Gustav III:s oblodiga revolution och den nya regeringsformen 1772 av Gustaf Ljungberger - Extremt sällsynt, historiskt betydelsefull och mycket vacker

Kungen lägger fram sin nya regeringsform för Rikets Ständer, som utan motsägelser antar den på rikssalen 21 augusti 1772 av Gustaf Ljungberger
Ett underbart orört exemplar med full präglingsglans, endast helt obetydliga hanteringsmärken. Brons, 51.28g, 57mm, kvalitet god 01, SKM 30c (sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 22a. Utöver Sune Eberhard Cronas exemplar som såldes på auktion i Amsterdam 1937 av Felix Schlessinger är det här utbjudna exemplaret det andra av mig kända i privata eller offentliga samlingar och som sådant extremt sällsynt. RR

Åtsida
En stående kvinnlig allegorisk gestalt – Friheten – med toga och mantel. Hon håller i sin högra utsträckt och vilar vänsterarmen på en kolonn och håller samtidigt i en stav med en frihetshatt (pileus), vilket är den klassiska symbolen för befriad slav och politisk frihet. På kolonnen ligger också en lagbok, symbol för lag och rätt.

Omskrift:
LIBERTAS MANENS
= "Bestående frihet" eller "Friheten består".

I avskärningen (nedanför bilden):
PROSCRIPTA LICENTIA
= "Utplånad (förvisad) oordning" eller "Avskaffad tygellöshet".

Kombinationen innebär: den sanna friheten bevaras, medan otyglad frihet (anarki, laglöshet) är bannlyst. Det är en klassisk upplysningstida formulering, där man ville särskilja mellan legitim frihet under lag och destruktiv licentia.

Frånsida
Text på tio rader med datum och årtal: "GUSTAVO III• / SV•G•V•Q•REGI / FORMA REGIMINIS / QVAE ANTIQVA FUERAT / AB ORDD•R•REDDITA  A•MDCCLXXII•D•XXI•AUG• / ET IISDEM ROGANTIBUS / FUNDATAE QVIETIS / NUMMO INSCRIPTA / MEMORIA•"

Utvecklad läsning:
Gustavo III, Sveciae, Gothorum, Vandalorumque regi, forma regiminis quae antiqua fuerat ab ordinibus regni reddita, anno 1772 die 21 augusti, et iisdem rogantibus fundatae quietis nummo inscripta memoria.

Översättning:
"Åt Gustav III, konung av Svear, Göter och Vender. Den regeringsform som i forna tider hade gällt återställdes av rikets ständer den 21 augusti 1772, och på dessas begäran inskrevs minnet av den grundlagda freden på en medalj."

Ett glänsande stycke brons, präglat för nästan exakt 250 år sedan, bär på en berättelse om en av Sveriges mest dramatiska statskupper. På ena sidan står en allegorisk kvinnogestalt, Friheten, som med en pekande gest visar vägen framåt. I sin hand håller hon en bok – lagen – och en stav krönt med frihetshatten. Runt henne löper orden LIBERTAS MANENS (Den bestående friheten) och i fotändan PROSCRIPTA LICENTIA (Självsvåldet fördrivet). Vänder man på medaljen möts man av en tät latinsk text som proklamerar att ”den gamla regeringsformen återställts av rikets ständer” den 21 augusti 1772. Detta lilla metallföremål är inget mindre än ett pressmeddelande från 1700-talet, ett mästerverk i politisk kommunikation. Det är den officiella, auktoriserade versionen av Gustav III:s oblodiga revolution. Men för att förstå budskapet måste vi först förstå det kaos som föregick den.

