Lovisa Ulrika av Daniel Fehrman för Vitterhetsakademien 1753 - Ett tekniskt ocirkulerat toppexemplar RR - Lärdomens lysta drottning: Lovisa Ulrika och Vitterhetens födelse
Lovisa Ulrika (1720–1782) av Daniel Fehrman för Vitterhetsakademien 1753
Silver, 65.39g, 52mm. Kvalitet 01/0. Ett tekniskt ocirkulerat toppexemplar med fullt bevarad skimrande präglingsglans och endast lätt kabinettsslitage på de högsta punkterna och obetydliga hanteringsmärken. I den internationella databasen Coin Archives Pro har under de senaste ca 25 åren, utöver det här utbjudna exemplaret, endast två silverexemplar sålts. Ett exemplar med repor och kantskador i kvalitet 1+/01 och ett förgyllt exemplaret (kvalitet 1+/01) som ingick i friherre Bondes samling som såldes av Künker och Nordlind 2008 med objektsnummer 7558. Medaljen saknades helt i den del av Sven Svenssons samling som såldes 1966 och 1970 av Hirsch Mynthandel och saknades även i Sune Eberhard Cronas samling som såldes av Felix Schlessinger i Amsterdam 1937. Det här utbjudna exemplaret, som är det tredje kända enligt ovanstående statistiska källor, är också det överlägset vackraste av dessa tre. Referenser: SKM 7c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 5a (1874/1875). Extremt sällsynt RR.
Åtsida
Drottningens högervända bröstbild, utförd med Daniel Fehrmans karakteristiska blick för både auktoritet och grace. Hon är klädd i en rikt dekorerad robe, prydd med pärlrader över bröstet, och en hermelinsbrämad mantel som vilar över axlarna. Hennes frisyr är omsorgsfullt arrangerad i tidens rokoko-stil med lockar som mjukt faller ner mot nacken. Omskriften lyder "LUDOVICA ULRICA D G REGINA SVECIAE", vilket utläses Ludovica Ulrica Dei Gratia Regina Sueciae och översätts till "Lovisa Ulrika, av Guds nåde Sveriges drottning".
Frånsida
Tre lagerkransar vilar på ett praktfullt bord i senbarock- eller rokokostil, placerat på ett golv lagt med stora rektangulära plattor. Bordets sarg är dekorerad med allegoriska emblem: en lyra för musiken och poesin, en örn för den kungliga suveräniteten och en merkuriestav, eller caduceus, som symboliserar vältalighet och vetenskap. Omskriften anger medaljens syfte: "CERTAMEN LITERAR CONSTIT", vilket utläses Certamen Literarum Constitutum och betyder "Inrättandet av en tävlan i lärda mödor". I avskärningen står årtalet i romerska siffror: "MDCCLIII" för 1753. Medaljen utgör ett stolt monument över drottningens instiftande av Vitterhetsakademien den 20 mars samma år.
Lärdomens lysta drottning: Lovisa Ulrika och Vitterhetens födelse
När Daniel Fehrmans mästerliga silvermedalj slogs 1753, var det inte bara för att föreviga ett datum i den svenska almanackan, utan för att manifestera en vision. Medaljen, med sina tre lagerkransar vilande på ett sirligt dekorerat bord, utgör en numismatisk lins genom vilken vi kan betrakta en av den svenska historiens mest begåvade, ambitiösa och motsägelsefulla gestalter: Lovisa Ulrika av Preussen. För henne var kultur inte enbart en tidsfördriv; det var ett vapen, en identitet och ett redskap för att omforma den svenska monarkin i en tid då kungamakten var som svagast.
Lovisa Ulrikas bakgrund förklarar mycket av den intensitet hon förde med sig till Stockholm. Som dotter till den kärve preussiske "sergeantkonungen" Fredrik Vilhelm I och syster till den legendariske Fredrik den store, var hon sprungen ur en miljö där upplysningens kalla intellektualism mötte en stenhård militär disciplin. Hennes barndom i Berlin präglades av franska bildningsideal och en tidig kontakt med Europas intellektuella elit, däribland Voltaire, med vilken hon förde en livslång brevväxling.
