Märta Grünewald (1908-1946) av Eugen Erhardt - MYCKET SÄLLSYNT
Märta Grünewald (1908-1946) av Eugen Erhardt - MYCKET SÄLLSYNT
Denna sällsynta, ensidigt gjutna bronsmedalj är skapad av den tysk-svenske silversmeden och medaljgravören Eugen Erhardt (1889–1972). 38mm, 17,3 gram och är sannolikt framställd i en mycket begränsad upplaga, möjligen endast en handfull exemplar. Dateringen är osäker men bör vara efter 1937 (då Märta gifte sig till namnet Grünewald) eller utförd som en postum hyllning efter 1946. Kvalitet 01
Porträttet visar Märta Grünewald i profil, vänd åt höger. Konstnären har arbetat med en grov, uttrycksfull ytstruktur som kontrasterar mot den mjukare modelleringen av ansiktet. Håret är samlat i en låg knut i nacken. Runt porträttet löper texten i versaler, placerad med stort mellanrum mellan bokstäverna: "M Ä R T A G R Ü N E W A L D". Ytan bär tydliga spår av sandgjutningsprocessen, vilket ger medaljen en "rå" och konstnärlig karaktär.
En skugga i brons
Det finns medaljer som skriker ut sina budskap med fanfarer, blankpolerat silver och latinska sentenser. Sedan finns det medaljer som viskar. Denna lilla bronsrundel, knappt fyra centimeter i diameter, hör till de senare. Den ligger tung och sträv i handen, och dess yta känns inte som kall metall utan snarare som levande hud eller skrovlig sten. Det vi håller i är ett intimt porträtt av Märta Grünewald, skapat av en man som stod både henne och hennes make nära.
Eleven och mästarens hustru
Konstnären bakom verket, Eugen Erhardt, var ingen dussinhantverkare. Han kom till Sverige 1932 med en gedigen tysk utbildning i bagaget, ärrad av första världskrigets skyttegravar men med händerna fulla av skaparkraft. I Stockholm sökte han sig till Konsthögskolan och blev elev till den färgstarke Isaac Grünewald. Relationen mellan Erhardt och Isaac fördjupades till den grad att Erhardt fortsatte som privatelev till Grünewald ända fram till dennes död.
Det är i denna krets av konstnärskap och vänskap vi måste förstå medaljen. Märta Grundell, som hon hette innan giftermålet 1937, var själv en begåvad konstnär. Hon hade studerat i Paris och Rom, ställt ut i Gävle och målade landskap och figurer med säker hand. När hon gifte sig med Isaac blev hon en del av Sveriges mest omtalade konstnärspar. Att Erhardt valde att avbilda Märta var inte en officiell beställning; det var en kollegial hyllning, en vänskapsgest omsatt i brons.
Sandens spår och tidens tand
Tittar man nära på medaljens åtsida ser man hur Erhardt låtit gjutsanden lämna sina spår. Bakgrunden är inte slätpolerad utan levande, nästan vibrerande. Ur denna skrovliga materia framträder Märtas profil. Hon blickar åt höger, med håret i en enkel knut. Det är inget idealiserat gudinneporträtt, utan en bild av en modern kvinna, en yrkesarbetande konstnär och mor.
Att medaljen bär namnet "GRÜNEWALD" avslöjar att den måste vara skapad efter bröllopet 1937. Men det finns en tyngd i objektet som får en att undra om den tillkom som en hyllning i livet, eller som ett sorgearbete. Erhardt var känd för sina gjutna medaljer i extremt små upplagor – ibland bara ett enda exemplar. Att just denna medalj är så sällsynt, kanske bara en handfull gjutna, talar för att den var menad för den innersta kretsen.
Katastrofen vid Oslo
Den 22 maj 1946 tog sagan ett abrupt och brutalt slut. Isaac och Märta Grünewald befann sig ombord på ett flygplan på väg hem från Oslo efter ett konstnärsmöte. Planet störtade vid Fornebu och samtliga ombord omkom. I ett enda slag förlorade svenskt konstliv sin mest lysande färgklick och sin stridbare förkämpe Isaac, men också den begåvade Märta, som bara blev 38 år gammal. När vi idag betraktar Erhardts medalj är det svårt att inte se den genom prismat av denna tragedi. Den ensidiga baksidan, skrovlig och tom, blir som en metafor för det tomrum paret lämnade efter sig. Eugen Erhardt, som själv levde ända till 1972, bar med sig minnet av sina lärare och vänner. I denna lilla bronsbit har han fryst ett ögonblick av Märta – inte som "mästarens hustru", utan som den självständiga individ hon var, med blicken fäst mot en framtid hon aldrig fick uppleva. Det är ett stycke svensk konsthistoria, gjuten i sorg och vördnad.