Lotten von Kræmer (1828–1912) – Samfundet De Nios prismedalj av Erik Lindberg 1916 - En stiftarinna i tystnadens och litteraturens tjänst
Lotten von Kræmer (1828–1912) – Samfundet De Nios prismedalj 1916
Silver, 40,35 g, 45 mm, randprägling: "SILVER 1916". Kvalitet 1+/01. Graverad av Erik Lindberg 1916 på beställning av samfundet De Nio genom dr Karl Wåhlin. Referens: Ehrensvärd 146.
Ett vänstervänt porträtt av Lotten von Kræmer, med håret uppsatt i en knut smyckad med blad i nacken. I fältet till vänster står inskriptionen på tre rader: "LOTTEN / V. KRÆMER / 1828–1912". Till höger, strax bakom nacken, återfinns gravören Erik Lindbergs monogram ("EL"). Enligt bevarade anteckningar utfördes porträttet efter ett äldre, bristfälligt fotografi, vilket krävde ett omfattande och tidskrävande arbete av gravören för att färdigställa en värdig förlaga.
Frånsida
En stor antik lyra (kithara). Nedtill är instrumentet omgivet av en flätad törnekrans, ur vilken en kraftig och rikt fruktbärande kvist (äppelgren) skjuter upp och slingrar sig genom lyrans strängar. Längs medaljens ytterkant löper omskriften: "SAMFUNDET DE NIO TILL SIN STIFTARINNA". Längst ned i avskärningen syns återigen Erik Lindbergs monogram.
Charlotta "Lotten" von Kræmer föddes in i en ljus och lycklig tillvaro. Som yngsta dotter i landshövdingefamiljen på Uppsala slott präglades hennes uppväxt av ett glansfullt sällskapsliv, där tidens stora litterära gestalter som Erik Gustaf Geijer och Per Daniel Amadeus Atterbom rörde sig i salongerna. Hon beskrevs som graciös och livlig, älskade att deklamera dikter och spela teater, och visade mycket tidigt en stor talang för författarskap.
Denna utåtriktade tillvaro slogs dock i spillror efter en scharlakansfeber i fjortonårsåldern. Sjukdomen ledde till en obotlig och tilltagande nervös hörselnedsättning som slutligen isolerade henne i total dövhet. Denna tragedi, som hon i brev beskrev som "detta ständigt öppna sår", kom att definiera hennes vuxna liv. Den ledde bland annat till att hennes femton år långa, hemliga förlovning med docenten Sten Johan Stenberg bröts, då han varken kunde förlika sig med hennes tillstånd eller hennes radikala idéer och författarambitioner.
Istället vigde Lotten von Kræmer sitt liv åt pennan och de ideella strävandena. Hon debuterade som poet 1863 och gav ut ett flertal diktsamlingar, noveller och artiklar. Hon var en brinnande förespråkare för kvinnans frigörelse, fred och sociala reformer. Som arvtagerska till en ansenlig förmögenhet agerade hon ofta mecenat i det tysta; hon instiftade exempelvis det första stipendiet för kvinnliga studenter vid Uppsala universitet och finansierade den tidiga rösträttsrörelsen.
Under sina sista decennier levde hon ett extremt sparsamt och isolerat liv i sitt hus på Villagatan i Stockholm. För omgivningen framstod hon mot slutet som ett tragiskt original, en av Östermalms udda "trasfröknar". Vad samtiden inte förstod var att hennes stränga askes hade ett storslaget syfte. Vid sin död 1912 efterlämnade hon nära en miljon kronor – den dittills största privata donationen till svensk litteratur. Medlen utgjorde grundplåten till Samfundet De Nio, en litterär akademi vars första ledamöter hon själv hade namngivit i sitt testamente.
Denna vackra silvermedalj beställdes ursprungligen av samfundet 1913 för att användas som dess litterära pris, och den delades ut i detta utförande fram till och med 1921. Frånsidans mästerliga symbolik – där lyrans skönhet reser sig ur den smärtsamma törnekransen och bär rik frukt – är en gripande och perfekt visuell sammanfattning av Lotten von Kræmers livsgärning. Ur det tysta, törnefyllda lidandet spirade ett evigt arv till den svenska litteraturen.
