Kungliga Lantbruksakademiens mötesjetton 1813 – Karl Johan som kronprins
Kungliga Lantbruksakademiens mötesjetton 1813 – Karl Johan som kronprins
Ett lystrigt silverexemplar med blåguldskimrande patina, 12.22g, 34mm, slät rand. Kvalitet 1+/01. Graverad av Lars Grandel 1813. Referenser: SKM 91 (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 76 (1874/75).
kronprins Karl Johans högervända bröstbild. I halsavskärningen syns gravören Lars Grandels initialer "L. G.". Längs den yttre kanten löper omskriften: "CARL JOHAN S. R. KRONPRINS K. LANDTB. ACAD. STYRESMAN".
I ett utpräglat landskapsmotiv syns en man som plöjer ett fält med hjälp av ett par oxar. I den omedelbara förgrunden ligger en samling stora, undanröjda stenar. Bakgrunden utgörs av planteringar och låga bergskullar. I en båge över motivet löper texten: "STUNDANDE SKÖRDAR MÖDORNAS LÖN".
Denna jetton präglades för att delas ut till ledamöterna vid Kungliga Lantbruksakademiens sammankomster. Akademien instiftades under kung Karl XIII:s regeringstid, men grundades på uttryckligt initiativ av dåvarande kronprinsen Karl Johan den 28 december 1811. Den formella organisationen fastställdes därefter genom ett kungligt brev den 3 december 1812. Den storslagna invigningen ägde rum vid Akademiens högtidssammanträde i stora börssalen den 28 januari 1813, där kronprins Karl Johan själv höll tal och formellt antog rollen som dess beskyddare. Akademiens centrala bestämmelse och syfte var att, med vetenskapens och erfarenhetens anvisningar som grund, hämta in och sprida kännedom om rön och uppfinningar som gagnade det svenska lantbruket. Genom föredömen och belöningar skulle jordbrukets förkovran aktivt främjas i hela riket. Efter att Karl Johan sedermera krönts till konung byttes medaljens äldre åtsida ut mot en ny version försedd med hans uppdaterade kungliga titel.
En ofrälse militärkarriär i revolutionens spår
Jean Baptiste Bernadotte föddes 1764 i staden Pau i södra Frankrike. Han kom från en bildad småborgerlig familj, men valde efter faderns död att ta värvning som simpel soldat i infanteriregementet Royal-la-Marine. Den franska revolutionen 1789 förändrade i grunden maktstrukturerna i Frankrike och öppnade vägen för ofrälse att göra karriär inom officerskåren. Bernadotte, som var en övertygad republikan och en stark försvarare av disciplin, avancerade snabbt genom graderna. Våren 1792 fick han sina officersgaloner och redan 1794 befordrades han till general på slagfältet efter segern vid Fleurus.
Som en av de ledande gestalterna i den berömda Sambre-et-Meuse-armén korsades hans vägar med Napoleon Bonaparte 1797 i Italien. Bernadotte imponerades av Bonapartes militära geni, men relationen mellan de två männen kom snart att präglas av en ständig, ömsesidig misstro. Trots att Bernadotte höll sig passiv under Napoleons statskupp 1799 – delvis bunden av sitt äktenskap med Désirée Clary, syster till Joseph Bonapartes hustru – utnämndes han 1804 till en av det nya kejsardömets allra första marskalkar. Bernadottes militära bedrifter fortsatte, bland annat vid slaget vid Austerlitz 1805. Som guvernör över de nordtyska hansestäderna visade han dessutom en administrativ skicklighet och rättvisa som vann honom stor respekt, något som skulle få avgörande betydelse för hans framtid.
Valet i Örebro och "1812 års politik"
År 1810 befann sig Sverige i en exceptionell politisk kris. Riket hade traumatiserats av förlusten av Finland till Ryssland 1809, kungen Gustav IV Adolf hade avsatts i en statskupp och den åldrande efterträdaren Karl XIII saknade arvingar. När den nyligen valde tronföljaren Karl August plötsligt avled, uppstod ett livsfarligt maktvakuum. I detta desperata läge reste den svenske löjtnanten Carl Otto Mörner på eget bevåg till Paris och erbjöd den svenska kronan till marskalk Bernadotte. Tanken var att en handlingskraftig, fransk ledare kunde återupprätta Sveriges heder.
