Lars Johansson (Lucidor) av Erik Lindberg för Svenska Akademien 1909 - Underbart arkitektoniskt motiv - Rusets och ruelsens skald
Lars Johansson (Lucidor) av Erik Lindberg för Svenska Akademien 1909
Silver, 15.98 g, 31 mm. Kvalitet 1+/01. Utan randprägling (litet slipmärke på randen). Underbart arkitektoniskt motiv. Referenser: Ulla Ehrensvärd 87, Bo Svensén, sid 248. Medaljen är präglad i en upplaga om 125 exemplar i silver, jämte 1 referensexemplar för Kungliga myntkabinettets samling.
Åtsida
Motivet på åtsidan saknar det för genren så vanliga porträttet. Anledningen, enligt Svenska Akademiens Handlingar (SAH), är att det helt enkelt inte fanns någon autentisk avbildning av skalden att tillgå. Istället utgörs motivet av en klassisk, upprättstående lyra – den universella symbolen för poesi och diktkonst. Lyran ramas in av två element: druvklasar med tillhörande bladverk som slingrar sig runt lyrans nedre del, och en törnekrans som vilar över lyrans övre tvärslå. I omskriften längs den övre halvan av medaljens kant står poetens borgerliga namn på latin: "LAURENTIUS· JOHANNIS" (Lars Johansson).
Frånsida
Ett romantiskt och allegoriskt landskapsmotiv som domineras av en tvärbrant, svårtillgänglig och karg bergshöjd. På toppen av detta massiv står ett antikt grekiskt tempel, omgivet av spetsiga cypresser och badande i solstrålar som bryter igenom molnen. Längs medaljens ytterkant löper den latinska inskriptionen: "PER· ARDUA· HELICONA· ASCENDIT". Längst ned i förgrunden, utstansat på en rektangulär plätt, står pseudonymen och dödsåret på två rader: "LUCIDOR / OB·MDCLXXIV". Gravörens monogram "EL" återfinns diskret nedtill till höger. Det latinska originalet översätts till: Genom svårigheter besteg han Helikon. Lucidor afled 1674. (Helikon var i den grekiska mytologin ett berg i Boiotien som ansågs vara musernas och därmed diktkonstens heliga boning).
Rusets och ruelsens skald
Lars Johansson (1638–1674) var en av 1600-talets mest särpräglade och färgstarka svenska poeter, och hans levnadsöde har i efterhand antagit närmast mytiska proportioner. Känd under pseudonymen "Lucidor" – den lysande – levde han ett rotlöst och fattigt bohemliv. Han förlorade tidigt sina föräldrar och relegerades efter tumult från universiteten i både Greifswald och Leipzig. Så småningom slog han sig ner i Stockholm där han försörjde sig som språklärare och, framför allt, som tillfällesskald åt adeln och borgerskapet.
Medaljens åtsida är en genialisk sammanfattning av hans tudelade poetiska väsen, det som Erik Axel Karlfeldt så träffande beskrev som "rusets och ruelsens skald". Druvklasarna representerar hans bullriga dryckesvisor och bröllopsdikter – han sjöng om livets fröjder och krogarnas vilda fester med en ofta burlesk energi. Törnekransen symboliserar å andra sidan det djupa allvaret; han var också en mästare på andliga visor och dystra begravningsdikter där dödsångest, syndmedvetande och livets förgänglighet gavs ett skakande uttryck. Tre av hans psalmer fann till och med vägen in i 1695 års psalmbok.
I döden och fängelset för diktens skull
Lucidors korta liv kom också att präglas av ständiga konflikter med auktoriteter. År 1669 skrev han en frispråkig bröllopsdikt – Gilliare kwaal – som drog in honom i en långdragen tryckfrihetsprocess. Den överkänslige adelsmannen Konrad Gyllenstierna kände sig djupt kränkt, vilket resulterade i att poeten tvingades tillbringa flera månader i fängelse. Ironiskt nog tycks hans frihetsberövande inte ha brutit hans mod; enligt traditionen var det bakom galler han skrev sin berömda lyckoskiftesvisa: "Skulle jag sörja, så vore jag tokot".
Också hans död bär spåren av ett turbulent liv. Natten den 13 augusti 1674 blev den trettiosexårige Lucidor nedstucken och mördad under ett kroggräl på källaren Fimmelstången i Stockholm. Han efterlämnade ett fattigt bo, men en rik poetisk skatt och bilden av den svenske Diogenes – cynikern och skalden som vägrade buga för makten om det inte gagnade honom. Medaljens frånsida hyllar just denna konstnärliga resning mot alla odds: Per ardua Helicona ascendit. Trots ett liv i motgångar, processer, armod och ett våldsamt slut, lyckades han bestiga diktkonstens högsta berg. Senare generationer poeter, från Bellman över Fröding till Ferlin, kom alla att känna djup släktskap med Lucidor och se honom som den urtypiska, missförstådda svenske skaldebrodern.
