Kronprins Karl (XIV) Johan - Striden vid Grossbeeren den 23 augusti 1813 av Daniel Friedrich Loos - Mycket sällsynt
Silver, 1.18g, 15mm, SKM 13b (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 11, kvalitet 1+/01+, RR
Åtsidan visar segergudinnan Victoria skridande åt vänster med lagerkrans i vänstra handen och ett flammande svärd i den högra. Runtom står texten “GOTT SEGNETE DIE VEREINIGTEN HEERE”, vilket betyder “Gud välsignade de förenade härarna”.
Frånsidan har sex rader med inskriften “BEI GROSSBEEREN / DURCH DEN / KRONPRINZEN / VON SCHWEDEN / D. 22–25 AUG. / 1813”, på svenska: “Vid Grossbeeren, under Sveriges kronprins, 22–25 aug. 1813.”
Kronprins Karl Johan — den tidigare franske marskalken Jean-Baptiste Bernadotte — gick sommaren 1813 in i koalitionskriget som överbefälhavare för Nordarmén, en multinationell styrka av preussiska, svenska och ryska trupper. Hans strategiska utgångspunkt var klar: Berlin fick inte falla, de egna svenska förbanden skulle sparas till avgörande politiska mål i norr, och man skulle undvika frontalangrepp som riskerade att bryta koalitionens sammanhållning. I linje med den så kallade Trachenberg-planen sökte han därför strider mot Napoleons marskalkar under gynnsamma villkor, snarare än mot kejsaren själv.
När vapenvilan löpte ut den 16 augusti beordrade Napoleon marskalk Nicolas Oudinot att marschera mot Berlin med omkring 70 000 man. Karl Johan, som förfogade över cirka 80 000 i Nordarmén, valde att blockera huvudvägarna söderifrån och tvinga angriparen in i terräng där denne inte kunde föra fram hela sin styrka samlat. Det passade både arméns sammansättning och hans försiktiga, koalitionsorienterade strategi: preussiska förband fick bära spetsen i försvaret av sin egen huvudstad, medan svenskarna hölls som slagkraftig reserv.
Vädret gav honom ett oväntat övertag. Från den 19 augusti förvandlade hårt regn marken väster och söder om Berlin till svårforcerad sankmark, och de få brukbara vägarna blev flaskhalsar. Oudinot tvingades marschera i tre separata kolonner utan god inbördes förbindelse — exakt den typ av splittring som Karl Johan hade räknat med. Han grupperade därför preussiska förband under Friedrich von Bülow och Bogislav von Tauentzien så att de kunde slå en framskjuten fiendekår innan resten hann upp.
Den 23 augusti gick Jean Reyniers VII kår fram mot preussiska ställningar vid byn Großbeeren. Karl Johan lät preussarna ta emot stöten och befallde förstärkningar till den hotade sektorn i rätt ögonblick, samtidigt som svenskarna till största delen förblev i reserv. Striden vände när preussarna utnyttjade terräng och eldkraft effektivt; i det läget hade Oudinot ännu inte förmått samla sina övriga kolonner. Ett svenskt inslag blev ändå märkbart: ett batteri ur Wendes artilleriregemente under von Mühlenfels gav eldunderstöd i ett kritiskt skede.
Oudinot, oroat över att bli kringränd innan hans styrkor hunnit förenas, avbröt operationen och drog sig tillbaka mot Jüterbog. Resultatet blev en fransk-sachsisk reträtt med omkring 3 000 döda och sårade, ytterligare cirka 1 500 tillfångatagna och förlust av 13 kanoner; de allierade förlusterna uppgick till drygt 1 000 man. Karl Johan avstod från en djärv förföljning genom den uppmjukade terrängen — ett val i linje med hans övergripande strategi att bevara arméns slagkraft och koalitionens handlingsfrihet inför nästa franska försök mot Berlin.
Politiskt och militärt var effekten betydande. Berlin räddades för stunden, preussisk moral stärktes efter flera års motgångar, och Napoleon reagerade med att ersätta Oudinot med marskalk Ney för ett nytt anfall norrut. När detta kom, två veckor senare, stod Nordarmén åter beredd och den franska framryckningen stoppades definitivt vid Dennewitz.
Loos medalj med devisen ”GOTT SEGNETE DIE VEREINIGTEN HEERE” (”Gud välsignade de förenade härarna”) syftar just på denna koalitionsseger under Karl Johans ledning vid Großbeeren den 23 augusti 1813 — ett slag där hans val av terräng, återhållsam insats av svenska trupper och samordning av preussiska kårer gav honom det han eftersträvade: en vinst som gynnade både Berlin och den större koalitionsstrategin, utan att äventyra hans långsiktiga mål i Skandinavien.