Medaljen över Håtunaleken - 29 september 1306- visar i koncentrerad form en av de mest dramatiska episoderna i Sveriges medeltida historia
Medaljen över Håtunaleken - 29 september 1306- visar i koncentrerad form en av de mest dramatiska episoderna i Sveriges medeltida historia
När Magnus Ladulås dog 1290 efterlämnade han ett splittrat men växande kungarike. Tronföljaren Birger Magnusson var bara tio år gammal och stod under förmyndarskap av marsken Torgils Knutsson, den mäktige riddaren som fortsatte faderns centraliseringspolitik. Men Birger hade två ambitiösa bröder: Erik och Valdemar, båda med furstliga titlar och växande självförtroende. Erik, den äldste av de två, var intelligent, karismatisk och gift med den norska prinsessan Ingeborg, vilket gav honom fotfäste i både Bohuslän och Halland. Han började bygga sin egen maktsfär – ett embryon till ett eget rike i gränslandet mellan Sverige, Norge och Danmark.
Marsken Torgils Knutsson, som skyddade den unge kungen, försökte hålla samman rikets kärna. Men de politiska spänningarna hårdnade. Erik och Valdemar hade tvingats skriva under ett dokument år 1304 där de avsade sig rätten till egen utrikespolitik och lovade att inte vistas vid hovet utan kungens inbjudan. För de stolta hertigarna var detta ett förödmjukande nederlag. Hämnden kom snabbt. År 1305 lyckades de tillfångata marsken – och året därpå avrättades han i Stockholm.
I denna laddade atmosfär av förräderi och bitterhet inträffade händelsen som Erikskrönikan senare skulle beskriva med poetisk vrede. Det var den 29 september 1306, Mikaelidagen, när Birger höll fest på Håtuna kungsgård vid Mälaren. Han trodde att de båda bröderna kommit för att försonas efter år av splittring. De mottogs med gästfrihet, musik och vin. Men under nattens gång väpnade sig hertigarnas män i hemlighet. När festen övergick i tystnad, stormade de in i kungens gemak, grep både Birger och drottning Märta, och tog dem till fånga.
Erikskrönikan återger scenen med den skarpa rytmen i sin knittelvers:
”Hertogane soffwo bade mädhan
ok lagho i thera sängh nakne.
Ther wider wordho the wakne
at dörren osakta up gik.”
Den poetiska skildringen är lika drastisk som medaljens relief: dörrar slås upp, vakter väcks, ett kungapar förs bort i nattens kaos. Händelsen fick redan i samtiden det sarkastiska namnet Håtunaleken – en "lek" som i själva verket var en statskupp.
Birger fördes först till Stockholm, men borgerskapet där vägrade att öppna portarna för hertigarnas män. Färden gick vidare till Nyköpingshus, där kungen fängslades. En trogen hovsven, Arvid Smålänning, lyckades i tumultet föra Birgers unge son Magnus i säkerhet till Danmark. Där togs han emot av kung Erik Menved, som snart blev en aktör i det nordiska maktspelet.
Birger satt fängslad i nästan två år innan han släpptes, tvingad att erkänna nederlag och dela riket med sina bröder. Sverige var nu i praktiken tredelat – en svag kung i mitten, två mäktiga hertigar runtom. Hertig Erik framstod som den verklige härskaren, med militära ambitioner och stöd i både Halland och Bohuslän.
Men makten hade sitt pris. Erik hamnade i konflikt med Danmark, vars kung Erik Menved invaderade Västergötland. Valdemar svarade med att plundra Skåne tillsammans med tyska legoknektar. Den norska kungen, som först stött Erik, slöt sig till Danmark. I detta läge tvingades hertigarna åter släppa Birger fri – Sverige hotades av yttre fiender och inre sönderfall.
Under det följande decenniet rådde en bräcklig fred. Men såret från Håtuna läkte aldrig. Kung Birger bar sitt förödmjukande minne som en brinnande skuld. Och när han 1317 bjöd sina bröder till gästabud på Nyköpingshus, var det med avsikten att avsluta leken en gång för alla.
Enligt Erikskrönikan stod kungen vid festens slut, mättad av vin och bitterhet, och yttrade orden: ”Minnes I Håtunaleken?” innan han lät gripa sina bröder och kasta dem i fängelsetornet, där de snart miste livet. Birgers hämnd blev dock kortvarig. Ett uppror bröt ut under riddaren Mats Kettilmundsson, och kungen tvingades fly landet.
Medaljen låter denna blodiga familjehistoria tala i metall. På dess åtsida utspelar sig själva överfallet – den plötsliga, våldsamma “leken” där svek och brödraskap kolliderar. På frånsidan ser vi den stilla, stela maktbalansen som följer – tre män bundna av blod och hat, ett torn som både symboliserar makt och fångenskap. Genom att hålla dessa båda bilder i handen kan man nästan känna hur Sveriges medeltida politiska historia vibrerar mellan fred och förräderi, mellan fest och fångenskap.
Håtunaleken blev inledningen till en av de mest destruktiva brödrakonflikterna i svensk historia. Den blottlade hur kungamakten ännu var svag, hur lojalitet vägdes mot släktskap, och hur personlig prestige kunde kasta ett helt rike i kaos. När kung Birger till sist själv störtades och dog i exil, hade Sverige förlorat en generation till inbördeskriget. Men minnet av Håtunaleken levde kvar – inte som en lek, utan som en lärdom om hur makt, svek och familjeband kunde avgöra nationers öde.