Silver, 40,35 g, 45 mm, randprägling: "SILVER 1916". Kvalitet 1+/01. Graverad av Erik Lindberg 1916 på beställning av samfundet De Nio genom dr Karl Wåhlin. Referens: Ehrensvärd 146.
Ett vänstervänt porträtt av Lotten von Kræmer, med håret uppsatt i en knut smyckad med blad i nacken. I fältet till vänster står inskriptionen på tre rader: "LOTTEN / V. KRÆMER / 1828–1912". Till höger, strax bakom nacken, återfinns gravören Erik Lindbergs monogram ("EL"). Enligt bevarade anteckningar utfördes porträttet efter ett äldre, bristfälligt fotografi, vilket krävde ett omfattande och tidskrävande arbete av gravören för att färdigställa en värdig förlaga.
Frånsida
En stor antik lyra (kithara). Nedtill är instrumentet omgivet av en flätad törnekrans, ur vilken en kraftig och rikt fruktbärande kvist (äppelgren) skjuter upp och slingrar sig genom lyrans strängar. Längs medaljens ytterkant löper omskriften: "SAMFUNDET DE NIO TILL SIN STIFTARINNA". Längst ned i avskärningen syns återigen Erik Lindbergs monogram.
Charlotta "Lotten" von Kræmer föddes in i en ljus och lycklig tillvaro. Som yngsta dotter i landshövdingefamiljen på Uppsala slott präglades hennes uppväxt av ett glansfullt sällskapsliv, där tidens stora litterära gestalter som Erik Gustaf Geijer och Per Daniel Amadeus Atterbom rörde sig i salongerna. Hon beskrevs som graciös och livlig, älskade att deklamera dikter och spela teater, och visade mycket tidigt en stor talang för författarskap.
Denna utåtriktade tillvaro slogs dock i spillror efter en scharlakansfeber i fjortonårsåldern. Sjukdomen ledde till en obotlig och tilltagande nervös hörselnedsättning som slutligen isolerade henne i total dövhet. Denna tragedi, som hon i brev beskrev som "detta ständigt öppna sår", kom att definiera hennes vuxna liv. Den ledde bland annat till att hennes femton år långa, hemliga förlovning med docenten Sten Johan Stenberg bröts, då han varken kunde förlika sig med hennes tillstånd eller hennes radikala idéer och författarambitioner.
Istället vigde Lotten von Kræmer sitt liv åt pennan och de ideella strävandena. Hon debuterade som poet 1863 och gav ut ett flertal diktsamlingar, noveller och artiklar. Hon var en brinnande förespråkare för kvinnans frigörelse, fred och sociala reformer. Som arvtagerska till en ansenlig förmögenhet agerade hon ofta mecenat i det tysta; hon instiftade exempelvis det första stipendiet för kvinnliga studenter vid Uppsala universitet och finansierade den tidiga rösträttsrörelsen.
Under sina sista decennier levde hon ett extremt sparsamt och isolerat liv i sitt hus på Villagatan i Stockholm. För omgivningen framstod hon mot slutet som ett tragiskt original, en av Östermalms udda "trasfröknar". Vad samtiden inte förstod var att hennes stränga askes hade ett storslaget syfte. Vid sin död 1912 efterlämnade hon nära en miljon kronor – den dittills största privata donationen till svensk litteratur. Medlen utgjorde grundplåten till Samfundet De Nio, en litterär akademi vars första ledamöter hon själv hade namngivit i sitt testamente.
Denna vackra silvermedalj beställdes ursprungligen av samfundet 1913 för att användas som dess litterära pris, och den delades ut i detta utförande fram till och med 1921. Frånsidans mästerliga symbolik – där lyrans skönhet reser sig ur den smärtsamma törnekransen och bär rik frukt – är en gripande och perfekt visuell sammanfattning av Lotten von Kræmers livsgärning. Ur det tysta, törnefyllda lidandet spirade ett evigt arv till den svenska litteraturen.