Idén slog snabbt rot, och vid riksdagen i Örebro den 21 augusti 1810 valdes Bernadotte enhälligt till Sveriges tronföljare. Han anlände till sitt nya hemland i oktober, konverterade till den lutherska läran, adopterades av Karl XIII och antog namnet Karl Johan. Som kronprins blev han omedelbart rikets verklige styresman. Han insåg dock snabbt att en återerövring av Finland var storpolitiskt och militärt oförsvarbar. I stället formulerade han den epokgörande "1812 års politik". Karl Johan vände Napoleon ryggen och slöt allianser med tsar Alexander I av Ryssland och England, med det uttalade målet att i stället säkra Norge som kompensation.
Efter att ha fört befälet över den allierade Nordarmén och starkt bidragit till segern mot Napoleon vid Leipzig 1813, vände Karl Johan sina trupper norrut mot Danmark. Genom freden i Kiel i januari 1814 tvingades Danmark avträda Norge. Norrmännen förklarade sig dock självständiga, vilket Karl Johan mötte med ett snabbt och effektivt fälttåg under sommaren 1814. Genom konventionen i Moss fredades konflikten och den svensk-norska personalunionen etablerades – en monumental diplomatisk och militär framgång.
Fokus på inre reformer och jordbrukets förkovran
Det var inte enbart på det utrikespolitiska planet Karl Johan agerade kraftfullt under sin tid som kronprins. Han var en anhängare av ekonomisk expansion och insåg tidigt behovet av att modernisera Sveriges näringsliv. Det är i detta ljus man måste betrakta hans starka engagemang för att instifta Kungliga Lantbruksakademien. För Karl Johan framstod jordbruket som ryggraden i den nationella ekonomin, och hans målsättning var att med vetenskapens hjälp säkra framtida skördar – något som den plöjande bonden på medaljen från 1813 så vackert illustrerar.
Konung 1818 och det fredliga eftermälet
När Karl XIII avled 1818 tillträdde Karl Johan formellt tronen som Karl XIV Johan. Hans regeringstid präglades av fred och inre konsolidering. Han verkade för att stabilisera statsfinanserna, införde allmän beväring och stöttade stora infrastrukturprojekt som bygget av Göta kanal. Karl Johan var dock van vid militär disciplin och regerade ofta förbi statsrådet genom personliga rådgivare, vilket medförde tidvisa konflikter med den liberala oppositionen. Trots den stundtals intensiva politiska debatten förblev kungen oerhört populär hos allmogen. När Karl XIV Johan avled på Stockholms slott 1844, 81 år gammal, efterlämnade han ett land i välstånd som fått uppleva en av de längsta fredsperioderna i sin moderna historia.
Ett lystrigt silverexemplar med blåguldskimrande patina, 12.22g, 34mm, slät rand. Kvalitet 1+/01. Graverad av Lars Grandel 1813. Referenser: SKM 91 (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 76 (1874/75).
kronprins Karl Johans högervända bröstbild. I halsavskärningen syns gravören Lars Grandels initialer "L. G.". Längs den yttre kanten löper omskriften: "CARL JOHAN S. R. KRONPRINS K. LANDTB. ACAD. STYRESMAN".
I ett utpräglat landskapsmotiv syns en man som plöjer ett fält med hjälp av ett par oxar. I den omedelbara förgrunden ligger en samling stora, undanröjda stenar. Bakgrunden utgörs av planteringar och låga bergskullar. I en båge över motivet löper texten: "STUNDANDE SKÖRDAR MÖDORNAS LÖN".
Denna jetton präglades för att delas ut till ledamöterna vid Kungliga Lantbruksakademiens sammankomster. Akademien instiftades under kung Karl XIII:s regeringstid, men grundades på uttryckligt initiativ av dåvarande kronprinsen Karl Johan den 28 december 1811. Den formella organisationen fastställdes därefter genom ett kungligt brev den 3 december 1812. Den storslagna invigningen ägde rum vid Akademiens högtidssammanträde i stora börssalen den 28 januari 1813, där kronprins Karl Johan själv höll tal och formellt antog rollen som dess beskyddare. Akademiens centrala bestämmelse och syfte var att, med vetenskapens och erfarenhetens anvisningar som grund, hämta in och sprida kännedom om rön och uppfinningar som gagnade det svenska lantbruket. Genom föredömen och belöningar skulle jordbrukets förkovran aktivt främjas i hela riket. Efter att Karl Johan sedermera krönts till konung byttes medaljens äldre åtsida ut mot en ny version försedd med hans uppdaterade kungliga titel.
