Kristoffer av Bayern 1441-1448 av Kari Rolfsen 1977 - Historiskt intressant och vacker silvermedalj
Silver, 47.65, 40mm 925/1000, utgiven av Sporrong, kvalitet 01/0
Åtsidan visar ett kraftfullt porträtt av kungen Kristofer av Bayern, som regerade över Sverige mellan 1441–1448. Runt kanten löper inskriften ”1441–1448 Kristofer av Bayern”. Kungen avbildas med rikt dekorerad krona och rustik dräkt, hans ansikte allvarligt modellerat i en modern tolkning av medeltida härskarbilder.
Frånsidan står i stark kontrast. Här möter betraktaren ett gripande motiv av ”Hungersnöd i Sverige”, som är inskriptionen på medaljens högra sida. Inuti en timrad stuga sitter en familj utmärglade gestalter samlade kring en gryta, medan en kedja håller kokkärlet över elden. Barn och vuxna är avmagrade, med tomma blickar som speglar svältens lidande. Ovanpå stockväggen ligger ett skelett, en påtaglig symbol för döden som följde i hungersnödens spår.
Kristofer av Bayern (1418–1448) tillhör de mer motsägelsefulla gestalterna i nordisk historia. Han föddes i Neumarkt i Oberpfalz som son till hertig Johan av Pfalz och Katarina av Pommern, syster till den tidigare unionskungen Erik av Pommern. Genom denna släktförbindelse kom han att bli ett alternativ för det danska riksrådet när Erik förlorade sitt stöd. År 1439 kallades Kristofer till Danmark och utsågs till riksföreståndare. Redan året därpå hyllades han som kung, och inom loppet av några år hade han blivit erkänd härskare över samtliga tre nordiska rikena: Danmark (1440), Sverige (1441) och Norge (1442).
Hans kröning i Uppsala 1441 föregicks av ett riksmöte i Arboga där han valdes till svensk kung. Men valet skedde på villkor. Kristofer tvingades acceptera en så kallad handfästning – en form av kontrakt – som kraftigt inskränkte hans egen makt och stärkte riksrådets. Han förband sig att respektera lag och sedvänjor, endast utnämna svenskar till rikets ledande ämbeten, och överlämna slottslänen till en särskild sexmannakommitté efter sin död. Genom dessa bestämmelser befästes den aristokratiska dominansen över kungamakten.
Ett av Kristofers mest bestående bidrag blev utfärdandet av en ny version av Magnus Erikssons landslag 1442, senare känd som Kristofers landslag. Den slog fast att Sverige var ett valkungadöme och att kungen måste styra i samråd med rådet. Samtidigt förstärktes adelns privilegier på böndernas bekostnad, något som i längden bidrog till de sociala spänningarna i riket.
Utrikespolitiskt präglades hans regering av komplicerade förhållanden kring Östersjön. Kristofer förhöll sig länge motvilligt till Hansans privilegier och försökte i stället främja handeln med de nederländska städerna. Han inledde även förhandlingar med sin företrädare Erik av Pommern, som fortfarande behärskade Gotland och därifrån bedrev sjöröveri. Ett stillestånd slöts 1446, men frågan om Gotland förblev olöst.
Inrikespolitiskt fick Kristofer manövrera mellan mäktiga stormän. Karl Knutsson (Bonde) utnämndes först till drots och tilldelades vidsträckta besittningar, men kom snart i konflikt med kungen och fick lämna sitt ämbete. Den maktkamp som följde mellan olika adelsätter satte sin prägel på unionens politik och underminerade kungamakten ytterligare.
Kristofers tid på tronen blev relativt kort. Han dog oväntat i januari 1448 på Helsingborgs slott, endast trettio år gammal. Hans död öppnade för nya maktkamper i Norden, där Karl Knutsson snart valdes till svensk kung. Kristofer begravdes i Roskilde domkyrka, där många danska kungar vilar.
Eftervärlden har bedömt honom på olika sätt. Den samtida Karlskrönikan, skriven till ära av Karl Knutsson, framställde honom som en svag och orättfärdig härskare som lät utländska rådgivare styra och som lät skatterna föras ut ur landet. Enligt denna nidbild drabbades Sverige ständigt av missväxt under hans regering och han fick öknamnet ”barkekonung”, eftersom befolkningen påstods ha tvingats blanda bark i sitt bröd.
Källkritiken visar dock en mer nyanserad bild. Kristofer följde i stor utsträckning de löften han givit i handfästningen, och riksrådets makt förblev intakt. Snarare än en svag kung framträder han som en kompromissfigur, formad av unionens krav på balans mellan tre självständiga riken. Hans landslag fick långvarig betydelse, och hans regeringstid markerar en övergång mot en tydligare maktdelning mellan kung och råd.
Kristofer av Bayern blev aldrig en mäktig härskare i egen rätt, men hans korta regeringstid visar på de svårigheter och kompromisser som präglade Kalmarunionen. Han var en kung bunden av löften, begränsad av adeln – och av eftervärldens fientliga krönikor reducerad till en ”barkekonung”.