Kristinas sjävförhärligande som Viktoria Maxima av Giovanni Hamerani - Ett underbart höglystrigt rött exemplar - Utöver det vanliga!
Brons, 24.2g, 35mm, SKM 179b (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 110. Präglad under hennes tid i Rom.
Åtsida
Kristinas högervända bild framställd som en gudinna efter romerska ideal. Det lockiga håret uppsatt med ett band. I halsavskärningen konstnärens initialer: "I•H•F", där bokstaven F är latinets Fecit=gjorde det. I omskriften: "CHRISTINA REGINA
Frånsida
Segergudinnan står vänd åt vänster med ena foten på ett jordklot, omgiven av vegetation. I sin högra hand håller hon en gåspenna och skriver på en tavla som är upphängd i ett palmträd. Palmträdet är en klassisk symbol för seger och triumf. I sin anda hand håller hon en palmkvist. Inskription på tavlan på tre rader:: "•G•D• / MAX I IMA". Detta tolkas som att Kristina förhärligar sig själv som Victoria Maxima (Den största segern / Segerrikast). Bokstäverna G D (Gloria Dei, Guds ära) kan också antyda att Segern är Guds verk.
Drottning Kristina – Från Sveriges tronsal till Roms scen
Den ena sidan av medaljen av Giovanni Hamerani visar drottning Kristina – "CHRISTINA REGINA" – som en idealiserad romersk gudinna. Den andra sidan, med Segergudinnan som skriver "MAX I IMA" (Victoria Maxima), är en profetisk inramning för det drama som skulle följa. Kristina avsade sig tronen för att skriva sin egen, grandiosare historia – inte som en nordisk monark, utan som en fri ande på Europas kontinentala scen.
Abdikationen: Frihetens pris
Beslutet att abdikera 1654 hade mognat under flera år. De officiella skälen ansågs vara svepskäl, men de verkliga motiven har blivit ett tvistemål: Var det djuplodande religiös övertygelse, eller en längtan efter en intellektuell libertinism fri från pliktens bojor? Oavsett de bakomliggande skälen var resultatet monumentalt. Den 6 juni 1654 lade Kristina, blott 28 år gammal, ner sin krona vid en ceremoni på Uppsala slott. Hon bytte Sveriges tunga ansvar mot personlig suveränitet. Rikets ständer beviljade henne ett omfattande underhåll, som inkluderade städer som Norrköping, de baltiska öarna Ösel och Gotland, samt flera gods i Pommern. Skatteinkomsterna från godsen beräknades till imponerande 200000 riksdaler om året – en siffra som snart skulle visa sig vara mer en dröm än verklighet. Dagen efter abdikationen lämnade Kristina Sverige för gott. Hon gjorde det i mansdräkt, en handling som signalerade hennes totala frigörelse från könets och hovets konventioner. Färden gick genom Europa, och hemligheten bar hon med sig: julnatten 1654 i Bryssel avlade hon i smyg sin katolska trosbekännelse.
Ett liv i mansdräkt och kontroverser
Kristinas ställning till kön och sexualitet är ett centralt tema för att förstå hennes liv efter tronavsägelsen. Hennes ständiga motstånd mot äktenskap, hennes vägran att fullfölja de kvinnliga ideal som förväntades av en drottning, och hennes förkärlek för manskläder har historiskt tolkats som uttryck för en icke-heterosexuell identitet.
Många historiker anser idag att Kristinas djupaste emotionella band knöts till kvinnor, mest berömt till hennes hovdam Ebba Sparre, som hon kallade "sin sängkamrat" och "Belle". Denna dynamik, kombinerad med hennes offentliga uppträdande – som att vräka sig i stolar och kasta upp benen över armstöd, vilket franska hovdamer fann "knappast anständigt" – placerade henne utanför tidens normer. Hon bröt med den normstyrda heterosexuella matrisen, en frihet hon värdesatte högt.
I Rom fann hon den inflytelserike kardinalen Decio Azzolino. Deras förhållande har länge varit föremål för debatt; medan Kristinas bevarade korrespondens avslöjar en passionerad och hängiven kärlek, menar många historiker idag att deras band snarare var en intensiv platonisk och intellektuell gemenskap, särskilt mot bakgrund av Azzolinos ställning som kardinal och Kristinas troliga sexuella läggning. Azzolino blev i vilket fall hennes närmaste rådgivare och ende förtrogne man, som skapade viss ordning i hennes kaotiska ekonomi.
Rom kalla: Segergudinnan anländer
Den Segergudinna, Victoria Maxima, som avbildas på medaljen, var beroende av ett offentligt skådespel för sin triumf. Påven Alexander VII krävde att Kristina gjorde en offentlig övergång från lutherdomen. Den 3 november 1655 konverterade hon officiellt i Innsbruck och fortsatte sin triumfartade resa till Rom. Hennes intåg i Rom den 23 december genom Porta del Popolo var en storslagen händelse. Hon antog namnet Maria Alexandra och slog sig ner i det påvliga maktcentret. Men Roms dröm om en rik, guldströende gäst förbyttes snabbt i bestörtning. Hennes frispråkighet, excentriska stil och ständiga penningbekymmer väckte anstöt bland kyrkans ledning.
Skandalen Monaldesco och de politiska spelen
Kristinas ekonomiska trångmål ledde henne att söka nya intäktskällor. Hon vände blicken mot Frankrike och invecklade sig i hemliga och storstilade planer med kardinal Mazarin om att erövra det spanska Neapel – en plan där hon skulle bli drottning. Under sitt andra besök i Frankrike 1657 eskalerade dramat till en skandalös höjdpunkt. På slottet Fontainebleau beordrade hon den 10 november 1657 avrättningen av sin förste hovstallmästare, Gian Rinaldo Monaldesco, efter att ha bevisat att han spionerat och öppnat hennes brev. Denna egenmäktiga handling på fransk mark gjorde henne till en mördare i Europas ögon och fick det franska hovet att straffa henne med ensamhet. Kristina ångrade sig dock aldrig. I ett bevarat brev förklarade hon: "Jag har ingen orsak att ångra, vad jag gjort, men väl hundra tusen skäl att vara nöjd därmed. Jag finner det betydligt lättare att hugga huvudet av folk än att frukta dem."
De sista åren och evigheten
Kristina återvände till Rom, där hon 1659 flyttade in i Palazzo Riario (nu Palazzo Corsini), vilket blev hennes fasta bostad. Hon gjorde två kortare, motvilliga återbesök i Sverige för att säkra sitt underhåll, som sällan betalades ut fullt ut. I Rom blev hon centrum för stadens musik- och teaterliv och en framstående mecenat. Hon instiftade en "kunglig akademi" för att främja italienska språket och ägnade sig åt filosofiska tänkespråk och samlandet av konst.
Kristina avled i Palazzo Riario den 19 april 1689. Hon begravdes, som första kvinna, i Peterskyrkans påvliga krypta. År 1702 restes ett monument över henne, ett verk av Carlo Fontana, med en text som fastslog hennes unika öde. Vid sin bortgång lämnade hon efter sig ett sista, trotsigt budskap inskrivet på en minnesplatta: "Jag föddes fri, levde fri och ska dö frigjord."
Hameranis medalj, med Drottning Kristinas klassiska profil och Victoria Maximans segerrika penna, berättar historien om en kvinna som inte lät sig begränsas av vare sig krona, kön eller konvention – hon var en drottning som valde friheten och skrev sitt eget öde på världsscenen.