När hon 1744 anlände till Sverige som gemål åt tronföljaren Adolf Fredrik, fann hon ett land präglat av frihetstidens partistrider och en kungamakt som i praktiken var reducerad till en dekoration. För Lovisa Ulrika, som var van vid den preussiska monarkins absoluta auktoritet, var detta en absurditet. Medaljens åtsida, med hennes högresta porträtt i full kunglig skrud, påminner oss om den stolthet och viljestyrka hon besatt. Hon kom inte till Sverige för att bara vara en maka; hon kom för att regera, om än bakom kulisserna till en början.
Instiftandet av Vitterhetsakademien 1753, det år som medaljens frånsida så stolt proklamerar, var drottningens mest personliga skapelse. Bordet på medaljen, dekorerat med lyran och merkuriestaven, symboliserar den syntes av konst och vetenskap som hon ville främja. I hennes krets på Drottningholm samlades tidens ledande kulturpersonligheter. Olof von Dalin, prinsarnas informator och akademins sekreterare, blev hennes förtrogne i arbetet med att "mildra sederna" och förfina det svenska språket.
De tre lagerkransarna på bordet representerar de prisuppgifter och den tävlan – certamen – som drottningen själv initierade. Hon ville stimulera en svensk litterär guldålder efter fransk förebild. Det var en tid av febril aktivitet: Kina slott uppfördes, naturvetenskapliga samlingar ordnades av ingen mindre än Carl von Linné, och franska teatersällskap inkallades för att ge glans åt hovet. Medaljen fångar denna höjdpunkt av hennes kulturella inflytande, precis innan de politiska ambitionerna ledde henne in i katastrofen.
Det är omöjligt att skilja Lovisa Ulrikas kulturella mecenatskap från hennes politiska ambitioner. Hon såg sin akademi som ett sätt att binda landets mest framstående män till hovet och därigenom splittra hattpartiets dominans. Medaljens inskrift om "lärda mödor" bar på en dubbelbottnad betydelse; drottningens egna mödor var i högsta grad inriktade på att återinföra en stark monarki.
Detta ledde slutligen till det misslyckade statskuppsförsöket 1756, en händelse som förvandlade den glada rokokodrottningen till en härdad och ibland bitter kvinna. Medaljen från 1753 står kvar som en påminnelse om de tre åren av relativ harmoni som föregick katastrofen – en tid då lagerkransarna ännu var det främsta målet för hennes strävan, snarare än den absoluta makten. Trots nederlaget i politiken förblev hennes kulturella inflytande obrutet. Hon var den som introducerade den stora europeiska upplysningen i Sverige och lade grunden för den blomstring som hennes son, Gustav III, senare skulle fullborda.
Mot slutet av sitt liv levde Lovisa Ulrika i en tilltagande isolering, särskilt efter den bittra brytningen med sonen Gustav. Men hennes arv till eftervärlden var redan säkrat. När hon tvingades avstå Drottningholm och sina samlingar 1777 för att reglera sina skulder, blev de en del av det nationella kulturarvet. Daniel Fehrmans medalj är mer än ett sällsynt samlarobjekt; det är ett porträtt av en kvinna som, trots sina politiska misslyckanden, lyckades med sitt föresats att ge Sverige ett "hyfsat skrivsätt" och en plats i den europeiska kulturgemenskapen.
När vi idag betraktar lagerkransarna på medaljens frånsida, ser vi inte bara en svunnen tids hovkultur. Vi ser födelsen av en tradition som lever vidare i våra akademier och i vår syn på bildning som en hörnsten i samhället. Lovisa Ulrika må ha förlorat kampen om kronans makt, men hon vann kampen om dess glans. Medaljen bevarar minnet av den stund då de lärda mödorna stod i centrum och en preussisk prinsessa gav Sverige den intellektuella spänst som skulle definiera den gustavianska tiden.