Ett rike i söndring
Sverige hade under ett halvt sekel, den så kallade frihetstiden (1719–1772), prövat ett unikt parlamentariskt experiment. Kungens makt var kraftigt beskuren och den verkliga makten låg hos riksdagen och dess ständer. Men systemet hade urartat. Två bittra partier, hattar och mössor, slet riket mellan sig. Deras kamp var inte bara en inrikespolitisk strid; den finansierades öppet av främmande makt. Frankrike stödde de revanschlystna hattarna, medan Ryssland och Storbritannien höll de mer försiktiga mössorna under armarna. Korruptionen blomstrade och politiken präglades av låsningar, kohandel och personliga vendettor. Efter ett katastrofalt krig i Pommern och en djup ekonomisk kris spred sig missnöjet. Inom armén och ämbetsmannakåren talade man om ett land i oreda, styrt av egenintressen. Paradoxalt nog fanns samtidigt en sjudande offentlig debatt, möjliggjord av världens mest liberala tryckfrihetsförordning från 1766, där systemets brister öppet blottlades.

Det var detta splittrade rike den blott 25-årige Gustav III ärvde när hans far Adolf Fredrik dog 1771. Riksdagen som följde blev ett klimax av konflikter. Mössorna hade majoritet och fruktade att hattarna skulle ställas till svars. Ständerna grälade om allt, och bakom kulisserna vädrade Ryssland en chans att ytterligare försvaga sin granne i norr.

En kunglig konspiration
I detta spända läge bestämde sig den unge kungen för att agera. Tillsammans med en krets lojala officerare och adelsmän smiddes en djärv plan för en statskupp. Planen var en trestegsraket: I Skåne skulle överste Johan Christopher Toll säkra den viktiga fästningen Kristianstad för att starta ett kontrollerat uppror. I Finland skulle general Jacob Magnus Sprengtporten samla trupper och segla mot Stockholm för att säkrat huvudstaden. Kungen själv skulle i rätt ögonblick ta kommandot över gardesregementena och slå till i maktens absoluta centrum.

Sommaren 1772 blev en nervkittlande väntan. Sprengtportens avfärd från Finland försenades av envis motvind – ett rent lyckokast för kungen. I stället för att vänta på förstärkningar tvingades och vågade han nu agera först. Morgonen den 19 augusti satte han allt på ett kort. I en dramatisk scen på slottets borggård samlade han gardesofficerarna, höll ett glödande tal om rikets söndring och frågade om de var villiga att följa honom för att rädda fäderneslandet. De svarade med ett enhälligt "ja". På några timmar var Stockholm under kungens kontroll. Riksråden arresterades, oppositionens ledare sattes i husarrest och stadens portar stängdes. Kuppen var oblodig och genomfördes med militär precision.

Berättelsen i brons
Två dagar senare, den 21 augusti, kallades ständerna till rikssalen, omgivna av lojala trupper. Där lade kungen fram en helt ny regeringsform. Och det är här vår medalj blir en ovärderlig historisk källa. Den visar inte vad som faktiskt hände – en militärkupp – utan hur kungen ville att samtiden och eftervärlden skulle förstå det som skett.

Medaljens budskap är glasklart. Detta var inte ett brott mot friheten, utan dess räddning från "självsvåldet" (PROSCRIPTA LICENTIA). Friheten fanns kvar (LIBERTAS MANENS), men nu renad från partiernas kaos. Baksidan förstärker denna bild. Det var ingen ny ordning som påtvingades folket; det var den "gamla regeringsformen" som "återbördades". Och detta skedde inte genom kungligt våld, utan på ständernas egen önskan (AB ORDD R REDDITA...ET IISDEM ROGANTIBUS). Genom att datera händelsen till den 21 augusti – dagen då riksdagen under tryck godkände den nya ordningen – och inte den 19:e, förvandlades kuppen till en parlamentarisk handling. Resultatet var "grundad fred" (FUNDATAE QVIETIS).

Medaljen är ett fönster rakt in i den gustavianska regimens självbild. Den kondenserar den officiella sanningen: en ung, handlingskraftig monark hade räddat riket från anarki och återupprättat lag och ordning, allt med folkets och dess representanters goda minne. Genom att jämföra denna polerade berättelse med brev, dagböcker och militära order från tiden kan vi se den fascinerande spänningen mellan den råa händelsen och dess omsorgsfullt konstruerade eftermäle. Just därför är den oumbärlig – inte som ett facit, utan som ett vittnesmål om maktens eviga behov av att skriva sin egen historia.