Silver, 15.98 g, 31 mm. Kvalitet 1+/01. Utan randprägling (litet slipmärke på randen). Underbart arkitektoniskt motiv. Referenser: Ulla Ehrensvärd 87, Bo Svensén, sid 248. Medaljen är präglad i en upplaga om 125 exemplar i silver, jämte 1 referensexemplar för Kungliga myntkabinettets samling.
Åtsida
Motivet på åtsidan saknar det för genren så vanliga porträttet. Anledningen, enligt Svenska Akademiens Handlingar (SAH), är att det helt enkelt inte fanns någon autentisk avbildning av skalden att tillgå. Istället utgörs motivet av en klassisk, upprättstående lyra – den universella symbolen för poesi och diktkonst. Lyran ramas in av två element: druvklasar med tillhörande bladverk som slingrar sig runt lyrans nedre del, och en törnekrans som vilar över lyrans övre tvärslå. I omskriften längs den övre halvan av medaljens kant står poetens borgerliga namn på latin: "LAURENTIUS· JOHANNIS" (Lars Johansson).
Frånsida
Ett romantiskt och allegoriskt landskapsmotiv som domineras av en tvärbrant, svårtillgänglig och karg bergshöjd. På toppen av detta massiv står ett antikt grekiskt tempel, omgivet av spetsiga cypresser och badande i solstrålar som bryter igenom molnen. Längs medaljens ytterkant löper den latinska inskriptionen: "PER· ARDUA· HELICONA· ASCENDIT". Längst ned i förgrunden, utstansat på en rektangulär plätt, står pseudonymen och dödsåret på två rader: "LUCIDOR / OB·MDCLXXIV". Gravörens monogram "EL" återfinns diskret nedtill till höger. Det latinska originalet översätts till: Genom svårigheter besteg han Helikon. Lucidor afled 1674. (Helikon var i den grekiska mytologin ett berg i Boiotien som ansågs vara musernas och därmed diktkonstens heliga boning).
Rusets och ruelsens skald
Lars Johansson (1638–1674) var en av 1600-talets mest särpräglade och färgstarka svenska poeter, och hans levnadsöde har i efterhand antagit närmast mytiska proportioner. Känd under pseudonymen "Lucidor" – den lysande – levde han ett rotlöst och fattigt bohemliv. Han förlorade tidigt sina föräldrar och relegerades efter tumult från universiteten i både Greifswald och Leipzig. Så småningom slog han sig ner i Stockholm där han försörjde sig som språklärare och, framför allt, som tillfällesskald åt adeln och borgerskapet.
Medaljens åtsida är en genialisk sammanfattning av hans tudelade poetiska väsen, det som Erik Axel Karlfeldt så träffande beskrev som "rusets och ruelsens skald". Druvklasarna representerar hans bullriga dryckesvisor och bröllopsdikter – han sjöng om livets fröjder och krogarnas vilda fester med en ofta burlesk energi. Törnekransen symboliserar å andra sidan det djupa allvaret; han var också en mästare på andliga visor och dystra begravningsdikter där dödsångest, syndmedvetande och livets förgänglighet gavs ett skakande uttryck. Tre av hans psalmer fann till och med vägen in i 1695 års psalmbok.
I döden och fängelset för diktens skull
Lucidors korta liv kom också att präglas av ständiga konflikter med auktoriteter. År 1669 skrev han en frispråkig bröllopsdikt – Gilliare kwaal – som drog in honom i en långdragen tryckfrihetsprocess. Den överkänslige adelsmannen Konrad Gyllenstierna kände sig djupt kränkt, vilket resulterade i att poeten tvingades tillbringa flera månader i fängelse. Ironiskt nog tycks hans frihetsberövande inte ha brutit hans mod; enligt traditionen var det bakom galler han skrev sin berömda lyckoskiftesvisa: "Skulle jag sörja, så vore jag tokot".
Också hans död bär spåren av ett turbulent liv. Natten den 13 augusti 1674 blev den trettiosexårige Lucidor nedstucken och mördad under ett kroggräl på källaren Fimmelstången i Stockholm. Han efterlämnade ett fattigt bo, men en rik poetisk skatt och bilden av den svenske Diogenes – cynikern och skalden som vägrade buga för makten om det inte gagnade honom. Medaljens frånsida hyllar just denna konstnärliga resning mot alla odds: Per ardua Helicona ascendit. Trots ett liv i motgångar, processer, armod och ett våldsamt slut, lyckades han bestiga diktkonstens högsta berg. Senare generationer poeter, från Bellman över Fröding till Ferlin, kom alla att känna djup släktskap med Lucidor och se honom som den urtypiska, missförstådda svenske skaldebrodern.