Silver, 65.39g, 52mm. Kvalitet 01/0. Ett tekniskt ocirkulerat toppexemplar med fullt bevarad skimrande präglingsglans och endast lätt kabinettsslitage på de högsta punkterna och obetydliga hanteringsmärken. I den internationella databasen Coin Archives Pro har under de senaste ca 25 åren, utöver det här utbjudna exemplaret, endast två silverexemplar sålts. Ett exemplar med repor och kantskador i kvalitet 1+/01 och ett förgyllt exemplaret (kvalitet 1+/01) som ingick i friherre Bondes samling som såldes av Künker och Nordlind 2008 med objektsnummer 7558. Medaljen saknades helt i den del av Sven Svenssons samling som såldes 1966 och 1970 av Hirsch Mynthandel och saknades även i Sune Eberhard Cronas samling som såldes av Felix Schlessinger i Amsterdam 1937. Det här utbjudna exemplaret, som är det tredje kända enligt ovanstående statistiska källor, är också det överlägset vackraste av dessa tre. Referenser: SKM 7c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 5a (1874/1875). Extremt sällsynt RR.
Åtsida
Drottningens högervända bröstbild, utförd med Daniel Fehrmans karakteristiska blick för både auktoritet och grace. Hon är klädd i en rikt dekorerad robe, prydd med pärlrader över bröstet, och en hermelinsbrämad mantel som vilar över axlarna. Hennes frisyr är omsorgsfullt arrangerad i tidens rokoko-stil med lockar som mjukt faller ner mot nacken. Omskriften lyder "LUDOVICA ULRICA D G REGINA SVECIAE", vilket utläses Ludovica Ulrica Dei Gratia Regina Sueciae och översätts till "Lovisa Ulrika, av Guds nåde Sveriges drottning".
Frånsida
Tre lagerkransar vilar på ett praktfullt bord i senbarock- eller rokokostil, placerat på ett golv lagt med stora rektangulära plattor. Bordets sarg är dekorerad med allegoriska emblem: en lyra för musiken och poesin, en örn för den kungliga suveräniteten och en merkuriestav, eller caduceus, som symboliserar vältalighet och vetenskap. Omskriften anger medaljens syfte: "CERTAMEN LITERAR CONSTIT", vilket utläses Certamen Literarum Constitutum och betyder "Inrättandet av en tävlan i lärda mödor". I avskärningen står årtalet i romerska siffror: "MDCCLIII" för 1753. Medaljen utgör ett stolt monument över drottningens instiftande av Vitterhetsakademien den 20 mars samma år.
Lärdomens lysta drottning: Lovisa Ulrika och Vitterhetens födelse
När Daniel Fehrmans mästerliga silvermedalj slogs 1753, var det inte bara för att föreviga ett datum i den svenska almanackan, utan för att manifestera en vision. Medaljen, med sina tre lagerkransar vilande på ett sirligt dekorerat bord, utgör en numismatisk lins genom vilken vi kan betrakta en av den svenska historiens mest begåvade, ambitiösa och motsägelsefulla gestalter: Lovisa Ulrika av Preussen. För henne var kultur inte enbart en tidsfördriv; det var ett vapen, en identitet och ett redskap för att omforma den svenska monarkin i en tid då kungamakten var som svagast.
Lovisa Ulrikas bakgrund förklarar mycket av den intensitet hon förde med sig till Stockholm. Som dotter till den kärve preussiske "sergeantkonungen" Fredrik Vilhelm I och syster till den legendariske Fredrik den store, var hon sprungen ur en miljö där upplysningens kalla intellektualism mötte en stenhård militär disciplin. Hennes barndom i Berlin präglades av franska bildningsideal och en tidig kontakt med Europas intellektuella elit, däribland Voltaire, med vilken hon förde en livslång brevväxling.
