte till hennes forna land. Hon betraktade sig själv som en suverän aktör på den europeiska arenan, fri att blanda sig i allt från påveval till politiska intriger.  


En seger i brons
Frånsidans mäktiga allegori slår fast hur Kristina tolkade sitt eget livsval. Segergudinnan Victoria, med sina väldiga utspända vingar och lagerkrans, är den ultimata symbolen för triumf. Att gudinnan står placerad ovanpå en jordglob är en magnifik visuell markering: Kristina har erövrat världen, inte genom krigiskt våld som sin far, utan genom själslig och intellektuell frigörelse. Texten "VICTORIA MAXIMA" (Den största segern) är nyckeln till hela kompositionen. Hennes abdikation och konvertering var i hennes ögon inte ett tillbakadragande, det var den största tänkbara segern över trångsynthet och världsliga bojor. Tillägget "Gloria Deo" i fältet balanserar detta enorma ego genom att tillskriva Gud äran för hennes befrielse och upphöjelse. Det är en perfekt retorisk manöver: hon är den stora segraren, men segern är en del av en gudomlig plan.  


Ett arv av intellektuell frihet
Kristinas serie av Rom-medaljer, skickligt graverade av Guglielmada, fungerade som dåtidens propaganda. De skickades till kungahus, kardinaler och allierade över hela Europa för att ständigt påminna dem om hennes existens och ställning. Detta specifika bronsexemplar, med sin tunga historik genom samlingar som Sune Eberhard Cronas, har överlevt som ett taktilt minne av en av historiens mest fascinerande regenter. Medaljen visar oss en drottning som vägrade att låta sig definieras av arvsynd och nationella förväntningar. Genom att prägla ordet "segrare" över en jordglob i solid brons såg Kristina till att eftervärlden skulle tvingas förhålla sig till hennes berättelse på hennes egna villkor: som en kvinna vars största erövring var hennes egen frihet.

x