Kung Hans 1497-1501 - I skuggan av den sönderfallande Kalmarunionen
Silver, 45.77g, 40mm, 925/1000, nr 522/1000, präglad 1978 och utgiven av Sporrong, kv. 01/0
Frånsidan bär inskriptionen “fogdar och bönder” och visar ett avskalat men uttrycksfullt motiv: till vänster står ett antal väpnade män – kungens fogdar – beväpnade med stänger och pålar, sträckande sig fram mot en grupp bönder till höger. En av bönderna räcker fram en pengapåse som symbol för skatt eller pålagor, medan de andra står tätt bakom honom i tveksamhet eller motstånd. Scenen är berättad i enkel relief men med tydlig social spänning – ett möte mellan maktens krav och folkets bördor.
I skuggan av den sönderfallande Kalmarunionen framträdde kung Hans (1455–1513) som den siste store unionisten – en man vars liv präglades av ambitionen att återförena Norden under en krona. Han var en politisk strateg, ibland kallad realpolitiker, och styrdes av tre tydliga mål: att återställa unionen, bryta Hansans ekonomiska dominans och stärka den danska kungamakten.
Hans föddes på Aalborghus slott som son till kung Kristian I och Dorothea av Brandenburg. Han var utvald att ärva tronen i Danmark, Norge och Sverige, men hans väg kantades av konflikter. Efter faderns död 1481 blev han kung av Danmark och Norge, men Sverige förblev självständigt under Sten Sture den äldre, som besegrat Kristians trupper vid Brunkeberg 1471.
Under förhandlingarna om kung Hans’ makt villkorades hans kröning av flera dokument – Halmstadrecessen och Kalmarrecessen – som gjorde unionen till en lös personalunion mellan tre självständiga riken. Adeln stärkte sin ställning, medan kungen tvingades lova att inte styra enväldigt. När Sverige uteblev från kröningsmötet i Halmstad 1483 stod det klart att Hans fick vänta på sin tredje krona.
I femton år regerade han Danmark och Norge, samtidigt som han delade hertigdömena Schleswig och Holstein med sin bror Fredrik. Men blicken var hela tiden riktad mot Sverige. Hans sökte stöd hos Ivan III av Moskva, vars arméer tryckte på österifrån. När det svenska riksrådet började misstro Sten Stures styre såg Hans sin chans.
1495 kallade han till unionsmöte i Kalmar, men på vägen dit drabbades han av en tragedi. Hans flaggskepp Gribshunden, ett av Nordeuropas mest avancerade örlogsfartyg, exploderade och sjönk utanför Ronneby. Händelsen, som dödade nästan hela besättningen, tolkades som ett olycksbådande tecken. Trots detta gav Hans inte upp. Två år senare, den 28 september 1497, möttes hans här och Sten Stures dalkarlar vid Rotebro norr om Stockholm. Hans segrade, Sture kapitulerade och kungen kunde tåga in i Stockholm. Den 6 oktober 1497 kröntes han till kung av Sverige.
Men triumfen blev kortvarig. Medaljens frånsida – scenen med fogdar och bönder – speglar den växande klyftan som följde. Den danska centralmakten försökte driva in skatter och hävda kontroll, vilket väckte vrede bland svenska bönder och bergsmän. Samtidigt vände sig kung Hans mot söder, mot ett ännu större äventyr.
År 1500 inledde han sitt ödesdigra fälttåg mot Dithmarschen, en självstyrande bonderepublik i nuvarande Schleswig-Holstein. Med en armé på omkring 12 000 man, bland dem det fruktade Svarta gardet av tyska legoknektar, marscherade han in i marsklandet. Men de lokala bönderna hade öppnat dammarna vid Hemmingstedt, och när tidvattnet steg förvandlades landskapet till en dödsfälla. Den kungliga armén fastnade i leran och slaktades. Tusentals stupade – adelsmän, legoknektar och officerare.
Slaget vid Hemmingstedt blev ett nationellt trauma och en symbol för maktens övermod. För kung Hans var det en katastrof som krossade hans prestige. Medaljens fogdar kunde lika gärna vara hans egna män – ett motiv som i efterhand speglar kungens förlust av både respekt och kontroll.
Efter nederlaget växte motståndet. I Sverige blossade nya uppror upp under Sten Sture den äldre och Svante Nilsson. När det avslöjades att Hans i sin allians med Ryssland lovat bort finska områden, förlorade han allt stöd. 1501 gjorde Sverige uppror. Kungen tvingades fly från Stockholm, och drottning Kristina av Sachsen blev kvar som belägrad försvarare av Stockholms slott. Efter nio månaders svält kapitulerade hon, och fästningen föll.
Hans fortsatte sin kamp från Danmark, med blockader och diplomati. Hansastaden Lübeck, först hans allierade, vände sig mot honom. Samtidigt förde hans son prins Kristian (den blivande Kristian II) krig i Norge. Unionen var nu i praktiken död.
I början av 1513 planerade kung Hans ett avgörande möte i Köpenhamn för att återställa sin makt, men ödet hann före. Den 20 februari kastades han av sin häst under en resa i Jylland och avled kort därefter på Aalborghus slott.
Han begravdes i Gråbrödraklostrets kyrka i Odense, där drottning Kristina lät Claus Berg skapa det praktfulla gravmonument och altarskåp som i dag räknas till Danmarks främsta renässansverk. Just ur denna skulptur hämtade medaljens konstnär sin inspiration: den rundkindade, tankfulla monarken med kronan som både tyngd och symbol.
Kung Hans har i eftervärlden kallats unionens siste kämpe – en kung som försökte ena Norden med samma beslutsamhet som hans fader grundlagt unionen med. På medaljen möter vi både hans ideal och hans nederlag: den värdige härskaren på åtsidan, och de kuvade bönderna på frånsidan. Tillsammans berättar de en historia om maktens dröm och verklighet – om hur ett kungarike kan vinnas med svärd, men förloras till folkets vrede.