När hon 1744 anlände till Sverige som gemål åt tronföljaren Adolf Fredrik, fann hon ett land präglat av frihetstidens partistrider och en kungamakt som i praktiken var reducerad till en dekoration. För Lovisa Ulrika, som var van vid den preussiska monarkins absoluta auktoritet, var detta en absurditet. Medaljens åtsida, med hennes högresta porträtt i full kunglig skrud, påminner oss om den stolthet och viljestyrka hon besatt. Hon kom inte till Sverige för att bara vara en maka; hon kom för att regera, om än bakom kulisserna till en början.
Instiftandet av Vitterhetsakademien 1753, det år som medaljens frånsida så stolt proklamerar, var drottningens mest personliga skapelse. Bordet på medaljen, dekorerat med lyran och merkuriestaven, symboliserar den syntes av konst och vetenskap som hon ville främja. I hennes krets på Drottningholm samlades tidens ledande kulturpersonligheter. Olof von Dalin, prinsarnas informator och akademins sekreterare, blev hennes förtrogne i arbetet med att "mildra sederna" och förfina det svenska språket.
De tre lagerkransarna på bordet representerar de prisuppgifter och den tävlan – certamen – som drottningen själv initierade. Hon ville stimulera en svensk litterär guldålder efter fransk förebild. Det var en tid av febril aktivitet: Kina slott uppfördes, naturvetenskapliga samlingar ordnades av ingen mindre än Carl von Linné, och franska teatersällskap inkallades för att ge glans åt hovet. Medaljen fångar denna höjdpunkt av hennes kulturella inflytande, precis innan de politiska ambitionerna ledde henne in i katastrofen.
Det är omöjligt att skilja Lovisa Ulrikas kulturella mecenatskap från hennes politiska ambitioner. Hon såg sin akademi som ett sätt att binda landets mest framstående män till hovet och därigenom splittra hattpartiets dominans. Medaljens inskrift om "lärda mödor" bar på en dubbelbottnad betydelse; drottningens egna mödor var i högsta grad inriktade på att återinföra en stark monarki.
Detta ledde slutligen till det misslyckade statskuppsförsöket 1756, en händelse som förvandlade den glada rokokodrottningen till en härdad och ibland bitter kvinna. Medaljen från 1753 står kvar som en påminnelse om de tre åren av relativ harmoni som föregick katastrofen – en tid då lagerkransarna ännu var det främsta målet för hennes strävan, snarare än den absoluta makten. Trots nederlaget i politiken förblev hennes kulturella inflytande obrutet. Hon var den som introducerade den stora europeiska upplysningen i Sverige och lade grunden för den blomstring som hennes son, Gustav III, senare skulle fullborda.
Mot slutet av sitt liv levde Lovisa Ulrika i en tilltagande isolering, särskilt efter den bittra brytningen med sonen Gustav. Men hennes arv till eftervärlden var redan säkrat. När hon tvingades avstå Drottningholm och sina samlingar 1777 för att reglera sina skulder, blev de en del av det nationella kulturarvet. Daniel Fehrmans medalj är mer än ett sällsynt samlarobjekt; det är ett porträtt av en kvinna som, trots sina politiska misslyckanden, lyckades med sitt föresats att ge Sverige ett "hyfsat skrivsätt" och en plats i den europeiska kulturgemenskapen.
När vi idag betraktar lagerkransarna på medaljens frånsida, ser vi inte bara en svunnen tids hovkultur. Vi ser födelsen av en tradition som lever vidare i våra akademier och i vår syn på bildning som en hörnsten i samhället. Lovisa Ulrika må ha förlorat kampen om kronans makt, men hon vann kampen om dess glans. Medaljen bevarar minnet av den stund då de lärda mödorna stod i centrum och en preussisk prinsessa gav Sverige den intellektuella spänst som skulle definiera den gustavianska tiden.