Silver, 48.54g, 40mm, 925/1000, nr 522/1000, präglad 1978 och utgiven av Sporrong, kv. 01/0
När Magnus Ladulås dog 1290 efterlämnade han ett splittrat men växande kungarike. Tronföljaren Birger Magnusson var bara tio år gammal och stod under förmyndarskap av marsken Torgils Knutsson, den mäktige riddaren som fortsatte faderns centraliseringspolitik. Men Birger hade två ambitiösa bröder: Erik och Valdemar, båda med furstliga titlar och växande självförtroende. Erik, den äldste av de två, var intelligent, karismatisk och gift med den norska prinsessan Ingeborg, vilket gav honom fotfäste i både Bohuslän och Halland. Han började bygga sin egen maktsfär – ett embryon till ett eget rike i gränslandet mellan Sverige, Norge och Danmark.
Marsken Torgils Knutsson, som skyddade den unge kungen, försökte hålla samman rikets kärna. Men de politiska spänningarna hårdnade. Erik och Valdemar hade tvingats skriva under ett dokument år 1304 där de avsade sig rätten till egen utrikespolitik och lovade att inte vistas vid hovet utan kungens inbjudan. För de stolta hertigarna var detta ett förödmjukande nederlag. Hämnden kom snabbt. År 1305 lyckades de tillfångata marsken – och året därpå avrättades han i Stockholm.
I denna laddade atmosfär av förräderi och bitterhet inträffade händelsen som Erikskrönikan senare skulle beskriva med poetisk vrede. Det var den 29 september 1306, Mikaelidagen, när Birger höll fest på Håtuna kungsgård vid Mälaren. Han trodde att de båda bröderna kommit för att försonas efter år av splittring. De mottogs med gästfrihet, musik och vin. Men under nattens gång väpnade sig hertigarnas män i hemlighet. När festen övergick i tystnad, stormade de in i kungens gemak, grep både Birger och drottning Märta, och tog dem till fånga.
Erikskrönikan återger scenen med den skarpa rytmen i sin knittelvers:
”Hertogane soffwo bade mädhan
ok lagho i thera sängh nakne.
Ther wider wordho the wakne
at dörren osakta up gik.”
Den poetiska skildringen är lika drastisk som medaljens relief: dörrar slås upp, vakter väcks, ett kungapar förs bort i nattens kaos. Händelsen fick redan i samtiden det sarkastiska namnet Håtunaleken – en "lek" som i själva verket var en statskupp.
Birger fördes först till Stockholm, men borgerskapet där vägrade att öppna portarna för hertigarnas män. Färden gick vidare till Nyköpingshus, där kungen fängslades. En trogen hovsven, Arvid Smålänning, lyckades i tumultet föra Birgers unge son Magnus i säkerhet till Danmark. Där togs han emot av kung Erik Menved, som snart blev en aktör i det nordiska maktspelet.
Birger satt fängslad i nästan två år innan han släpptes, tvingad att erkänna nederlag och dela riket med sina bröder. Sverige var nu i praktiken tredelat – en svag kung i mitten, två mäktiga hertigar runtom. Hertig Erik framstod som den verklige härskaren, med militära ambitioner och stöd i både Halland och Bohuslän.
Men makten hade sitt pris. Erik hamnade i konflikt med Danmark, vars kung Erik Menved invaderade Västergötland. Valdemar svarade med att plundra Skåne tillsammans med tyska legoknektar. Den norska kungen, som först stött Erik, slöt sig till Danmark. I detta läge tvingades hertigarna åter släppa Birger fri – Sverige hotades av yttre fiender och inre sönderfall.
Under det följande decenniet rådde en bräcklig fred. Men såret från Håtuna läkte aldrig. Kung Birger bar sitt förödmjukande minne som en brinnande skuld. Och när han 1317 bjöd sina bröder till gästabud på Nyköpingshus, var det med avsikten att avsluta leken en gång för alla.
Enligt Erikskrönikan stod kungen vid festens slut, mättad av vin och bitterhet, och yttrade orden: ”Minnes I Håtunaleken?” innan han lät gripa sina bröder och kasta dem i fängelsetornet, där de snart miste livet. Birgers hämnd blev dock kortvarig. Ett uppror bröt ut under riddaren Mats Kettilmundsson, och kungen tvingades fly landet.
Medaljen låter denna blodiga familjehistoria tala i metall. På dess åtsida utspelar sig själva överfallet – den plötsliga, våldsamma “leken” där svek och brödraskap kolliderar. På frånsidan ser vi den stilla, stela maktbalansen som följer – tre män bundna av blod och hat, ett torn som både symboliserar makt och fångenskap. Genom att hålla dessa båda bilder i handen kan man nästan känna hur Sveriges medeltida politiska historia vibrerar mellan fred och förräderi, mellan fest och fångenskap.
Håtunaleken blev inledningen till en av de mest destruktiva brödrakonflikterna i svensk historia. Den blottlade hur kungamakten ännu var svag, hur lojalitet vägdes mot släktskap, och hur personlig prestige kunde kasta ett helt rike i kaos. När kung Birger till sist själv störtades och dog i exil, hade Sverige förlorat en generation till inbördeskriget. Men minnet av Håtunaleken levde kvar – inte som en lek, utan som en lärdom om hur makt, svek och familjeband kunde avgöra nationers öde.