En ofrälse militärkarriär i revolutionens spår
Jean Baptiste Bernadotte föddes 1764 i staden Pau i södra Frankrike. Han kom från en bildad småborgerlig familj, men valde efter faderns död att ta värvning som simpel soldat i infanteriregementet Royal-la-Marine. Den franska revolutionen 1789 förändrade i grunden maktstrukturerna i Frankrike och öppnade vägen för ofrälse att göra karriär inom officerskåren. Bernadotte, som var en övertygad republikan och en stark försvarare av disciplin, avancerade snabbt genom graderna. Våren 1792 fick han sina officersgaloner och redan 1794 befordrades han till general på slagfältet efter segern vid Fleurus.
Som en av de ledande gestalterna i den berömda Sambre-et-Meuse-armén korsades hans vägar med Napoleon Bonaparte 1797 i Italien. Bernadotte imponerades av Bonapartes militära geni, men relationen mellan de två männen kom snart att präglas av en ständig, ömsesidig misstro. Trots att Bernadotte höll sig passiv under Napoleons statskupp 1799 – delvis bunden av sitt äktenskap med Désirée Clary, syster till Joseph Bonapartes hustru – utnämndes han 1804 till en av det nya kejsardömets allra första marskalkar. Bernadottes militära bedrifter fortsatte, bland annat vid slaget vid Austerlitz 1805. Som guvernör över de nordtyska hansestäderna visade han dessutom en administrativ skicklighet och rättvisa som vann honom stor respekt, något som skulle få avgörande betydelse för hans framtid.
Valet i Örebro och "1812 års politik"
År 1810 befann sig Sverige i en exceptionell politisk kris. Riket hade traumatiserats av förlusten av Finland till Ryssland 1809, kungen Gustav IV Adolf hade avsatts i en statskupp och den åldrande efterträdaren Karl XIII saknade arvingar. När den nyligen valde tronföljaren Karl August plötsligt avled, uppstod ett livsfarligt maktvakuum. I detta desperata läge reste den svenske löjtnanten Carl Otto Mörner på eget bevåg till Paris och erbjöd den svenska kronan till marskalk Bernadotte. Tanken var att en handlingskraftig, fransk ledare kunde återupprätta Sveriges heder.
Idén slog snabbt rot, och vid riksdagen i Örebro den 21 augusti 1810 valdes Bernadotte enhälligt till Sveriges tronföljare. Han anlände till sitt nya hemland i oktober, konverterade till den lutherska läran, adopterades av Karl XIII och antog namnet Karl Johan. Som kronprins blev han omedelbart rikets verklige styresman. Han insåg dock snabbt att en återerövring av Finland var storpolitiskt och militärt oförsvarbar. I stället formulerade han den epokgörande "1812 års politik". Karl Johan vände Napoleon ryggen och slöt allianser med tsar Alexander I av Ryssland och England, med det uttalade målet att i stället säkra Norge som kompensation.
Efter att ha fört befälet över den allierade Nordarmén och starkt bidragit till segern mot Napoleon vid Leipzig 1813, vände Karl Johan sina trupper norrut mot Danmark. Genom freden i Kiel i januari 1814 tvingades Danmark avträda Norge. Norrmännen förklarade sig dock självständiga, vilket Karl Johan mötte med ett snabbt och effektivt fälttåg under sommaren 1814. Genom konventionen i Moss fredades konflikten och den svensk-norska personalunionen etablerades – en monumental diplomatisk och militär framgång.
Fokus på inre reformer och jordbrukets förkovran
Det var inte enbart på det utrikespolitiska planet Karl Johan agerade kraftfullt under sin tid som kronprins. Han var en anhängare av ekonomisk expansion och insåg tidigt behovet av att modernisera Sveriges näringsliv. Det är i detta ljus man måste betrakta hans starka engagemang för att instifta Kungliga Lantbruksakademien. För Karl Johan framstod jordbruket som ryggraden i den nationella ekonomin, och hans målsättning var att med vetenskapens hjälp säkra framtida skördar – något som den plöjande bonden på medaljen från 1813 så vackert illustrerar.
Konung 1818 och det fredliga eftermälet
När Karl XIII avled 1818 tillträdde Karl Johan formellt tronen som Karl XIV Johan. Hans regeringstid präglades av fred och inre konsolidering. Han verkade för att stabilisera statsfinanserna, införde allmän beväring och stöttade stora infrastrukturprojekt som bygget av Göta kanal. Karl Johan var dock van vid militär disciplin och regerade ofta förbi statsrådet genom personliga rådgivare, vilket medförde tidvisa konflikter med den liberala oppositionen. Trots den stundtals intensiva politiska debatten förblev kungen oerhört populär hos allmogen. När Karl XIV Johan avled på Stockholms slott 1844, 81 år gammal, efterlämnade han ett land i välstånd som fått uppleva en av de längsta fredsperioderna i sin moderna historia.